Nr 4000: Enkelt, genialt och vackert!

Visst har du också någon gång undrat: hur många vaser kan en människa ha? Och varför har man aldrig en som passar de vattenlängtande snittblommor man just står och håller i handen?

En vas kan ju vara så mycket. Jag har någon sorts plastpåse-variant som blir platt utan vatten. Äger en hel sats Aalto-vaser i olika storlekar och färger. Flera Ikeas vas Vasen. Dyrare i kristall och keramik, några vackra även utan blommor. En har jag vunnit i en idrottstävling i tidernas begynnelse. Ett par har jag ärvt. Fått i present ibland. Enstaka fynd kommer från någon loppis. Ibland funkar en gammal glasburk. Inte vet jag hur många de är, men MÅNGA handlar det om.

Och ändå är det ju så svårt att hitta rätt höjd, lagom stor öppning, färg som funkar till buketten. Några kan nöja sig med en enda liten gerbera eller fresia, andra passar bäst till ett fång röda rosor – men hur ofta har man ett sådant? Höstens höga gladiolus och kraftiga liljor ställer helt andra krav.

Alltså går det att hitta ursäkter för att införskaffa fler vaser. Lite är det väl som med hönan och ägget, det kan vara diskutabelt vilket som kommer först: buketten eller vasen, även om jag inser att jämförelsen haltar lite ...

Ändå lyckades jag härom sistens motstå en av de häftigaste blomvaser jag sett. En japan vid namn Yuko Tokuda har formgett "Outline Vase", en porslinsvas för en enda blomma eller möjligen två (som på bilden). Den är helt enkelt (men genialt!) gjord som en siluett av en mer klassisk, ja rent av vardaglig form av kanna.

Nog för att mitt habegär vaknade till liv inne på MoMA:s museishop i New York men jag lyckades ändå motstå trots att priset inte var alldeles avskräckande. Drygt 600 kronor kan väl ett konstföremål få kosta? Fast var skulle den stå. Inte osynlig i ett skåp väl?
"Outline Vase" fick alltså stå kvar på hyllan i butiken men finns också kvar i mitt minne!

DET HÄR ÄR INLÄGG NUMMER 4000 PÅ DEN HÄR BLOGGEN.

Vet förstås inte vad du som läser detta anser, men jag måste säga att jag själv tycker att det är många. Klimakteriehäxan föddes för tolv år sedan och har sedan haft en hel att lufta: stort och smått, somt fullständigt oväsentligt och ett och annat lite viktigt. 
Naturligtvis inställer sig frågan vad jag kunde ha gjort för något nyttigt i stället ... för visst har jag ägnat tid åt bloggandet, ganska mycket tid faktiskt.
"Etiketterna" är vid det här laget över hundra, några fullständigt obsoleta, andra gäller färska poster. Mina läsare har tyckt till drygt 25000 gånger, vilket är kul – dock är det ändå förhållandevis få som tar sig tid att lämna ett spår efter sig. Och jag tvingas konstatera att besöksfrekvensen gått ner. 
Kanske är bloggarnas tid förbi?
Kanske borde jag inse det och lägga av?
Vi får se hur det blir med den saken. Känner ändå att det jag skrev i den korta presentationstexten 2004 gäller än: "Min blogg är i första hand till för mig själv, det är bara att erkänna." Det skulle ju i så fall tyda på att det kommer en post med nummer 4001 också. Dock kan det bli svårt att uppfylla dagens rubrik igen: enkelt, genialt och vackert ...!

Copyright Klimakteriehäxan