På kvällskvisten

Så här på kvällskvisten är jag alldeles tom i bollen efter en lång arbetsdag medan ni andra njutit av helg, nationaldag och fotboll – eller nåja, den där fotbollen blev väl inte ett skvatt njutbar om man inte var dansk. Hade dansk skalle, skulle man kanske kunna säga om det nu inte råkade betyda något helt annat.

Kvällskvisten, förresten. Vad är det för ett uttryck? Kvistigt, faktiskt. Vadå för kvist är det vi talar om? Man kan vara på grön kvist, man bör inte såga av den man själv sitter på, förstukvist talade man om (och visste vad det var) åtminstone förr i tiden – men kvällskvist? Va?

Kvistar snabbt vidare till nästa lilla krumelur, apropå danskar. Hvornaer stötte man för första gången på en dansk skalle? Någon gång på snapphanarnas tid? Är danskarna månne generellt sådana som kommer rusande med huvudet först och stångas som tjurar? Hvergang? Som vill se blodet flyta? (näsblod ska det handla om i så fall). Är det inte smørrebrød och øl de vill ha? Eller rødgrød med fløde?

Det finns knappt inte ett ord som inte kan väcka stora frågetecken och leda in en på märkliga tankebanor om man bara råkar börja fundera. Språk är en knepig – kvistig? – sak. Det är väl därför det är så roligt att vrida och vända på uttrycken.

Så här på svenskhetens dag får man väl trots fotbollsmörkret ropa "Heja Sverige!" ändå och hoppas på Robin Söderling i morgon.
Heja, förresten, om man säger "hej" är ju betydelsen klar - men heja som i "heja Sverige", vad är det egentligen för ord?

Det är nog bäst att jag loggar ut och går och lägger mig innan jag trasslar in mig alldeles. Jag hejar vidare. Alltså, säger "hej då". Och så hejar jag på tennis-Robin i morgon. Det kan bli hejsan på Roland Garros. Fast hejsan, då, vad ...

Copyright Klimakteriehäxan