Satt och bläddrade lite förstrött i ett gammalt nummer av tidningen Vår Bostad. Mina ögon föll på en krönika av Alexandra Pascalidou. Hon tog avspark i en av sina gamla tv-favoriter, den brittiska serien ”De rika och de fattiga”, och berättade hur hon nyligen fått en ny bekantskap, en väninna med mycket gott om pengar. Vilket gett insyn i de rikas liv och värld.
Pascalidou ska fira den nyblivna väninnan på födelsedagen, men har svårt att komma på en bra present – så långt känner man igen sig. Efter moget övervägande blir det en noga utvald bok, men dessutom skriver hon en personlig, egen dikt till mottagarinnan.
När det så blir dags öppnar väninnan presenter i långa banor. En Chanel-väska, en rubinring och en Cartier-brosh med diamanter kommer fram ur silkepapper, sidenband och kartonger.
Och så boken då.
Mottagarinnan blir inte särdeles imponerad av någon av presenterna. Och den enda med personlig touch, boken med bifogad dikt, kammar inte hem några entusiastiska kommentarer den heller. Tvärtom, pappersarket med dikten åker rakt i soporna.
Alexandra Pascalidou konstaterar att de två världarna, den rika och den fattiga, aldrig kan mötas.
Men för mig, som bara läser hennes text, är det alldeles glasklart. Det här är inget möte man vill ha, inte om det yttrar sig på det här viset.
Här handlar det om en uppenbart alldeles för rik, uppenbart ohyfsad, uppenbart ouppfostrad och uppenbart fullständigt okänslig människa som inte borde ha några presenter alls.
Och hon ska kallas för väninna?
Tacka vet jag mina väninnor, i alldeles vanliga inkomstlägen.
Vore jag åtminstone lite poet skulle jag banne mig skriva dikt till dem, allihop.
Då skulle de naturligtvis bli väldigt överraskade. Men framför allt glada, imponerade – och tacksamma.
På vänners vis.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 31, 2006
måndag, januari 30, 2006
Hårfint
Läser hos Morgondimma att hon har det lite trassligt på frisyrfronten.
Hon är en av de som, av födsel och ohejdad vana, har lockar på skallen, vare sig hon vill eller inte.
Själv tillhör jag de spikrakas skara.
Och då menar jag spikrak.
Morgondimma har uppenbarligen i alla år jobbat för att räta ut stråna.
Såna som jag, vi har lagt ner ansenliga summor på att få våra manar att böja sig, åtminstone lite, i alla fall en stund, ibland.
Men vi är förmodligen helt överens om att våra liv innehåller så gott som uteslutande ”bad hairdays”, dåliga hårdagar.
Varför måste det vara så att vi aldrig är nöjda med det som kom med automatiskt, så att säga?
Alla människor med självlockigt hår jag känner förbannar sitt krull.
Varenda rakhårig tjej jag stött på gör som jag: sätter i hempermanent utan att tveka, använder någon sorts papiljotter, betalar dyr permanent hos frissan, satsar på locktång, köper styling produkter i massor. Som om det skulle hjälpa.
En period hade vi elektriska spolar, sådana man värmde upp och sedan satte i med stor möda. De (Carmen Curlers!) var heta, de var hårda, de hade taggar – det var faktiskt hemskt, ett enda lidande om inte det ordet vore lite väl laddat i sammanhanget.
Plastspolarna var lite snällare mot skalpen, men eftersom jag ofta tvättade håret på kvällskvisten gick jag också till sängs med upprullade testar. Vaknade ofelbart efter några timmar av att hela skallen kändes perforerad, rev ur alltihop halvt i sömnen. På morgonen fanns inga lockar kvar, alltihop var förgäves.
Och hur vi än anstränger oss, vi rakhåriga, så uppnår vi ytterst sällan det där böljande svallet vi drömmer om, det som ser så naturligt ut… åtminstone på bio och i shampo-annonserna.
De naturligt lockiga vill inget hellre än att ersätta sitt krull med en halmtaksliknande kalufs, där stråna spretar envist och uppstudsigt åt alla håll.
Tänk om vi kunde byta. Då skulle vi väl bli nöjda?
Åtminstone någon liten vecka eller månad.
Så att vi lagom hann tröttna och kunde gå tillbaka till ursprungstillståndet, utan gny och gnäll.
Copyright Klimakteriehäxan
Hon är en av de som, av födsel och ohejdad vana, har lockar på skallen, vare sig hon vill eller inte.
Själv tillhör jag de spikrakas skara.
Och då menar jag spikrak.
Morgondimma har uppenbarligen i alla år jobbat för att räta ut stråna.
Såna som jag, vi har lagt ner ansenliga summor på att få våra manar att böja sig, åtminstone lite, i alla fall en stund, ibland.
Men vi är förmodligen helt överens om att våra liv innehåller så gott som uteslutande ”bad hairdays”, dåliga hårdagar.
Varför måste det vara så att vi aldrig är nöjda med det som kom med automatiskt, så att säga?
Alla människor med självlockigt hår jag känner förbannar sitt krull.
Varenda rakhårig tjej jag stött på gör som jag: sätter i hempermanent utan att tveka, använder någon sorts papiljotter, betalar dyr permanent hos frissan, satsar på locktång, köper styling produkter i massor. Som om det skulle hjälpa.
En period hade vi elektriska spolar, sådana man värmde upp och sedan satte i med stor möda. De (Carmen Curlers!) var heta, de var hårda, de hade taggar – det var faktiskt hemskt, ett enda lidande om inte det ordet vore lite väl laddat i sammanhanget.
Plastspolarna var lite snällare mot skalpen, men eftersom jag ofta tvättade håret på kvällskvisten gick jag också till sängs med upprullade testar. Vaknade ofelbart efter några timmar av att hela skallen kändes perforerad, rev ur alltihop halvt i sömnen. På morgonen fanns inga lockar kvar, alltihop var förgäves.
Och hur vi än anstränger oss, vi rakhåriga, så uppnår vi ytterst sällan det där böljande svallet vi drömmer om, det som ser så naturligt ut… åtminstone på bio och i shampo-annonserna.
De naturligt lockiga vill inget hellre än att ersätta sitt krull med en halmtaksliknande kalufs, där stråna spretar envist och uppstudsigt åt alla håll.
Tänk om vi kunde byta. Då skulle vi väl bli nöjda?
Åtminstone någon liten vecka eller månad.
Så att vi lagom hann tröttna och kunde gå tillbaka till ursprungstillståndet, utan gny och gnäll.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 29, 2006
Våga vägra fjällen!
Det drar ihop sig till sportlov.
Då drar sig skollediga ungdomar också. De som inte gör det genom att ligga kvar i sängen till eftermiddagen, de drar ofta till fjälls.
När våra ungar kunde tänkas åka något mer avancerat än tefat och pulka skulle vi också till fjällen. Barnens far är hängiven skidåkare, och naturligtvis skulle denna fina egenskap gå i arv till den yngre generationen.
Barnens mor, det vill säga jag, har ett klart traumatiskt förhållande till skidåkning i allmänhet och s k alpin åkning i branta backar i synnerhet.
I inledningen av mitt skolliv hände det att vi fick skida till plugget, en röd träkåk på riktiga bondvischan. Och för att fullborda bilden så var det, naturligtvis, meterhöga snökanter och betydligt djupare lager med lös – eller packad – snö.
Jag tyckte att det var avskyvärt, men hade inte mycket att välja på.
Att spänna på sig råttfällebindningarna och ge sig ut i allt det vita för nöjes skull, det var inget som dök upp i min skalle särskilt ofta.
Så småningom blev jag stor nog att strunta i skidor och ta mig fram på annat sätt.
