För sisådär tretti år sedan kunde jag springa, i inte alltför uppdriven takt, tjugo minuter om dagen. På en vecka gick jag garanterat ner ett kilo och fick upp flåset, utan några som helst andra åtgärder.
Nu har jag gått, i hyfsad om än inte alltför uppdriven takt, en timme om dagen i tio dagar. Kan inte märka någon effekt alls, varken på den så kallade midjan eller flåset.
Se där en av livets alla orättvisor.
OK, ett lyxproblem, jag vet.
Men ändå.
Orättvist är det, kom inte och påstå något annat.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Ja, det var orättvist!
SvaraRaderaInstämmer helt med dej!Sååååå orättvist!
SvaraRaderaannette
1,5 timme har jag gått i stort sett varje dag i 5 veckor och inte märkt av det så det är ännu mer orättvist! Å andra sidan - hur hade jag sett ut annars?!
SvaraRaderaJa överflödskilona verkar sitta mer och mer säkert med människans ålder... Tror det är månag som upplever det så i alla fall...
SvaraRaderaSpringa kan jag inte alls längre...
Ett av mina första bloggämnen var när jag läste i Aftonbladet att man skulle gå ner ett kilo i veckan av att gå. Då hade jag i så fall promenerat bort mer än jag vägde på alla år jag stavat mig fram, flåsande.
SvaraRaderaJag minns också den tiden... hoppa över kvällsmaten så var magen platt dagen efter.... och några mackor färre i veckan så var 2 kilo borta...
jo, man får hålla sej i form för att orka med barnbarn..
SvaraRaderaDet är orättvist! Formen kommer inte bara man kallar in den längre...
SvaraRadera