Trädgårdstragik

Trots att det är ungefär det tråkigaste jag vet ger jag brännässlorna och våtarven i rabatten en omgång. Tänker att våtarv, detta snabbväxande och knallgröna ogräs, borde adlas till prydnadsväxt, så slapp man den eviga kampen som är förlorad, hur ädelt man än ligger i. Men ingenting tyder på att den uppgraderingen är aktuell.

Medan jag står där och svettas noterar jag en liten fågel som flyger runt omkring mig och piper energiskt. Den kommer igen och igen, lätet är genomträngande trots att fågelkroppen är så pytteliten. Jag misstänker att jag kommit onödigt nära ett bo och får därmed en ursäkt att avbryta rotandet efter nässelrötter bland fänrikshjärtan och kungsliljor.

Men just när jag rätar på ryggen upptäcker jag olyckan. En fågelunge ligger och sprattlar i ytan i baljan som samlar upp hängrännans regnvatten. Oj, stackars liten! Han är inte flygfärdig och verkligen inte simkunnig. Försiktigt fiskar jag upp den lilla dunbollen och lägger honom i gräset. Han tittar på mig med minimala pepparkornsögon och försöker förtvivlat få styrsel på benen. Det går inte särskilt bra.

Jag ser mig om efter mamman. Tänker att hon nog bett om min hjälp, undrar om hon kan ta över nu? Hon sitter på en stolpe och låter ynklig. Jag säger åt henne att ungen behöver henne mer än någonsin och drar mig tillbaka för att inte störa. Petar bara in olycksfågeln under några blad så att den inte omedelbart ses av någon hungrig kråka.

En timme senare hör jag fortfarande mammans pip, som jag vid det här laget bestämt låter riktigt sorgset. Ungen ligger kvar där jag lagt den, det rycker lite i benen, men prognosen är sämsta tänkbara. Antar att jag borde utföra ett barmhärtighetsmord men vet verkligen inte hur jag ska kunna ta livet av stackaren.

Så jag gär det fegaste av allt: jag går min väg. Lämnar olycksoffret bakom mig. Kan hoppas att andra ungar ur samma bo klarat sig bättre – vår haverikommissionsanalys säger att boet antagligen finns högt uppe i rännan och att olycksfågeln sköljts med i den störtskur som nyss gjorde himlen svart. Såvitt inte ungarna busat och en råkat trilla över kanten och åkt rutschkana genom stupröret rakt ut i baljan.

Kommer ihåg en sång som vi sjöng när jag var barn:
Små små fågelungar sova i sitt bo
lilla fågelmamman får då lite ro
hon brukar flyga hit och dit att söka något gott
för barnen har så stor aptit
att aldrig nog de fått.

Just den här mamman har nu en mun mindre att mätta.  Att ingen sorg är större än att förlora ett barn, det tror jag är ställt över alla tvivel. Och något som ingen förälder borde behöva uppleva. Inte ens en fågelmamma. Ren tragedi i ett hörn av trädgården.

Copyright Klimakteriehäxan