You´ve got a friend

Inte kan jag minnas hur den började, min kärlek till Carole King. Men länge sen är det, så mycket är alldeles klart. Och visst var det väl "Tapestry" som var den utlösande faktorn? Den LP:n kom 1971 och slog ett antal rekord. Hemma hos mig hade den definitivt rekordet i antal spelningar på min skivtallrik.

Det blev fler King-skivor i min samling. Texterna satte sig, det var bara att sjunga med, att känna med henne, hon som ju var min vän – "You´ve got a friend", ni vet. Genom åren har hon hyllats för såväl sin musik och sina texter som sina tolkningar, sittande vid flygeln. För inte så länge sedan var hon föremål för en speciell konsert där andra artister framförde hennes hitlåtar, med presidentparet Obama i publiken.

På Youtube har ett nummer från den där konserten, på Kennedy Center, blivit en ny succé. Den magnifika Aretha Franklin sjunger "You make me feel like a natural woman" och den nu vackert gråhåriga Carole King, strax 75 år gammal, står upp och jublar, med tårar i ögonen.

Franklin presenteras för publiken av en tjej som föreställer Carole King och på långt håll faktiskt är riktigt lik henne. Chilina Kennedy har huvudrollen i "Beautiful", musikalen om Carole Kings liv som gått i snart tre år i New York och nu också spelas i London samt snart även i Australien.

Att hon är lik den verkliga Carole kan jag intyga eftersom jag haft lyckan att se musikalen, på parkettplats på Stephen Sondheim Theatre på Manhattan. Märkligt nog lyckas Kennedy också sjunga likt sin förebild, märkligt inte minst för att hon är singer-songwriter själv också. Dessutom tror man verkligen att hon spelar piano på riktigt, men det visar sig att någon annan står för tonerna medan tjejen på scenen övat in rörelserna! Väldigt verklighetstroget!

När jag gick ut på gatan igen var jag uppfylld av alla låtarna, road av alla snabba replikväxlingar. rörd av historien om tonårsförälskelsen som blev ett äktenskap som gick i kras. Och så förstås, efter de kreativa åren med maken Gerry Goffin, det slutgiltiga genombrottet när hon och andra insåg att det var hon själv och ingen annan som skulle framföra sångerna om hennes eget liv.

Lite orolig var jag att jag skulle börja sjunga med i nummer efter nummer vilket kanske inte mina närmaste grannar i teaterpubliken skulle uppskattat till fullo. Men jag lyckades låta bli, möjligen nynnade jag lite försiktigt i "Will you still love me tomorrow" och ytterligare någon ...

Visst är det dyrt att gå på teater, inte minst i världsstaden New York. Men man kan ha tur: min kompis höll ett vakande öga och slog till när man gick två för priset av en biljett. Kostade ändå 650 kronor per stol, men det var det verkligen värt!

Får man dessutom "träffa" en av sina idoler blir det ännu roligare. Ja inte bara idol, vi är ju vänner också ... "you just call out my name, and you know, wherever I am, I´ll come running to see you again ..." Ja jag ser gärna om "Beautiful". Kanske i London, någon gång!

Copyright Klimakteriehäxan