Order lyds.
Solidaritet råder.
Ingen bråkar eller är högljudd. Tvärtom är hela gänget tyst.
Samtidigt ser de faktiskt ut att trivas.
De är femton till antalet, olika stora, olika gamla, olika vana. Men när dagishundarna går på promenad går det inte att låta bli att stirra i stum beundran. Hur går det till? Hur lär man dem att gå så att inte kopplen trasslas ihop? Hur får man dessa jyckar att foga sig i reglerna tillsammans med de andra? Och när en behöver stanna till och bajsa stannar de andra fjorton också. När den nödige är "klar" startar allihop vandringen igen, samtidigt.
Nog kan det verka elakt att jämföra med andra dagisgrupper där de som lämnats in går på två ben i stället för fyra, men det kan inte hjälpas: det finns en hel del fenomen som barnskötare skulle kunna studera och lära sig av på ett hunddagis. Inte minst vad beträffar ljudnivån ... fast begrepp som "disciplin", "order" och "solidaritet" verkar inte stå så högt i kurs ...
Inlägg
Att pränta i ungarna vad solidaritet är skulle sannerligen inte skada. Inte att få dom att skrika mindre heller ...
SvaraRaderaljudnivån inte så högt - höjs först i skolan
SvaraRaderaHannele - vi har dagis i vårt hus, dagis i grannhuset och en stor lekplats 200 m bort. Jag lovar dig att ljudnivån ibland är på vippen att göra en oinblandad galen! Sen tror jag tyvärr att du har rätt: i skolan blir det ännu värre. Hur blev det så här? "Den som inte skriker finns inte" och "Skrik högst så vinner du", typ?
SvaraRaderabarnen i den åldern kan inte PRATA - och en del hundar har fått bättre uppfostran än barn... Men dagens ungdomar är bra!
SvaraRadera(typ 25% av solidariska vuxna röstar på SD - vem ska uppfostra barnen??)
SvaraRaderaDet är vuxna män som skriker på läktaren, även när deras barn spelar...
Fast läktarvrålarna har vi inte utanför våra fönster. Vid dagiset finns inga läktare alls, inga våldsamma föräldrar heller tror jag! Hu för huliganer!
SvaraRaderaSen förstår jag nog inte riktigt ditt "solidariska vuxna". I min värld är det antalet ständigt krympande.
En händelse som ser ut som en tanke. Har just lagt ifrån mig en av Lucy Dillons romaner som mycket handlar om just hundar. Även om man vet från det först kapitlet hur det kommer att gå i slutet, så är det mycket som händer under tiden på de 400 sidorna. Och det är inte utan att man blir lite förtjust i dessa djur trots att man inte är någon hundmänniska.
SvaraRaderaIngrid
När jag läser kommentarerna vill jag bara tala om att det finns skolor där det råder disciplin och där solidaritet och respekt för kompisar och vuxna mer eller mindre står på schemat från förskoleklassen och upp till högsta årskursen i gymnasiet. Där det visserligen hojtas på rasten men är tyst och lugnt på klasstimmarna. Du gissar kanske vilken skola jag avser? :-). Men så är det också en ryska som har startat skolan och fortfarande basar över den. OCH oerhört engagerade föräldrar!
SvaraRaderaIngrid
Ingrid - som tur är finns det olika skolor, olika lärare, olika människor! Alla ska naturligtvis inte dras över en kam!
SvaraRadera(tvärtom-spåk... När solidariska vuxna blir färre, vem ska då uppfostra barnen?)
SvaraRaderaMin erfarenhet är att många barn har föräldrar, som inte hinner och orkar LYSSNA... Barn som kan prata och berätta med sina föräldrar, är mycket lugnare.
SvaraRadera