Det gick alldeles utmärkt fram till ungefär 25 års ålder, när jag hamnade i sällskap med äkta skidentusiaster.
Jag släpades med till Vemdalsskalet. Kamraterna puttade in mig i skidboden och jag fick alpinpjäxor på fötterna. En fruktansvärt obehaglig upplevelse. Allting klämde, jag kunde plötsligt inte räta ut benen, det var blytungt. Så baxades jag upp på ett par utförsåkningsskidor också. Den mest skidvane i gänget, en vältränad norrlänning, utsågs genom allmän omröstning till min vårdnadshavare.
Kulan, som han kallades, släpade med mig till vad jag senare lärt mig heter ankarliften. Hur han fick mig att fastna på pinnen vet jag inte, men uppåt bar det. Blixtrande snabbt, dessutom. Plötsligt säger han glatt: Här ska vi av!
Av? Den stannade ju inte!
Kulan puttade av mig aningen hårdhänt.
Självklart stod jag på öronen. Min vid det här laget redan lite svettige ”skidlärare” drog mig ur liftbanan innan tjugo personer till bringats på fall.
Som en Bambi på hal is, fast långt ifrån så söt, fick jag så småningom ihop alla ben, armar och stavar och stod på skidorna, som hela tiden hotade att glida iväg åt olika håll. Jag kramade förtvivlat stavhandtagen och tryckte ned piggarna i snön för att inte ramla igen.
-Då så, då far vi! sa Kulan.
-Du svänger med knäna. Det är skitlätt. Ta det lite lugnt bara.
Vad menade han? Vart skulle jag ta vägen?
Han pekade.
Rakt ut i rymden. Jag tordes inte titta först. Kikade sedan försiktigt. Jo, jag hade sett rätt. Jag stod vid kanten av ett svindlande djup. Det gick inte utför, det lutade inåt, så brant var det.
Nu kanske någon som är hemtam i Vemdalen känner lust att protestera, och jag VET att det finns de som kallar just denna backe för en av den svenska fjällvärldens enklaste och flackaste. Men nu handlar det inte om objektivitet utan om subjektiv upplevelse. Tro mig, det var ett stup.
För att visa hur enkelt det var gled Kulan neröver i en elegant sväng. Sedan väntade han på mig.
Han fick vänta.
Mina skakande knän och mitt snurrande huvud ville inte försöka. Men jag blev ju tvungen, hur skulle jag annars komma ner?
Jag petade ytterst försiktigt med stavarna och gled, diagonalt över backen. Plötsligt kom granskogen mycket nära. Inte kunde jag stanna. En späd gran blev min räddning, jag slog armarna om den som hade den varit mitt livs största passion, och det blev stopp.
-Du ska svänga! ropade Kulan.
Han skrattade antagligen hysteriskt åtminstone inombords, men det hade jag inte tid att bekymra mig om.
Jag skulle ju vända på skidorna för att försöka ta mig ytterligare ett snäpp neråt.
Det lyckades. Ett och annat häftigt utrop hördes längs min väg från andra skidåkare som minsann fick svänga, vare sig de ville eller inte. När jag kom till kanten fanns ingen ny gran.
Textilbromsen bet.
En evighet senare stod jag upp igen, på nytt vänd för nästa steg neråt. Mitt i backen stod Kulan som fastfrusen.
Tredje etappen i detta mitt skidäventyr blev kortare än de två första.
Det fanns ett gupp, en isknöl, i min väg.
Jag flög. Som en rymdraket på väg mot månen, som ett Herkulesplan som inte tänkte nudda marken förrän i Afrika. Men jag landade snabbare. Det gjorde rätt ont.
Och ena bindningen hade löst ut. Inte hade jag en aning om hur man satte tillbaka den. Där satt jag mitt i backen, medan folk gjorde eleganta slalomsvängar runtomkring som om allt var som det skulle.
Två stycken av de där eleganterna lyckades jag hejda för att ömkligt be om hjälp. Ingen av dem klarade uppgiften. Jag satt kvar. Ropade till min stelfrusne vårdnadshavare att han faktiskt blev tvungen att komma och hämta mig.
Det gjorde han. Satte på mig skidan igen. Och ner kom jag, fattade aldrig hur. Men väl nere igen åkte hyrgrejorna av snabbare än blixten, och sedan tog det ungefär tio år innan jag på nytt stod inför en skiduthyrare, en person som talade ett språk jag inte begrep, fast det var svenska.
Sedan har jag faktiskt försökt. Övat plogning och stoppsväng. Jag har tagit skidlektioner i grupp och med privat lärare. Jag har klarat Åres barnbacke (jättestolt!) och några andra i de svenska fjällen. Men när det har låtit som is under skidorna har jag blivit livrädd, varje gång. Och i alla lägen har min största ambition varit att för allt i världen inte ramla, eftersom det är så fruktansvärt svårt att ta sig upp igen.
Ungarna åkte bättre än sin mamma så snart de lämnade det som inom skidlärarskrået kallas för hjälmfoting-stadiet. Och efter att ett antal sportlov ha stått i en hyrstugas kök och brassat korv och spaghetti, ständigt letat efter borttappade liftkort och vadat i fuktiga yllesockor fick jag nog.
Jag gick i fjällstrejk.
Familjen fick gärna åka till fjällen, men då skulle det vara utan mig.
Lite jobbigare med mathållningen blev det förstås, men det stod utom alla tvivel att jag menade vad jag sa. Och jag slapp. Slapp den långa tråkiga bilresan. Slapp vägkrogens sorgliga pommes frites. Slapp skiduthyrningen. Skavsåren. Liftkön. De eländiga pjäxorna. Den av nervositet eller möjligen dödsskräck framkallade rännilen av svett längs ryggraden. Hörselskadorna från after ski-jippot.
I stället åkte jag åt rätt håll. Alltså söderut. Till grillade sardiner och grönt vin i Lissabon, till vårlig cykeltur på Mallorca, till shopping- och museirunda i London.
Och när familjen kom hem igen mötte en glad mamma med middagen på bordet. Alla hade haft ledigt. Alla var nöjda.
Men allra nöjdast var nog jag. Som kan konsten att fjällvägra.
Copyright Klimakteriehäxan
Då drar sig skollediga ungdomar också. De som inte gör det genom att ligga kvar i sängen till eftermiddagen, de drar ofta till fjälls.
När våra ungar kunde tänkas åka något mer avancerat än tefat och pulka skulle vi också till fjällen. Barnens far är hängiven skidåkare, och naturligtvis skulle denna fina egenskap gå i arv till den yngre generationen.
Barnens mor, det vill säga jag, har ett klart traumatiskt förhållande till skidåkning i allmänhet och s k alpin åkning i branta backar i synnerhet.
I inledningen av mitt skolliv hände det att vi fick skida till plugget, en röd träkåk på riktiga bondvischan. Och för att fullborda bilden så var det, naturligtvis, meterhöga snökanter och betydligt djupare lager med lös – eller packad – snö.
Jag tyckte att det var avskyvärt, men hade inte mycket att välja på.
Att spänna på sig råttfällebindningarna och ge sig ut i allt det vita för nöjes skull, det var inget som dök upp i min skalle särskilt ofta.
Så småningom blev jag stor nog att strunta i skidor och ta mig fram på annat sätt.
Det gick alldeles utmärkt fram till ungefär 25 års ålder, när jag hamnade i sällskap med äkta skidentusiaster.
Jag släpades med till Vemdalsskalet. Kamraterna puttade in mig i skidboden och jag fick alpinpjäxor på fötterna. En fruktansvärt obehaglig upplevelse. Allting klämde, jag kunde plötsligt inte räta ut benen, det var blytungt. Så baxades jag upp på ett par utförsåkningsskidor också. Den mest skidvane i gänget, en vältränad norrlänning, utsågs genom allmän omröstning till min vårdnadshavare.
