Krigsrapport

Jag såg inte attacken komma. Från absolut ingenstans angrep de, massivt och blixtsnabbt. Invasionen var total. En räd som skulle kunna göra vilken fältmarskalk som helst stolt. Och det fanns ingen utväg för mig, den angripna. De aggressiva krigarna måste förgöras. Utrotas. Det var mest en fråga om val av metod. Min grymhet visste inga gränser, jag ville att de skulle lida, allihop, tills varenda en hade förlorat livet. Krig, nu var det krig!

Egentligen har jag alltid trott att bladlöss är gröna. Men de här små uslingarna var kolsvarta. Och de hade slagit sig ner på min krasse på balkongen, krassen som blommat så snällt och klängt och klättrat och visat alla prov på livsglädje. Tills nu. Varenda blomma var svartprickig, bladen hade svarta skaft och fullt med djur på undersidan också.

Det såg dessutom ut som om hotet mot petuniorna var akut – petuniorna som åtminstone i den ena blomlådan verkat vilja slå rekord i prakt. Nu kunde jag se svarta prickar även på deras lite ludna blad.

Sophink fram, största saxen också, bort med alltihop. Med sorg i hjärtat genomförde jag min räd, för de där plantorna kunde ha prunkat i flera veckor till, om de bara fått vara i fred. Fast krigets lagar är hårda.

Dock inte hårdare än att jag petade undan ett par små blommor. Sköljde dem nogsamt under kranen, pillrade bort alla de små svarta fienderna.
Kvar blev en inte särskilt omfångsrik men rätt söt söndagsbukett till köksbordet, som en liten och fredlig krigsrapport. Man brukar ju ordna med minnesmärken över utkämpade strider, inte sant? Och jag vill tro att jag avgick med segern. Tills vidare, i alla fall.

Copyright Klimakteriehäxan