Ett valresultat är redan klart: De årsrika förlorar

Vi ska gå till valurnorna nu. En del har redan gjort det, förtidsröstningen är ju igång. Skönt att ha det avklarat, kanske, för den som är spiksäker på vilket parti man ska gynna och inte behöver betänketid ända in till målsnöret. 

Högtidligheten som omgav valdagen när jag var barn är borta. Alla röstade den där söndagen i september. Då tog mamma och pappa på sig sina finaste kläder, folk samlades utanför vallokalen, man hälsade till höger och vänster, stillsamma samtal utspann sig, vi ungar fick roa oss bäst vi kunde, anade kanske ändå stundens allvar: det gällde demokratin.  

De flesta väntade kvar på trappan tills valsedlarna var räknade – ja ni fattar ju att det inte handlade om ett distrikt i storstaden förstås, utan om ett litet i Värmland med relativt få röstberättigade. 

Och resultatet då? Det överraskade ingen. Visst höll man på valhemligheten, men ”alla” visste ju vem som gav sitt stöd åt folkpartiet, visste vilka de två kommunisterna var och så vidare … Ändå var mina föräldrar alltid noga med att ta med valsedlar för samtliga partier in i båsets ensamhet! 

När vi ska rösta 2022 är läget osäkert, opinionsundersökningarna duggar tätt, rent av dagligen, vilket verkar vara slöseri med både tid och pengar. Inte byter väl folk mening så ofta att det inte räcker med att pejla läget säg en gång i veckan? Ingen vågar ändå säga vartåt det ”lutar” den här gången. 

Inte vet vi heller vem som egentligen vill bilda regering med vem – begreppet majoritetsstyre verkar den svenska valmanskåren ha avskaffat för gott.  

I år är inte mindre än en femtedel av alla svenskar pensionärer. Enligt siffror från Statistiska Centralbyrån har drygt 2,1 miljoner personer som fyllt 65 rätt att delta i riksdagsvalet. I gruppen 75 år och äldre ökar antalet röstberättigade med 150 000 personer, jämfört med 2018 års val en rejäl uppgång. Som politikstrategisk amatör kan man tycka att det borde märkas i debatten, i alla utfrågningar, i tidningar, radio och tv. Det gör det nästan inte alls, så vitt jag kunnat se. 

Att pensionärsgruppen är klart underrepresenterad i riksdagen kommer inte att förändras den här gången heller. Den ambitionen lyser också med sin frånvaro såväl i valtal som i valmanifest och intervjuer. 

Av 349 ledamöter är efter det senaste valet 2018 bara 11 över 65. Medan det statistiskt sett, för en rimlig representation, borde handla om så många fler – och dessutom i en tid när vi ideligen hör att ”70 är det nya 50”! Dagens pensionärer är ofta både pigga och aktiva, de besitter såväl kunnande som erfarenheter som riksdagen – och Sverige – skulle kunna dra nytta av. 

 

Bara 280 av 4150 motioner som lämnades in till riksdagen under motionstiden år 2021 behandlade någon fråga som gällde den äldre delen av befolkningen. Ja, vi kanske ska anses ha vårt på det torra. Men det är ändå en häpnadsväckande siffra i mitt tycke, i en situation när befolkningens livslängd generellt ökar relativt snabbt och därmed också kraven på samhällsservice som ska regleras. 

Visst vill vi värna om vår demokrati! Visst ska vi rösta, även om det blir i sista minuten! Men de årsrika kandidaterna, de får vi leta efter. De blir svåra att hitta. Chansen till förändring är minimal för att inte säga noll, så säker är valutgången i den nischen redan nu. 

Och den högtidliga valdagsstämningen från 50-talet kommer heller aldrig tillbaka.   

Copyright Klimakteriehäxan

Den här texten har också publicerats som en krönika under vinjetten "Erfarna tankar" på News 55.