Kulan, som han kallades, släpade med mig till vad jag senare lärt mig heter ankarliften. Hur han fick mig att fastna på pinnen vet jag inte, men uppåt bar det. Blixtrande snabbt, dessutom. Plötsligt säger han glatt: Här ska vi av!
Av? Den stannade ju inte!
Kulan puttade av mig aningen hårdhänt.
Självklart stod jag på öronen. Min vid det här laget redan lite svettige ”skidlärare” drog mig ur liftbanan innan tjugo personer till bringats på fall.
Som en Bambi på hal is, fast långt ifrån så söt, fick jag så småningom ihop alla ben, armar och stavar och stod på skidorna, som hela tiden hotade att glida iväg åt olika håll. Jag kramade förtvivlat stavhandtagen och tryckte ned piggarna i snön för att inte ramla igen.
-Då så, då far vi! sa Kulan.
-Du svänger med knäna. Det är skitlätt. Ta det lite lugnt bara.
Vad menade han? Vart skulle jag ta vägen?
Han pekade.
Rakt ut i rymden. Jag tordes inte titta först. Kikade sedan försiktigt. Jo, jag hade sett rätt. Jag stod vid kanten av ett svindlande djup. Det gick inte utför, det lutade inåt, så brant var det.
Nu kanske någon som är hemtam i Vemdalen känner lust att protestera, och jag VET att det finns de som kallar just denna backe för en av den svenska fjällvärldens enklaste och flackaste. Men nu handlar det inte om objektivitet utan om subjektiv upplevelse. Tro mig, det var ett stup.
För att visa hur enkelt det var gled Kulan neröver i en elegant sväng. Sedan väntade han på mig.
Han fick vänta.
Mina skakande knän och mitt snurrande huvud ville inte försöka. Men jag blev ju tvungen, hur skulle jag annars komma ner?
Jag petade ytterst försiktigt med stavarna och gled, diagonalt över backen. Plötsligt kom granskogen mycket nära. Inte kunde jag stanna. En späd gran blev min räddning, jag slog armarna om den som hade den varit mitt livs största passion, och det blev stopp.
-Du ska svänga! ropade Kulan.
Han skrattade antagligen hysteriskt åtminstone inombords, men det hade jag inte tid att bekymra mig om.
Jag skulle ju vända på skidorna för att försöka ta mig ytterligare ett snäpp neråt.
Det lyckades. Ett och annat häftigt utrop hördes längs min väg från andra skidåkare som minsann fick svänga, vare sig de ville eller inte. När jag kom till kanten fanns ingen ny gran.
Textilbromsen bet.
En evighet senare stod jag upp igen, på nytt vänd för nästa steg neråt. Mitt i backen stod Kulan som fastfrusen.
Tredje etappen i detta mitt skidäventyr blev kortare än de två första.
Det fanns ett gupp, en isknöl, i min väg.
Jag flög. Som en rymdraket på väg mot månen, som ett Herkulesplan som inte tänkte nudda marken förrän i Afrika. Men jag landade snabbare. Det gjorde rätt ont.
Och ena bindningen hade löst ut. Inte hade jag en aning om hur man satte tillbaka den. Där satt jag mitt i backen, medan folk gjorde eleganta slalomsvängar runtomkring som om allt var som det skulle.
Två stycken av de där eleganterna lyckades jag hejda för att ömkligt be om hjälp. Ingen av dem klarade uppgiften. Jag satt kvar. Ropade till min stelfrusne vårdnadshavare att han faktiskt blev tvungen att komma och hämta mig.
Det gjorde han. Satte på mig skidan igen. Och ner kom jag, fattade aldrig hur. Men väl nere igen åkte hyrgrejorna av snabbare än blixten, och sedan tog det ungefär tio år innan jag på nytt stod inför en skiduthyrare, en person som talade ett språk jag inte begrep, fast det var svenska.
Sedan har jag faktiskt försökt. Övat plogning och stoppsväng. Jag har tagit skidlektioner i grupp och med privat lärare. Jag har klarat Åres barnbacke (jättestolt!) och några andra i de svenska fjällen. Men när det har låtit som is under skidorna har jag blivit livrädd, varje gång. Och i alla lägen har min största ambition varit att för allt i världen inte ramla, eftersom det är så fruktansvärt svårt att ta sig upp igen.
Ungarna åkte bättre än sin mamma så snart de lämnade det som inom skidlärarskrået kallas för hjälmfoting-stadiet. Och efter att ett antal sportlov ha stått i en hyrstugas kök och brassat korv och spaghetti, ständigt letat efter borttappade liftkort och vadat i fuktiga yllesockor fick jag nog.
Jag gick i fjällstrejk.
Familjen fick gärna åka till fjällen, men då skulle det vara utan mig.
Lite jobbigare med mathållningen blev det förstås, men det stod utom alla tvivel att jag menade vad jag sa. Och jag slapp. Slapp den långa tråkiga bilresan. Slapp vägkrogens sorgliga pommes frites. Slapp skiduthyrningen. Skavsåren. Liftkön. De eländiga pjäxorna. Den av nervositet eller möjligen dödsskräck framkallade rännilen av svett längs ryggraden. Hörselskadorna från after ski-jippot.
I stället åkte jag åt rätt håll. Alltså söderut. Till grillade sardiner och grönt vin i Lissabon, till vårlig cykeltur på Mallorca, till shopping- och museirunda i London.
Och när familjen kom hem igen mötte en glad mamma med middagen på bordet. Alla hade haft ledigt. Alla var nöjda.
Men allra nöjdast var nog jag. Som kan konsten att fjällvägra.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, januari 28, 2006
Om, med och till min kära dotter
”Några ord till min kära dotter ifall jag hade någon” skrev Anna Maria Lenngren.
Det är lätt att tolka in stor sorg i det citatet, även om diktens innehåll är satiriskt och, åtminstone med nutida ögon, ganska underhållande (den skrevs i 1800-talets början).
Jag är väldigt glad att jag har en dotter, även om jag vissa dagar knappt ser röken av henne trots att hon bor hemma.
Hon var en stor överraskning redan på BB, eftersom jag var fullständigt övertygad om att barnet i min mage var en lillebror, alltså av samma kön som min förstfödde.
Inte hade jag en aning om att jag skulle tycka att det var så roligt att få en ”av den andra sorten” – alla sorter var förstås välkomna!
Men jag blev jätteglad och kunde knappt bärga mig innan jag fick rusa in i närmsta butik och köpa en liten brodyrklänning. Det var ju ändå en flicka!
Och när jag ibland stått frågande inför saker som jag tolkat som ”typiskt manliga drag” hos sonen har jag i stället känt vibrationerna från förfluten tid när jag studerat dottern. På sig själv känner man som bekant andra – det funkar i mamma-dotter-avseende också.
Naturligtvis är vi olika på många sätt, men det finns både yttre och inre likheter mellan oss, likheter som är ganska lätta att identifiera.
Med sonen har jag varit på vift några gånger på tu man hand. Det har varit fantastiskt kul. Vi har åkt vaporetto i Venedig och kikat på sälar på Gotska Sandön, till exempel. Men ensam med dottern har jag aldrig lyckats komma iväg längre än till Stockholms city – och det är ju inte så imponerande om man betänker att vi bor ett stenkast därifrån.
Det finns så mycket att konkurrera med, och det handlar om starka medtävlare: kompisar, lagkamrater, datorn, sängen – och så, framför allt, pojkvännen.
Jag försökte hitta en resa till solen för oss två efter nyår. Jo, för all del, dottern kunde tänka sig det. Men blev inte alls ledsen när inga resor fanns. För då blev det ju massor med tid över till det där andra i stället.
