När påsken står för dörren

Hoppsan, vi är inne i påskveckan!
Jo, det kom lite plötsligt. När man varken är barn själv eller har egna ungar hemma kan sådant förträngas.

I min egen barndom rådde intensiv aktivitet tiden före påsk. Vi ritade och målade speciella påskbrev, som veks till en sorts kuvert. Kuverten lade vi sedan godis i, men först efter att brevet fått en alldeles egen, fantasifull adress: Till Stina, Kycklingvägen 23, Påskboda. Kunde också vara Kvastgatan eller Äggstigen i Hönshammar eller Häcklefjäll eller något i den stilen ...

På själva påskafton klädde vi ut oss och "gick påskkärring". Vilket betydde en för små ben oändligt lång promenad från grannhus till grannhus där breven skulle överlämnas och man i bästa fall bjöds på något gott, eller fick påskbrev tillbaka.

Påskens accessoarer var rätt många. Det skulle vara färgglada fjädrar i fastlagsriset, som kunde förädlas till påskris och då förses med fler prydnader: målade äggskal eller kycklingar av flirtkulor, exempelvis. Påskharar var ett modernt påfund som krävde extra förklaring, men de fanns också.

Dukar med kycklingmönster plockades fram, porslinsfigurer med påskanknytning likaså. Äggkopparna kom till användning. Krukväxterna på köksfönstrets hylla fick gärna ha gula blommor. Och så påskäggen, de olika stora, i papp, avsedda att förvara allt godis i. För godis, det har hört påsken till i alla tider! Ofta dessutom i sådan mängd att det behövdes fler än ett pappägg för att rymma alla sötsakerna.

För all del, godis blir det nu för tiden också, det är bara att erkänna. Och ett och annat hönsägg, även om vi inte längre ids måla skalen. Men de där fjädrarna att sätta i riset, de har inte kommit till användning sedan Sonen och Dottern slutade bry sig.

Förrän i år, alltså, när jag tyckte att de kunde få ta plats i en av de påskprydnader jag har, återanvänder och verkligen gillar: den svarta ståltrådshönan. Som kanske inte alls var tänkt som något att ta fram när påsken står för dörren, vad vet jag.

Copyright Klimakteriehäxan