Bollen är rund

Fotboll är inte min grej.
Tjugotvå personer måste springa skitlångt efter en boll som märkvärdigt sällan går i mål. Och när den gör det tycker jag – om jag råkar titta – ofelbart synd om målvakten: så liten människa i så stor bur!

Just nu pågår Europamästerskapen. Kan inte undgå någon. Tror tv sänder, i olika kanaler, tre matcher om dagen med upp- och nersnack, kommentarer, analyser, intervjuer med glada vinnare och besvikna förlorare. Om jag sitter i tv-soffan försöker jag hitta något annat.

Men man rår ju inte diktatoriskt över sin tv. Alltså finner jag att den visar EM-fotboll lite då och då även hemma hos oss. Det var dags för Island att i sin allra första mästerskapsmatch möta Portugal, ett topplag. Under ledning av svenske Lars Lagerbäck gjorde islänningarna mer än någon hade trott. Det blev oavgjort 1-1. Heja Island! hojtade även jag.

Så ska värdlandet Frankrike ta sig an en annan pyttenation: Albanien. Och jag bryr mig ju inte, inte egentligen. Ändå sitter jag där, hör hur jag plötsligt förvandlas till domare, yrkar på straff eller åtminstone frispark när fransmännen välter albanska spelare, tjoar besviket när ett albanskt skott går i stolpen. I sista matchminuten kommer första målet som är franskt och vad hjälpte det att vi höll tummarna för David i kampen mot Goliat? Det blev 2-0!

Har jag alltså blivit fotbollsfrälst? Nej det är väl inte möjligt.
En gång skulle jag faktiskt börja spela själv. Ett gäng tjejer i 20-årsåldern fick en frivillig tränare och vi drog igång. Projektet ebbade snart ut. Få av oss tyckte att det var särskilt kul, jag gjorde det verkligen inte! Ingen Zlatan-potential gick att spåra i vårt lag som aldrig blev ett lag.

Om Sverige nu går långt vill jag nog hänga med, annars inte. Zlatan Ibrahimovic drar ju intresse hela tiden, det gäller även oss icke-frälsta. Man behöver inte vara expert för att se hur fantastiskt han hanterar bollen. Och så är det leendet! Fullständigt oemotståndligt! När Zlatan ler har hans belackare inte en chans. Kärleken strömmar mot honom från läktare och tv-soffor, hans bok har vi ju läst allihop, sett dokumentärerna också ....

Men jag har sett hur kärleken till "det gröna fältets schack" kan ställa till det. Ska sent glömma VM-finalen när Italien mötte Tyskland. Tyskarna gjorde mål och min italienske vän drämde ilsket näven i bordet han satt vid så att en full tekopp hoppade över i sängen och allt blev kaos. Italien vann ändå.

Fast det var ju ett problem av minsta sort. Att somliga fans förvandlats till huliganer är sorgligt. Att folk slåss med näbbar och klor för att bollen gått in i "fel" mål är ovärdigt. Att fotbollsentusiaster på och runt arenorna riskerar livet är obegripligt men tyvärr sant. Att bråkmakare förpassas hem igen är bra. Att de värsta syndarna redan dömts till fängelse är resolut agerat.

Hoppas att det franska äventyret fortsätter utan katastrofer. Och, inte att förglömma: Heja Island! Heja Albanien! Heja Sverige! När David möter Goliat är det lätt att välja sida. Redan i eftermiddag möter "vi" Italien. Bollen är rund, det vet vi ju.

Copyright Klimakteriehäxan