Nu skulle jag vilja göra ett nytt försök på sportlovet. Fast inte finns det några platser på några flygplan kvar så här nära inpå? Chanserna är minimala, även om man som jag är optimist och tror att ett eller annat återbud skulle kunna tänkas dyka upp i sista sekunden.
För att vi vill till värmen båda två, det är helt klart – se där en liten gen som dottern uppenbarligen bär på, ett arv i direkt nedstigande led från mamma. Flickan är dessutom inte oäven på shopping, så där vansläktas hon inte heller. Och lite inköp skulle vi nog kunna klara av om vi bara kom iväg någonstans.
Men om sanningen ska fram skulle dottern nog ännu hellre åka till fjälls med pojkvännen. Fast även där är chanserna till restplatser få.
Hur som helst riskerar jag ännu ett baklängesmål i matchen om dotterns gunst. Och ännu en missad möjlighet till några dagar tjejer emellan.
Det är bara att hacka i sig, och inse att sådan ser framtiden ut.
Huvudsaken är att jag inte tvingats dela Anna Maria Lenngrens sits.
Jag har i alla fall en dotter, och det är jag mycket glad över.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är lätt att tolka in stor sorg i det citatet, även om diktens innehåll är satiriskt och, åtminstone med nutida ögon, ganska underhållande (den skrevs i 1800-talets början).
Jag är väldigt glad att jag har en dotter, även om jag vissa dagar knappt ser röken av henne trots att hon bor hemma.
Hon var en stor överraskning redan på BB, eftersom jag var fullständigt övertygad om att barnet i min mage var en lillebror, alltså av samma kön som min förstfödde.
Inte hade jag en aning om att jag skulle tycka att det var så roligt att få en ”av den andra sorten” – alla sorter var förstås välkomna!
Men jag blev jätteglad och kunde knappt bärga mig innan jag fick rusa in i närmsta butik och köpa en liten brodyrklänning. Det var ju ändå en flicka!
Och när jag ibland stått frågande inför saker som jag tolkat som ”typiskt manliga drag” hos sonen har jag i stället känt vibrationerna från förfluten tid när jag studerat dottern. På sig själv känner man som bekant andra – det funkar i mamma-dotter-avseende också.
Naturligtvis är vi olika på många sätt, men det finns både yttre och inre likheter mellan oss, likheter som är ganska lätta att identifiera.
Med sonen har jag varit på vift några gånger på tu man hand. Det har varit fantastiskt kul. Vi har åkt vaporetto i Venedig och kikat på sälar på Gotska Sandön, till exempel. Men ensam med dottern har jag aldrig lyckats komma iväg längre än till Stockholms city – och det är ju inte så imponerande om man betänker att vi bor ett stenkast därifrån.
Det finns så mycket att konkurrera med, och det handlar om starka medtävlare: kompisar, lagkamrater, datorn, sängen – och så, framför allt, pojkvännen.
Jag försökte hitta en resa till solen för oss två efter nyår. Jo, för all del, dottern kunde tänka sig det. Men blev inte alls ledsen när inga resor fanns. För då blev det ju massor med tid över till det där andra i stället.
Nu skulle jag vilja göra ett nytt försök på sportlovet. Fast inte finns det några platser på några flygplan kvar så här nära inpå? Chanserna är minimala, även om man som jag är optimist och tror att ett eller annat återbud skulle kunna tänkas dyka upp i sista sekunden.
För att vi vill till värmen båda två, det är helt klart – se där en liten gen som dottern uppenbarligen bär på, ett arv i direkt nedstigande led från mamma. Flickan är dessutom inte oäven på shopping, så där vansläktas hon inte heller. Och lite inköp skulle vi nog kunna klara av om vi bara kom iväg någonstans.
Men om sanningen ska fram skulle dottern nog ännu hellre åka till fjälls med pojkvännen. Fast även där är chanserna till restplatser få.
Hur som helst riskerar jag ännu ett baklängesmål i matchen om dotterns gunst. Och ännu en missad möjlighet till några dagar tjejer emellan.
Det är bara att hacka i sig, och inse att sådan ser framtiden ut.
Huvudsaken är att jag inte tvingats dela Anna Maria Lenngrens sits.
Jag har i alla fall en dotter, och det är jag mycket glad över.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, januari 27, 2006
Tut på dej, Wolfgang Amadeus Mozart!
I dag skulle han ha fyllt 250, Wolfgang Amadeus Mozart. Vi är möjligen dåliga på att komma ihåg folks födelsedagar – men de där figurerna som kom till världen för hundra eller fler år sedan, de påminns vi ständigt om.
Härom året var det den Heliga Birgitta som var föremål för hyllningar i alla väderstreck och på alla möjliga språk. 700 år hade gått sedan hon föddes, hon blev bortgift med Ulf vid 13 års ålder och så småningom en rekorderlig åttabarnsmor. Först sedan maken dött fick hon ägna sig åt det hon verkligen ville, ett liv i Guds tjänst. I Sverige finns hennes nutida efterföljare i klostret i Vadstena, och hela den lilla staden var jubileumsåret nedlusad med skyltar som påminde om Birgittas liv och verk. Vanligaste affischen sa bara ”Heliga Birgitta 700 år” rätt och slätt.
En humoristisk östgöte gjorde dock ett lysande tillägg som nådde mig via en lokaltidning. Under ”Heliga Birgitta 700 år” stod det präntat, med stora tydliga bokstäver, precis som för vilken 50-åring som helst: TUTA! Ska vi tuta lite för Wolfgang Amadeus i dag då?
Copyright Klimakteriehäxan
Härom året var det den Heliga Birgitta som var föremål för hyllningar i alla väderstreck och på alla möjliga språk. 700 år hade gått sedan hon föddes, hon blev bortgift med Ulf vid 13 års ålder och så småningom en rekorderlig åttabarnsmor. Först sedan maken dött fick hon ägna sig åt det hon verkligen ville, ett liv i Guds tjänst. I Sverige finns hennes nutida efterföljare i klostret i Vadstena, och hela den lilla staden var jubileumsåret nedlusad med skyltar som påminde om Birgittas liv och verk. Vanligaste affischen sa bara ”Heliga Birgitta 700 år” rätt och slätt.
En humoristisk östgöte gjorde dock ett lysande tillägg som nådde mig via en lokaltidning. Under ”Heliga Birgitta 700 år” stod det präntat, med stora tydliga bokstäver, precis som för vilken 50-åring som helst: TUTA! Ska vi tuta lite för Wolfgang Amadeus i dag då?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 25, 2006
Börje Ahlstedt i rätt miljö
Börje Ahlstedt har sjunkit undan lite nu.
Från att ha varit årets första allmänna samtalsämne, som diva, primadonna och Bad Boy i kvalisåpan ”Stjärnorna på Slottet”, har han återgått till den scen där han hör hemma, Kungliga Dramatiska Teatern i Kungliga Hufvudstaden.
Ni vet, den där teatern där Peter Harrysson inte fick några roller. Vare sig det nu berodde på att han inte dög – som Ahlstedt uppenbarligen ansåg – eller om det möjligen berodde på att han bytte teater, vilket Harrysson försökte hävda.
På den lilla och intima scenen Elverket spelar Börje Ahlstedt just nu huvudrollen i ”Neil Armstrong var aldrig på månen”, en lång enaktare specialskriven för och delvis i samarbete med skådespelarna. Upphovsman är Peter Birro, en begåvad göteborgare som Stockholm adopterat.
Jag lyckades krångla mig dit härom kvällen. Det ångrar jag inte.
När publiken släpps in sitter Ahlstedt vid sminkbordet i sin loge, som är spelplatsen. Han sitter alldeles tyst och stilla medan åskådarna surrar, hostar förväntansfullt. I sista sekunden stänger vi av livlinan till omvärlden (mobiltelefonen). Spelet kan börja.
