På utkik efter nytt mode

Det Stora Varuhuset har haft visning av höstens och vinterns mode. Ett tema ska finnas i hela kåken, något om stilbrytning – därav dekorationer med byggnadsställningar och randiga plastband, sådana som normalt används för avspärrningar. Alltså slog man sig ner i förhoppningen om att få bevittna skojiga, nyskapande, oväntade idéer hämtade från klädskapare både här och där. För i de bästa stunderna är det så ett modekalas funkar: som en konstutställning, fast i textil och åtminstone i teorin bärbart.

I sanningens namn blev åtminstone jag tämligen besviken. Ett 50-tal s k ”entreer” rann fram på catwalken, som denna dag befolkats med ganska mogna, inte supermagra modeller – en av dem en alldeles äkta kändis, Alexandra Charles, som faktiskt fyller pensionär senare i år! Det syns förstås inte på henne, men ändå sympatiskt att plocka in sådan ”gammal gumma”, inte sant?

Vad kunde man då läsa ut av de plagg som paraderade framför våra ögon? Jo, att rött och svart är bra (ingen nyhet, anser jag). Att djurmönstrat lever, såväl på kläder och skor som på väskor (absolut ingen nyhet). Att grått är en flitigt förekommande färg i olika nyanser. Pälsen lever, både fusk och äkta, gärna i krage eller som kant på koftor och jackor ("ingen glamour utan päls", sas det). Och att långbyxor ofta bärs så att de ser tvärrandiga ut, eftersom de sitter så himla tajt på benen. På den punkten ber jag att få anmäla viss tveksamhet, medan rött, svart, grått, päls och djurfläckigt redan finns i min garderob från förr.

Inte en enda långkjol fanns med. Kjolarna slutade på olika avstånd från golvet, fritt fram att välja efter egna ben, helt enkelt, även för den som är hysteriskt angelägen om att verka trendig. Däremot syntes genombruten spets, lite rutig tweed och glitter till kvällsbruk.

Summa summarum såg vi en lång rad fullständigt tänkbara kläder, vi slapp förstås se prislapparna. Men de där överraskningarna, de där konstutställningsvibbarna, de uteblev.
Däremot kan man få dem i skyltfönstren, än en gång. Det visar sig att NK köpt in en expert på området som verkar besitta både fantasi och humor, långt mer än kollegor i branschen. JoAnn Tan heter hon, född i Malaysia och med ett förflutet hos Moschino.
Det tar henne 2-3 månader att planera för en skyltning, har hon berättat.

Så här får ni gotta er i några av kreationerna som ingen någonsin kommer att bära: stövlarna med klackar som veritabla styltor, mössorna som skulle få varenda kotte att vända sig om för att titta noga på till och med i den vildaste snöstorm. Klänningen som ser ut som något med rötterna i Gustav III:s hov är gjord av plastband, och hon som håller för ögonen (översta bilden) kanske just drömmer om en galen kreation från Vivienne Westwood eftersom hon tröttnat på alla de ”vanliga” plaggen medan något särskilt "nytt" inte synts till?

Det finns en till fördel med att nöja sig med modeparaden i fönstren ut mot Hamngatan. Man behöver inte stå i kö, inte armbåga sig till en stol, inte bry sig om öppettider – och med mina bilder som hjälp behöver man ju inte ens ta sig till Stockholm!




Copyright Klimakteriehäxan