Farmor var den sista som försvann ur mitt liv. Då hade jag hunnit bli tonåring. Farfar, morfar och mormor dog innan jag fyllt tio. Jag minns dem förstås, men inte som några härliga lekkamrater eller puttriga idésprutor. Inte heller som roliga barnvakter eller någon man satt i knät på. De hade levt rätt hårda liv alla tre, min mormor hade fött åtminstone nio barn varav sju nådde vuxen ålder.
Hon hade inte så många lediga stunder, mormor Hilma. Men hon hade i alla fall en gitarr. En enda melodi minns jag att hon sjöng till eget ackompanjemang: "När månen vandrar på fästet blå / och tittar in genom rutan / Då tänker jag understundom så / dej vill jag inte va´ utan! / Du har det bra du, du måne klara / som högt där uppe din ban får fara / och blott se på – ja blott se på!"
Man ska väl inte tolka in för mycket i hennes val av visa, men det kan inte hjälpas: jag gör nog det ändå.
Så blev de gamla, om än inte jättegamla. Mormor avled först, morfar knappt ett år senare. Tror att han kände sig väldigt övergiven, trots alla barn och barnbarn. Det var ju ändå den lilla skinntorra Hilma med stram grå hårknut i nacken som varit viktigast, i hela hans vuxna liv.
Hur arvsskiftet gick till vet jag förstås inte. Små barn blandas rimligen inte in. Men en enda sak har jag efter mormor (och morfar, men jag tror inte han någonsin brydde sig): ljusstaksparet i keramik från Gabrielverken. De föreställer påskliljor och ska förses med julgransljus. Blommorna har gått sönder, tappat blad och ser rätt skamfilade ut trots lagningsförsöken, men till påsk kommer de ändå fram. Liksom minnet av mormor och morfar.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
Det är nog stor skillnad för många, hur den förrförra generationen var mot sina barnbarn och hur vår är mot sina. För min mormor var barn ett inte nödvändigt ont. Hon hade helst varit utan, tyckte aldrig om barn. Pojkar kunde hon fördra, men inte flickor. Farfar var snäll, men inte lekte han med oss barn.
SvaraRaderaMina barns far- och morföräldrar ägnade mycket tid och energi åt sina barnbarn. Slösade med kärlek och lek, och jag tror att mitt barnbarn kommer att säga så om sina också.
Jag tror inte att mormor Hilda hade gillat att mitt barnbarn ofta säger: berätta om din elaka mormor!
Det har nog hänt en del mellan generationerna, i takt med att vi blivit friskare och piggare även i hög ålder. Nu hör man många som inte vet nåt härligare än att vara med barnbarnen. Till skillnad från dina och mina mor- och farföräldrar!
SvaraRaderaNu får jag vara barnvakt varje vecka och umgås med de små, som är mycket klokare än jag ♥
SvaraRadera(varken min farmor eller mormor tyckte om barn direkt, och farfar och morfar var döda)
Det har nog alltid varit lite olika med kärleken till barn och barnbarn. Jag är nu själv mormor och försöket ge mina barnbarn en lika fin relation som jag själv hade med min farmor och farfar. De var alltid lika glada när jag kom. Min farfar lekte gärna med mig och min farmor var alltid jättesnäll.
SvaraRadera