Tut i luren

Vilken tur att jag inte bryr mig om fotboll.
Vore jag fan, engagerad i ”det gröna fältets schack”, skulle jag vara helt förtvivlad. Nej, inte för att Sverige misslyckades att kvala in till VM, som just rullat igång i Sydafrika.
Men hur mycket jag än älskade fotboll skulle jag bli helt galen. För jag skulle inte kunna titta.
Det handlar om vuvuzela-ljudet.

Sydafrikanerna kommer till matcherna med meterlånga trumpetliknande saker (vuvuzela) som de blåser i, utan uppehåll. Ljudet är fullständigt vedervärdigt, det upptäckte jag under för-VM, som jag råkade titta lite på, trots mitt bristfälliga intresse. Nu står teven på medan Diego Maradona och Lars Lagerbäck leder sina trupper i kampen om poäng. Efter två minuter – med låg volym! – känner jag hur alla mina dolda aggressioner väller upp, jag ser mig mordlystet om efter lämpligt offer, varulven i mig måste få komma ut! Jag är ett knippe av ostyriga nerver, ett enda stort irriterat moln som vill släppa loss både blixt och dunder.
Vuvuzela-låten får faktiskt ishockey-orglarna att framstå som rena örongodiset, shopping-muzak, kramgoa låtar.

Nu visar det sig att folk påverkas även om de inte blir lika ilskna som jag. Det finns risk för hörselskador när vuvuzelandet tar fart. Stor risk till och med! Måste gälla folk både på och bredvid plan. Förmodligen framför teven ockå. Och för min del begriper jag inte hur spelarna hör domarens visselpipa eller coachens rop, mitt i allt oväsen, allt tut i luren.

Vad är det för fel på lite vanliga hejaramsor?
”Heja Sverige gott humör, det är det som susen gör” förstår jag inte är något att ta till för närvarande, även om Svennis och Lagerbäck (våra "svenska representanter") kan behöva allt stöd de kan få. Men ”Sassa brassa mandelmassa” borde man väl kunna lära sydafrikanerna att skrika?

Copyright Klimakteriehäxan