När Pennorna dör

De svenska Pennorna, de där med stort P, blir ständigt färre. Nu har en av de verkligt skönskrivande kollegor jag haft lämnat sin sista text
för publicering.

Jan Lindström var allmänreporter i ordets allra finaste bemärkelse: en journalist som kan åta sig alla sorters uppdrag, det må gälla något som hänt runt knuten eller långt bort i världen. Janne behandlade alla ämnen med ett aldrig svikande engagemang och intresse. Han var ett föredöme redan 1967 när jag kom ny till Expressen, allas vår chef och idol Sigge Ågren älskade honom med all rätt.

Det var den stora kvällstidningen som han stannade hos, ville utveckla, värnade om, precis som han värnade om journalistikens principer. Efter pensioneringen fortsatte han i samma anda, men då som den idealist han var: Janne jobbade med de bostadslösas tidning Situation Stockholm.

Janne älskade bilder och att arbeta med skickliga fotografer, sådana som det fanns gott om på Expressen. Men själv tog han, till skillnad från oss andra, aldrig några foton. Och när jag frågade, över en middag i Buenos Aires under pågående Falklandskrig, varför han inte ens hade en kamera svarade han övertygat, att om han fäste det han såg på film skulle han kanske inte komma ihåg det lika bra som han annars gjorde. Så till skillnad från oss andra plåtade han inte ens sin familj.

Alltså verkar det vara helt i sin ordning att jag inte har en egen bild på Jan Lindström, trots att jag alltid bär på någon sorts kamera (det ni ser är hans bildbyline från Expressen). Men han var ju ordets man. Och självklart skulle jag minnas honom även utan foto ...

Janne blev 77 innan cancern besegrade honom och världen blev fattigare. Det gör den varje gång en av Pennorna dör.

Copyright Klimakteriehäxan