Törnrosa i nutid

Hade jag haft ett litet barn med mig på sommarpromenaden i Barndomslandet skulle jag ha blivit inspirerad att berätta en saga: den klassiska historien om Törnrosa, som somnade och sov så länge att häcken växte kämpahög runt henne och isolerade henne från omvärlden. Precis så ser det ut runt det lilla torpet där ingen bott på  länge. Men nog minns jag hur det var förr.

På ben med mycket spring i for jag omkring på gräset framför vårt lilla hus, som låg alldeles intill byvägen. Trafiken var ytterst måttlig. Farbror Arvids mörkröda bil kände jag igen, han vinkade alltid. Fast det var roligare när farbror Kalle kom, han som bodde i det där torpet.

Kalle måste ha varit en av de allra sista som höll fast vid att transportera både sig själv och sina tillhörigheter med häst och vagn. I sakta mak kom det stora djuret lunkande – jag tror rent av att kusen hette Brunte, även om det låter för klyschigt för att vara sant.

När ekipaget kommit mitt framför vårt hus drar farbror Kalle i tömmarna och Brunte stannar. Kalle, som alltid klädd i skärmmössa och storväst, ropar ett glatt hej till den lilla flickan som var jag. Kalle hade pliriga ögon och röda, skinande kinder, rejäl prilla under läppen. Vad vi pratade om vet jag inte, men hästen tog emot både mina klappar och lite avrivna löv från syrenbusken.

Så småningom smackade farbror Kalle med läpparna och Brunte började röra på sig igen. Kanske var de på väg till lanthandeln, kanske skulle några säckar vete till kvarnen som låg precis bredvid affären. Bråttom hade de inte, varken hästen eller hans kusk ...

Det låter som forntid, jag vet. Men historien om Törnrosa utspelar sig ju inte heller i nutid. Fast häcken, den finns här och nu. Kämpahög är den.
Dock kommer aldrig en prins på en vit springare att hugga sig fram till den lilla dörren till farbror Kalles stuga.  Den har inte långt kvar till totalt förfall. Och snart är det väl bara jag som minns Kalle, hästen och våra små somriga pratstunder.

Copyright Klimakteriehäxan