Och när föreställningen är igång förlåter man Den Store Skådespelaren åtminstone några av hans griniga prinsessan-på-ärten-drag, så tydligt exponerade i tv.
Det är fenomenal teater, också hans två kvinnliga medspelare Anita Wall och Alexandra Rapaport är lysande.
Birros text är otroligt bra, syftningarna på saker vi alla känner till och vet sitter som pilar rätt i darttavlans Bull´s Eye. Förrresten, tänk om Neil Armstrong faktiskt aldrig var på månen?
Applåden är lång och hjärtlig. Det blir åtskilliga inropningar. Alla vi i publiken är entusiastiska och berörda.
Börje ser glad ut när han får en bunt tulpaner.
I någon tidningsintervju har han sagt att han aldrig ska ställa upp som sig själv igen.
Det gör han nog rätt i.
För på scenen passar han bra – och även om en del av laterna hänger med i just den här rollen skulle man ju kunna skylla det på författaren.
Om man nu inte visste bättre...
Copyright Klimakteriehäxan
Från att ha varit årets första allmänna samtalsämne, som diva, primadonna och Bad Boy i kvalisåpan ”Stjärnorna på Slottet”, har han återgått till den scen där han hör hemma, Kungliga Dramatiska Teatern i Kungliga Hufvudstaden.
Ni vet, den där teatern där Peter Harrysson inte fick några roller. Vare sig det nu berodde på att han inte dög – som Ahlstedt uppenbarligen ansåg – eller om det möjligen berodde på att han bytte teater, vilket Harrysson försökte hävda.
På den lilla och intima scenen Elverket spelar Börje Ahlstedt just nu huvudrollen i ”Neil Armstrong var aldrig på månen”, en lång enaktare specialskriven för och delvis i samarbete med skådespelarna. Upphovsman är Peter Birro, en begåvad göteborgare som Stockholm adopterat.
Jag lyckades krångla mig dit härom kvällen. Det ångrar jag inte.
När publiken släpps in sitter Ahlstedt vid sminkbordet i sin loge, som är spelplatsen. Han sitter alldeles tyst och stilla medan åskådarna surrar, hostar förväntansfullt. I sista sekunden stänger vi av livlinan till omvärlden (mobiltelefonen). Spelet kan börja.
Och när föreställningen är igång förlåter man Den Store Skådespelaren åtminstone några av hans griniga prinsessan-på-ärten-drag, så tydligt exponerade i tv.
Det är fenomenal teater, också hans två kvinnliga medspelare Anita Wall och Alexandra Rapaport är lysande.
Birros text är otroligt bra, syftningarna på saker vi alla känner till och vet sitter som pilar rätt i darttavlans Bull´s Eye. Förrresten, tänk om Neil Armstrong faktiskt aldrig var på månen?
Applåden är lång och hjärtlig. Det blir åtskilliga inropningar. Alla vi i publiken är entusiastiska och berörda.
Börje ser glad ut när han får en bunt tulpaner.
I någon tidningsintervju har han sagt att han aldrig ska ställa upp som sig själv igen.
Det gör han nog rätt i.
För på scenen passar han bra – och även om en del av laterna hänger med i just den här rollen skulle man ju kunna skylla det på författaren.
Om man nu inte visste bättre...
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 24, 2006
Retro-rätter eller mat man minns
Mat är viktigt.
Mat är kul.
Mat är gott.
Och mat är minnen. Ofta långt från lyxkrogarnas menyer.
Kommer i håg när vi åt våfflor hemma. Mamma gräddade dem i ett runt järn ovanpå spisen. Vi åt dem med smör på, och smöret smälte blixtsnabbt och rann över fingrarna, som man slickade av med välbehag. Så goda våfflor har jag aldrig mera fått – de fyrkantigare, i eljärn, kommer aldrig upp i samma klass. Förklara det den som kan!
Om jag varit sjuk och kommit på bättringsvägen ville jag ha köttstuvning med potatismos och inlagd gurka. Inte var det väl särskilt rikt på varken fibrer eller vitaminer, men det funkade som medicin på mig.
När jag själv skulle börja laga mat blev det många genvägar. Visst kommer jag ihåg den färdiga raviolin på burk, som kunde ätas kall. Nej, särskilt läckert var det inte, men snabbt.
Så småningom gjorde jag något jag döpte till ”falsk kinamat”. Purjolök i tunna skivor, försiktigt mjukkokt i vatten med salt och en klick margarin, blandat med uppfräst bacon. Ris till, oftast av snabbtyp – fullkornsvarianten hade jag inte hört talas om över huvud taget.
På lunchrasten på första jobbet blev det en daglig utflykt till närmsta mjölkbar. Där åt vi oftast ”VS”, som var det billigaste. Uttyddes ”varm smörgås” och bestod av en stekt brödskiva med gårdagens överblivna dagens på... Mättande, men hu vilken mathållning. Jag gjorde en egen, långt bättre variant på rostat bröd med stuvade burkchampinjoner, ärter, tomat och bacon – vad skulle man ta sig till i köket utan bacon, jag bara undrar?
Ny i storstaden var krogarna spännande och ofattbart många. Grillad fläskkotlett kostade runt en femma. Stekhus var hett och där fick man beställa köttbiten i önskad storlek och med önskad stektid. Som tillbehör små ärter med lök och bakpotatis – jättegott. Gratinerad gösfilé kan jag fortfarande längta efter, har inte sett till någon på åratal.
En av mitt livs mest romantiska middagar bjöd på Langoustine Amoreuse med Piesporter Falkenberg till. På samma krog hade jag tidigare stött ihop med Sven-Bertil Taube – ja, inte så att vi hade någon kontakt, men han satt där, inom synhåll, det räckte. Den gången drack jag min första Kir, som jag sedan dess länge kallade ”Sven-Bertil” – han var ju ändå den vackraste karl jag sett, och Kir var också väldigt gott.
När rödvinet på allvar kom in i mitt liv var det ofta i sällskap med Chili con Carne, eller oxfilé provencale om det skulle vara lite finare. Möjligen råbiff, sällan avhörd sedan 70-talet. Då bestod efterrätten av fruktcocktail på burk eller konserverade päronhalvor med smälta After Eight ovanpå.
Så småningom har mina matvanor förbättrats, åt det nyttigare och för all del också åt det godare hållet. Och fortfarande samlar jag på matminnen. Stone crab i Florida. Svensk krabba i Smögen. Grillad kalvlever i Paris. Solmogna fikon i Italien. Vrålfärska ostron i Kalifornien, med röd cocktailsås... Nykokt hjortronsylt i Norrland. Världens bästa Frozen Margarita på en rätt så vulgär restaurang i London. Äkta Sachertårta efter en Tafelspitz i Wien. En resa utan nya matupplevelser är en misslyckad resa.
Mat är minnen för livet!
Copyright Klimakteriehäxan
Mat är kul.
Mat är gott.
Och mat är minnen. Ofta långt från lyxkrogarnas menyer.
Kommer i håg när vi åt våfflor hemma. Mamma gräddade dem i ett runt järn ovanpå spisen. Vi åt dem med smör på, och smöret smälte blixtsnabbt och rann över fingrarna, som man slickade av med välbehag. Så goda våfflor har jag aldrig mera fått – de fyrkantigare, i eljärn, kommer aldrig upp i samma klass. Förklara det den som kan!
Om jag varit sjuk och kommit på bättringsvägen ville jag ha köttstuvning med potatismos och inlagd gurka. Inte var det väl särskilt rikt på varken fibrer eller vitaminer, men det funkade som medicin på mig.
När jag själv skulle börja laga mat blev det många genvägar. Visst kommer jag ihåg den färdiga raviolin på burk, som kunde ätas kall. Nej, särskilt läckert var det inte, men snabbt.
