Den perfekta bilden av åldrande

Häromdagen citerade jag Jan Guillou om att åldras – ”man kan bara planera fram till hjärnblödningen”, konstaterade han kallt. Och det har han naturligtvis rätt i. Men det gäller ju att ta till vara tiden, att inte bara slå sig till ro och vänta. Så det gör ju bevisligen inte han heller, som vid 67 års ålder just inlett en boktrilogi vars första del kommer ut i höst.

En dag för inte så länge sedan fann jag mig plötsligt stå inför den perfekta bilden av åldrande. I källaren i huset i Barndomslandet, där det inte förvaras mat i nämnvärd omfattning, hade ett gäng potatisar blivit liggande, bortglömda sedan länge. Det var lätt att konstatera att de passerat sitt bäst-före-datum och att inte ens en ”sista förbrukningsdag” gick att åberopa.

Knölarna var helt enkelt slut. Skrynkliga, hopsjunkna, lite skorviga och torra, utan spänst. Steget till förruttnelse var kort, det kunde man också se.
Men där fanns också något annat: hopp.
För hur ska man annars tolka de i vissa fall meterlånga groddarna som sökt sig mot den lilla ljusspringan som dörren lät slippa in? Där fanns livslusten, fortsättningen, framtiden. Och näringen stod den äldre generationen för, det vill säga den gamla potatisen.

Just i potatisarnas fall var det visserligen kört. De hamnade i komposthögen. Men för oss andra, som med viss ängslan betraktar åldrande, på nära håll eller på lite avstånd, bjuder de trots allt på en strimma av framtidstro. Det finns kraft inombords, kraft som inte låter sig kvävas! Kraft som vill fram, upp, ut!
Vi får ta vara på den, efter bästa förmåga. Samt minnas de knallpigga 80-plussare vi stöter på alltemellanåt.

Sedan kan vi ju också se till att äta upp den potatis vi har köpt. För det är ju ändå som födoämne och inte som filosofisk stimulans vi burit hem den där knölpåsen från butiken.

Copyright Klimakteriehäxan