Släktforskning ger historia - och historier

Släktforskning är en hobby som allt fler verkar ägna sig åt. Den som gräver efter sina rötter kan få ytterligare inspiration i tv-serier som följer kändisars anor bakåt i tiden. Alla hittar naturligtvis inte länkarna till kungligheter, notoriska våldsverkare eller annat som kan ge släktträdet lite kittlande krydda, men kyrkböckerna verkar ändå kunna bjuda på tillräckligt mycket information för att den energiske forskaren inte ska tröttna.

För egen del har jag faktiskt flera släktforskare i omgivningen. Rätt som det är hittar de gemensamma anfäder, ibland konfererar de om äktheten i den information de hittat, ibland upptäcker de helt enkelt nya och i allra högsta grad levande släktingar, som är potentiellt trevliga bekantskaper inte bara via datorn utan också IRL.

Mitt eget intresse för generationerna bakåt i tiden är väl egentligen generande litet. Nog för att jag inser att man ska veta varifrån man kommer, men mitt sug efter den sortens kunskap har aldrig trängt sig på. Snarare är det väl så, att den kunskapen tränger sig på mig numera. Vilket kan få mig att inse, att det naturligtvis kan vara intressant, att det finns historia och inte minst historier att berätta.

Ta till exempel det som hände när koleran härjade. Året var 1857 och min morfars farfar Jan Degerman, 60 år, blev smittad. Så också hans fru Maria Nilsdotter, jämngammal med seklet.
Kolera är en vedervärdig och förfärligt smittsam sjukdom som medför en plågsam död i utmattning och uttorkning efter diarré, våldsamma kräkningar, muskelkramper och olidlig törst som inte går att släcka.

En dag i oktober avled Jan och dagen därpå Maria, hur länge de hade varit sjuka är oklart. Den muntliga traditionen uppger att de låg ensamma i stugan, att ingen tordes gå in för att bistå dem i deras nöd, att Maria låg kvar sitt sista dygn i livet med sin makes lik vid sin sida. Av de sex barnen som överlevt späd ålder bodde tre kvar hemma. De togs uppenbarligen till något annat hus. Den yngste, August, min morfars far, var bara 13.

Så blev det alltså jordfästning. Men på den vanliga kyrkogården fick inte kolerans offer begravas. En udde i sjön Värmeln utsågs till speciell begravningsplats och dit forslades de döda. Jan och Maria fick en dubbelgrav, med två naturstenar som markering i en med mindre stenar avgränsad fyrkant. I dag får man skärpa blicken för att se den.

I sommar har jag varit på den där kolerakyrkogården för första gången som vuxen – en direkt effekt av att släktforskning pågår. Det är en vacker plats, tallbevuxen, klädd med blåbärsris och med utsikt över sjön.
En bit in på 1900-talet restes en minnessten och på den står namnen på de sex sockenbor som föll offer för den där epidemin, två av dem alltså mina förfäder, vars olyckliga öde naturligtvis delades av många, men inte blir mindre sorgligt för det.

Då är det mer uppmuntrande att veta, att jag till släkten numera också kan räkna Lars Magnus Ericsson, vanligen förkortad till LM.
Vilket jag inte heller kände till förrän grävandet efter mina anor hade pågått ganska länge. Kan bara beklaga att bandet är så långt och tunt att det blir stört omöjligt att hävda, att jag borde ha del i dagens Ericsson, it-jätten med vilken jag också måste anses ha gemensamma rötter ...

Copyright Klimakteriehäxan