Så småningom gjorde jag något jag döpte till ”falsk kinamat”. Purjolök i tunna skivor, försiktigt mjukkokt i vatten med salt och en klick margarin, blandat med uppfräst bacon. Ris till, oftast av snabbtyp – fullkornsvarianten hade jag inte hört talas om över huvud taget.
På lunchrasten på första jobbet blev det en daglig utflykt till närmsta mjölkbar. Där åt vi oftast ”VS”, som var det billigaste. Uttyddes ”varm smörgås” och bestod av en stekt brödskiva med gårdagens överblivna dagens på... Mättande, men hu vilken mathållning. Jag gjorde en egen, långt bättre variant på rostat bröd med stuvade burkchampinjoner, ärter, tomat och bacon – vad skulle man ta sig till i köket utan bacon, jag bara undrar?
Ny i storstaden var krogarna spännande och ofattbart många. Grillad fläskkotlett kostade runt en femma. Stekhus var hett och där fick man beställa köttbiten i önskad storlek och med önskad stektid. Som tillbehör små ärter med lök och bakpotatis – jättegott. Gratinerad gösfilé kan jag fortfarande längta efter, har inte sett till någon på åratal.
En av mitt livs mest romantiska middagar bjöd på Langoustine Amoreuse med Piesporter Falkenberg till. På samma krog hade jag tidigare stött ihop med Sven-Bertil Taube – ja, inte så att vi hade någon kontakt, men han satt där, inom synhåll, det räckte. Den gången drack jag min första Kir, som jag sedan dess länge kallade ”Sven-Bertil” – han var ju ändå den vackraste karl jag sett, och Kir var också väldigt gott.
När rödvinet på allvar kom in i mitt liv var det ofta i sällskap med Chili con Carne, eller oxfilé provencale om det skulle vara lite finare. Möjligen råbiff, sällan avhörd sedan 70-talet. Då bestod efterrätten av fruktcocktail på burk eller konserverade päronhalvor med smälta After Eight ovanpå.
Så småningom har mina matvanor förbättrats, åt det nyttigare och för all del också åt det godare hållet. Och fortfarande samlar jag på matminnen. Stone crab i Florida. Svensk krabba i Smögen. Grillad kalvlever i Paris. Solmogna fikon i Italien. Vrålfärska ostron i Kalifornien, med röd cocktailsås... Nykokt hjortronsylt i Norrland. Världens bästa Frozen Margarita på en rätt så vulgär restaurang i London. Äkta Sachertårta efter en Tafelspitz i Wien. En resa utan nya matupplevelser är en misslyckad resa.
Mat är minnen för livet!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 23, 2006
Fler svenskar läser med öronen
Vi blir allt fler, vi som tycker om att inte bara läsa böcker utan också gillar att höra dem.
Nu för tiden lyssnar över två miljoner svenskar på ljudböcker, det visar en undersökning som förlagen gjort. Det betyder att mer än var tredje person mellan 16 och 74 år läser med öronen. Och var fjärde intervjuperson säger, att hörboken kommit in i deras liv det senaste året.
Majoriteten har börjat lyssna någon gång de senaste två åren och lyssnar allt flitigare. De allra flesta köper dock inte sina böcker på cd eller kassett, utan lånar på bibliotek. Det är fortfarande svårt att fynda hörböcker, på de återkommande reorna är titlarna få och tar snabbt slut.
Väldigt många gör precis som jag, d v s lyssnar på sina böcker när de sitter i bilen, eftersom en god historia är bästa tänkbara sällskap på en långresa. Andra ställen där uppläsningen kommer väl till pass är i köket, i träningslokalen och på badstranden. Föga förvånande är det kvinnor som är den vanligaste hörbokskonsumenten, tjejer i den s k medelåldern med relativt hög utbildning. Men när det gäller hörböcker är ändå nästan varannan lyssnare eller 46 procent män. Betydligt jämnare fördelat än när det gäller tryckta böcker!
Kvinnorna framhäver vikten av att det är avstressande att lyssna på en bok.
Männen betonar snarare att det är tidseffektivt. Hur som helst: har du inte provat förr, så är det dags.
Sätt kulturell guldkant på vardagen med en bok på kassett eller cd – och hör sen!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Några av mina hörboksfavoriter hittar du här.
Nu för tiden lyssnar över två miljoner svenskar på ljudböcker, det visar en undersökning som förlagen gjort. Det betyder att mer än var tredje person mellan 16 och 74 år läser med öronen. Och var fjärde intervjuperson säger, att hörboken kommit in i deras liv det senaste året.
Majoriteten har börjat lyssna någon gång de senaste två åren och lyssnar allt flitigare. De allra flesta köper dock inte sina böcker på cd eller kassett, utan lånar på bibliotek. Det är fortfarande svårt att fynda hörböcker, på de återkommande reorna är titlarna få och tar snabbt slut.
Väldigt många gör precis som jag, d v s lyssnar på sina böcker när de sitter i bilen, eftersom en god historia är bästa tänkbara sällskap på en långresa. Andra ställen där uppläsningen kommer väl till pass är i köket, i träningslokalen och på badstranden. Föga förvånande är det kvinnor som är den vanligaste hörbokskonsumenten, tjejer i den s k medelåldern med relativt hög utbildning. Men när det gäller hörböcker är ändå nästan varannan lyssnare eller 46 procent män. Betydligt jämnare fördelat än när det gäller tryckta böcker!
Kvinnorna framhäver vikten av att det är avstressande att lyssna på en bok.
Männen betonar snarare att det är tidseffektivt. Hur som helst: har du inte provat förr, så är det dags.
Sätt kulturell guldkant på vardagen med en bok på kassett eller cd – och hör sen!
Copyright Klimakteriehäxan
PS Några av mina hörboksfavoriter hittar du här.
Svennis smutsiga byk
Hur ska det gå för Sven-Göran Eriksson, allas vår Svennis?
Hans öde avgörs i dag. Kanske får han sparken som förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget.
England är skakat.
Själv är jag inte särskilt orolig.
Jag tror Svennis klarar sig. På det ena eller andra viset.
Det tror nog Nancy också. Hon har ju stannat vid hans sida. Känner sig nog rätt så trygg där, trots allt.
För Svennis har tak över huvudet, mat för dagen även när inte shejker bjuder, bil att förflytta sig med och relativt nya glasögon (en kännbar utgift annars).
Fickpengar räknar han i miljoner, det kommer väl snabbt upp i det när det som i Svennis fall inte så sällan också handlar om flickpengar.
Varför satsade man inte på en karriär inom fotbollen?
Se bara på David Beckham.
Hur det ska gå för honom kan man också grunna över. Hans och Svennis öden uppvisar stora likheter, men så jobbar de ju också ihop.
Men två par kalsonger om dagen förbrukar Beckham. Av märket Calvin Klein, om man får tro dagens Aftonblad. Och aldrig tvättar han dem. Nej, han köper nya, hela tiden. Det kan tolkas på två sätt: endera är han väldigt renlig. Eller inte.
Undrar hur Svennis gör med sina använda kallingar.
Han kanske också borde gå över till nytt, varje dag.
För annars fortsätter väl den offentliga byken av smutstvätten, för båda herrarna.
Copyright Klimakteriehäxan
Hans öde avgörs i dag. Kanske får han sparken som förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget.
England är skakat.
Själv är jag inte särskilt orolig.
Jag tror Svennis klarar sig. På det ena eller andra viset.
Det tror nog Nancy också. Hon har ju stannat vid hans sida. Känner sig nog rätt så trygg där, trots allt.
För Svennis har tak över huvudet, mat för dagen även när inte shejker bjuder, bil att förflytta sig med och relativt nya glasögon (en kännbar utgift annars).
