Bull-teve är nästan ett fult ord nu för tiden. Men vi har envist haft vår kvar. Jag har blivit övertygad om att just så skulle man göra om man ville vara aldrig så lite miljövänlig: håll fast vid den gamla tjocka apparaten så länge som möjligt!
Nu blev det omöjligt. Utan förvarning blev hela bilden knallröd och dessutom diagonalrandig. Visst, det gick över några gånger och allt var som vanligt igen – men så, vips! var världen röd än en gång. Och när då en tekniskt bevandrad människa ställde diagnosen ”något med bildrör” och kryddade med ”viss ökad brandrisk” var saken avgjord: mitt under friidrotts-vm måste ett byte till.
Så nu domineras hela vardagsrummet av en jättestor teve. Nog för att jag muttrade redan i affären om att en lite mindre borde räcka. Men likväl for vi hem med en 40-tummare. Jo, jag vet: de flesta tycker inte att det är alls särskilt stort, inte nu längre.
Det blir bara att hacka i sig, hänga om tavlorna, låta det rektangulära svarta hålet regera när det inte är något att titta på i någon av alla kanalerna.
Kanske var detta ännu ett steg mot ålderdomen, den tid då man inte kan göra så mycket annat än att sitta framför dumburken, hoppas på sällskap av en kändis i närbild, tävla i frågesport med supertaggade lag som verkligen inte har något emot att kliva in i storformat hos folk.
Bytt är bytt, kommer aldrig igen heter det ju. Det gäller naturligtvis en gammal teve som dessutom är en potentiell brandbomb.
Och visst är den nya smärtare. Men tjock-teven och jag, vi hade en del gemensamt, och vi har trivts utmärkt ihop. Till denna dag, då relationen tog slut och efterträdaren står på plats, yngre och snyggare.
Fast ofantligt stor. Antagligen vänjer man sig – man gör ju det, för det mesta …
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
jag får cykla till sonen om jag vill se,
SvaraRaderamen han är ju till sjöss nu...
Bull-teve, det kallar vi här microvågsugnen. Men visst passar det för tjock-teven också, tjock och bullig som den är i jämförelse. Jag har inte min nya plattis på väggen, men den dominerar alldeles för mycket i alla fall. Bara att vänja sig antar jag.
SvaraRaderaHannele - lever du alltså i princip tv-fritt?
SvaraRaderaRutan - bull-tv var ju ett bra namn på mikron också! Tjock-tv hör jag också användas om de gamla apparaterna. Och, som sagt, det är väl bara att vänja sig. Men jag måste ha en lägre tv-bänk, få ner det svarta hålet närmare golvet!
Jag tycker också att de där från 32" och över är alldeles för stora. De dominerar rummet totalt, i synnerhet som de finns i summa summarum en färgnyans; blanksvart. När vi bytte för 1½ år sen letade jag förgäves efter en vit, silvergrå eller nåt annat mindre dammvänligt men utan resultat.
SvaraRaderaIngela - jag kan bara hålla med. 32 tum tror jag hade varit lättare att förlika sig med.
SvaraRaderaja, saknar inte ens tv
SvaraRaderaTrevligt att höra om människor som inte med blixtens hastighet måste ha det nyaste. Även vår familj tyckte att vår tjockTV var jättebra. Sen konstaterade vi at "alla" även i vår generation gått över till platt.
SvaraRaderaAlltså befann vi oss vid en lång vägg med mängder av monstruöst stora blidskärmar. En 42-tummare föreföll då passa vårt behov. Väl hemkomna med upppackad apparat sa min förnuftiga hustru: För stor, vi byter.
Vilket vi gjorde, en 32tums passar utan att ta död på rummets atmosfär. Nu har vi två platta apparater (även i sovrummet). Jättefin bild, men tunt och spretigt ljud. Det blir till att hitta komplettering.