Fickpengar räknar han i miljoner, det kommer väl snabbt upp i det när det som i Svennis fall inte så sällan också handlar om flickpengar.
Varför satsade man inte på en karriär inom fotbollen?
Se bara på David Beckham.
Hur det ska gå för honom kan man också grunna över. Hans och Svennis öden uppvisar stora likheter, men så jobbar de ju också ihop.
Men två par kalsonger om dagen förbrukar Beckham. Av märket Calvin Klein, om man får tro dagens Aftonblad. Och aldrig tvättar han dem. Nej, han köper nya, hela tiden. Det kan tolkas på två sätt: endera är han väldigt renlig. Eller inte.
Undrar hur Svennis gör med sina använda kallingar.
Han kanske också borde gå över till nytt, varje dag.
För annars fortsätter väl den offentliga byken av smutstvätten, för båda herrarna.
Copyright Klimakteriehäxan
För eller mot Woody?
Det är märkvärdigt svårt att komma iväg på bio, trots att film är så kul.
Men i helgen hände det.
Såg Match Point, Woody Allens senaste, som han såväl skrivit som regisserat själv, men som han för ovanlighetens skull inte spelar i.
Woody har en märklig effekt på folk.
Endera avskyr man honom – som min man gör.
Eller så njuter man i fulla drag av så gott som allt han gjort (t ex Radio Days, Annie Hall, Zelig, Kairos Röda Ros) – som jag gör. Jag vet fler som är i samma situation, som ”valt sida”. För eller mot Woody.
Nu följde maken med och såg den här filmen, dels på grund av att det var ont om lockande alternativ, dels för att upphovsmannen garanterat inte skulle dyka upp på duken. Möjligen fanns ett stänk av uppoffring med i bilden dessutom.
Och inte vet jag om det handlar om att jag hade bestämt mig i förväg – men jag blev verkligen inte besviken. Oj, en sån film!
Jag satt som på nålar.
Vill stundtals inte titta, men måste.
Puh, skönt, nu fattar man hur det går.
NEJ!!! Det gick inte alls så som jag trodde.
Tillbaka på nåldynan igen. Och igen.
Lågmält, men outhärdligt spännande. Aningen för långt, fast välspelat.
Och märkvärdigt underfundigt påkommen historia.
Han är bra, den där Woody.
Fast maken tyckte den var så där.
Förstås.
Men han höll sig vaken.
Copyright Klimakteriehäxan
Men i helgen hände det.
Såg Match Point, Woody Allens senaste, som han såväl skrivit som regisserat själv, men som han för ovanlighetens skull inte spelar i.
Woody har en märklig effekt på folk.
Endera avskyr man honom – som min man gör.
Eller så njuter man i fulla drag av så gott som allt han gjort (t ex Radio Days, Annie Hall, Zelig, Kairos Röda Ros) – som jag gör. Jag vet fler som är i samma situation, som ”valt sida”. För eller mot Woody.
Nu följde maken med och såg den här filmen, dels på grund av att det var ont om lockande alternativ, dels för att upphovsmannen garanterat inte skulle dyka upp på duken. Möjligen fanns ett stänk av uppoffring med i bilden dessutom.
Och inte vet jag om det handlar om att jag hade bestämt mig i förväg – men jag blev verkligen inte besviken. Oj, en sån film!
Jag satt som på nålar.
Vill stundtals inte titta, men måste.
Puh, skönt, nu fattar man hur det går.
NEJ!!! Det gick inte alls så som jag trodde.
Tillbaka på nåldynan igen. Och igen.
Lågmält, men outhärdligt spännande. Aningen för långt, fast välspelat.
Och märkvärdigt underfundigt påkommen historia.
Han är bra, den där Woody.
Fast maken tyckte den var så där.
Förstås.
Men han höll sig vaken.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 22, 2006
Att fånga dagen
En sak i taget.
Så ja, så ja.
Var sak har sin tid.
Tids nog hinner du med det där.
Ta´t lugnt (ibland med 50-talstillägget från tuggummireklamen ”ta en Toy”).
Fånga dagen.
Easy, gumman, easy.
Ta dagen som den kommer.
Du hinner.
En sak i taget.
Se där en rad enkönade argument. Enkönat, odiskutabelt maskulina.
För ur kvinnligt perspektiv ter sig livet oftast helt annorlunda.
Om jag tar det där nu, så kan jag klara av den andra grejen samtidigt, eller åtminstone i en liten kort paus. Innan jag fortsätter med grej nummer ett, som ändå måste passas ihop med uppgift tre och fyra.
Borde ut på promenad i det vackra vädret.
Soppåsen är full, vi tar den på vägen.
I hallen möter jag ett vilsegånget skopar som behöver putsas. Ger det en omgång i förbifarten.
Med höger hand rör jag en smet, samtidigt som den vänstra torkar av köksbänken.
Jo då, din tröja ligger på stolen, jag såg den nyss.
Visst, jag handlar mjölk på hemvägen.
Ja men köksgolvet då?
Tar en bal toapapper när jag ändå är i affären, det går alltid åt. Och hade inte sonen slut på rakblad?
Stickar eller stryker gör man framför teven, inte kan man bara sitta där och hänga.
Kul att du ringde! Nej, du stör inte alls, jag ska bara dra en gryta av spisen/stänga av ugnen/torka upp det jag nyss spillde. Och medan vi pratar jäser degen.
Den här chattfunktionen i datorn är ju jättebra, nu kan jag både maila och chatta samtidigt som jag pratar i telefonen.
Gjorde extra mycket av den där pastasåsen i förrgår, den räcker nog.
Måste rusa, gympan börjar, lunchar på skrivbordet, har ett möte redan klockan ett.
Vänta lite, ska bara kolla ett sms jag just fick.
Oj, tvättmaskinen är klar, den hinner jag tömma medan potatisen kokar, såsen går ju fort.
Glömde svara på det där mailet, gör det strax.
Släktingens födelsedag i dag – värt åtminstone ett kort telefonsamtal.
Det mesta ska ha hänt NYSS, och väldigt mycket händer absolut, oåterkalleligt samtidigt. Det handlar om effektivitet, som naturligtvis ibland går till överdrift. Kvinnor är bäst på att ha många bollar i luften, att jonglera i mästarklass med både människor och uppgifter.
Expertisen kallar det för simultankapacitet.
De få män som besitter denna egenskap har starka kvinnliga drag i sin personlighet.
Annars skulle det förstås inte gå att kombinera – samtidigt!
Folk som försöker framstå som mer filosofiskt lagda kallar det för att fånga dagen. Få ut det mesta.
De som inte står pall kallar det för stress.
Bara att välja. Och varje val kan som bekant också utgöra ett stressmoment…
Copyright Klimakteriehäxan
Så ja, så ja.
Var sak har sin tid.
Tids nog hinner du med det där.
Ta´t lugnt (ibland med 50-talstillägget från tuggummireklamen ”ta en Toy”).
Fånga dagen.
Easy, gumman, easy.
Ta dagen som den kommer.
Du hinner.
En sak i taget.
Se där en rad enkönade argument. Enkönat, odiskutabelt maskulina.
För ur kvinnligt perspektiv ter sig livet oftast helt annorlunda.
Om jag tar det där nu, så kan jag klara av den andra grejen samtidigt, eller åtminstone i en liten kort paus. Innan jag fortsätter med grej nummer ett, som ändå måste passas ihop med uppgift tre och fyra.
Borde ut på promenad i det vackra vädret.
Soppåsen är full, vi tar den på vägen.
I hallen möter jag ett vilsegånget skopar som behöver putsas. Ger det en omgång i förbifarten.
Med höger hand rör jag en smet, samtidigt som den vänstra torkar av köksbänken.
Jo då, din tröja ligger på stolen, jag såg den nyss.
Visst, jag handlar mjölk på hemvägen.
Ja men köksgolvet då?
Tar en bal toapapper när jag ändå är i affären, det går alltid åt. Och hade inte sonen slut på rakblad?
Stickar eller stryker gör man framför teven, inte kan man bara sitta där och hänga.
Kul att du ringde! Nej, du stör inte alls, jag ska bara dra en gryta av spisen/stänga av ugnen/torka upp det jag nyss spillde. Och medan vi pratar jäser degen.
Den här chattfunktionen i datorn är ju jättebra, nu kan jag både maila och chatta samtidigt som jag pratar i telefonen.
Gjorde extra mycket av den där pastasåsen i förrgår, den räcker nog.
Måste rusa, gympan börjar, lunchar på skrivbordet, har ett möte redan klockan ett.
Vänta lite, ska bara kolla ett sms jag just fick.
Oj, tvättmaskinen är klar, den hinner jag tömma medan potatisen kokar, såsen går ju fort.
Glömde svara på det där mailet, gör det strax.
Släktingens födelsedag i dag – värt åtminstone ett kort telefonsamtal.
Det mesta ska ha hänt NYSS, och väldigt mycket händer absolut, oåterkalleligt samtidigt. Det handlar om effektivitet, som naturligtvis ibland går till överdrift. Kvinnor är bäst på att ha många bollar i luften, att jonglera i mästarklass med både människor och uppgifter.
Expertisen kallar det för simultankapacitet.
De få män som besitter denna egenskap har starka kvinnliga drag i sin personlighet.
Annars skulle det förstås inte gå att kombinera – samtidigt!
Folk som försöker framstå som mer filosofiskt lagda kallar det för att fånga dagen. Få ut det mesta.
De som inte står pall kallar det för stress.
Bara att välja. Och varje val kan som bekant också utgöra ett stressmoment…
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, januari 21, 2006
Om damers (och andra människors) ålder
Man frågar aldrig om en dams ålder. Det är en så gott som helig regel.
Däremot hindrar ingenting att man spekulerar fritt om samma dams ålder. Men även i den situationen gäller det att tänka sig för.
Satsa i underkant om du misstänker att damen i fråga är inom hörhåll. Lyckas det kan du på långt håll se att hon växer, får klarare blick, större självkänsla. Du ligger bra till.
Har du lagt dig i ditt tycke rekordlågt, och vet att hon hör dig, är du illa ute om reaktionen blir den klart motsatta.
Somliga ser ju ändå alltid ut som 17, kan man då försöka försvara sig med, fast det är inte säkert att det går hem, det heller.
Men nog är det fascinerande det här med åldersfixeringen. Den börjar gruvligt tidigt och går igenom olika tydliga faser.
Fråga den nyblivne fadern hur gammal bebisen är, och han svarar snabbt:
-Tre och en halv vecka i dag.
Fråga bebisen själv något år senare, och en knubbig barnahand flyger i luften med ett oklart antal fingrar spretande.
-Tå å ett hajft, säger barnet.
-Jaha, och hur många år blir du nästa födelsedag då? undrar den vänliga tanten.
Upp flyger handen igen, med alla fingrar i luften, och ungen jublar förväntansfullt:
-Måååånga!
Sedan fortsätter jakten på de viktiga åren.
Sexis.
Första klass.
Tioårsdagen, en JÄMN födelsedag.
Debut som tonåring.
På det stadiet höjer människan gärna sin ålder ett snäpp.
-Snart 14, säger den som nyss fyllt 13, med hopp i rösten.
Så närmar sig 15-årsdagen, med mopedtillstånd och barnförbjudna filmer på bio.
En bekant drar sig till minnes hur han skulle gå på sin första förbjudna film, och hur han förberedde sig på att säga att han faktiskt var 15, vilket han naturligtvis inte var.
Men när frågan kom var det inte ”Hur gammal är du?” som han hade förberett sig på.
I stället fick han frågan:
-När är du född?
Då gick det i baklås.
Stammande fick han till sist fram ett:
-Eeeeöööö…. Nittonhundrafe… femton….
Men att den fjunige pojken skulle ha närmare till graven än till sommarlovet gick inte biovaktmästaren på. Det blev ingen film den kvällen.
18 är nästa riktmärke, myndighet, körkort, rösträtt, alkohol. Den dagen vill också många ta ut i förskott.
20 blir inledningen på den räcka jämna födelsedagar som omgivningen tenderar att värdera mer än andra milstolpar i livet. Nu kan svaret på frågan om ens ålder variera båda uppåt och neråt allt efter sinnesstämning, situation och behov.
Men visa mig den 37-åring som inte är 37 fortfarande kvällen innan 38-årsdagen. Kanske blev det ingen 30-årskris – den är inte obligatorisk! – men att 40 kryper närmare brukar kännas, fast det skrämmer lång ifrån alla.
40-årsdagen har blivit het som festdag på senare år. Monica Zetterlund höll på sin tid ett riktigt brakkalas så dags i livet, med motiveringen att man vet ju aldrig om man fyller 50, så varför vänta?
50 har varit stort i evigheter. Min morfar var en av många som fick käpp med silverhandtag när han fyllde ett halvt sekel, men så är det väl också mer än ett halvt sekel sedan dess.
60 är mer komplicerat, bjuder på färre kalas, färre tidningsnotiser.
I centralamerikanska tidningar kan man stöta på ett fantastiskt uttryck för jämna födelsedagar, för där skriver man helst inte ut de 50 åren heller. Festföremålet ”har långa borddukar” heter det – om dukarna är längre ju högre antalet år är framgår inte…
50+ kan man kanske vara livet ut om man känner för det.
Pensionärer dyker numera upp i varierande åldrar, då ekonomiska förmåner får kompensera för att man måste deklarera sin status som ”gammal”.
-Jo, jag har fyllt 62, medger gränsöverskridaren, som vid det laget lika väl kan vara 67.
Men sedan, som genom ett mirakel, är vi tillbaka i barndomen.
80-åringen som klarar sig själv är ”duktig”. 90-åringen utan rollator likaså.
Och efter 100-årsdagen blir veckor och månader intressanta igen.
”Avled vid en ålder av 101 år och fyra månader” kan det stå i tidningen.
Eller hur en pigg tant, 102 och ett halvt år gammal, gett sig ut på en jordenrunt-resa.
Vi räknar helt enkelt alldeles för mycket år, månader, rentav veckor.
För den viktigaste slutsatsen har ju ändå Hasse Alfredsons pastor Jansson myntat:
”Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något.”
I det perspektivet blir åren mindre intressanta.
Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
Däremot hindrar ingenting att man spekulerar fritt om samma dams ålder. Men även i den situationen gäller det att tänka sig för.
Satsa i underkant om du misstänker att damen i fråga är inom hörhåll. Lyckas det kan du på långt håll se att hon växer, får klarare blick, större självkänsla. Du ligger bra till.
Har du lagt dig i ditt tycke rekordlågt, och vet att hon hör dig, är du illa ute om reaktionen blir den klart motsatta.
Somliga ser ju ändå alltid ut som 17, kan man då försöka försvara sig med, fast det är inte säkert att det går hem, det heller.
Men nog är det fascinerande det här med åldersfixeringen. Den börjar gruvligt tidigt och går igenom olika tydliga faser.
Fråga den nyblivne fadern hur gammal bebisen är, och han svarar snabbt:
-Tre och en halv vecka i dag.
Fråga bebisen själv något år senare, och en knubbig barnahand flyger i luften med ett oklart antal fingrar spretande.
-Tå å ett hajft, säger barnet.
-Jaha, och hur många år blir du nästa födelsedag då? undrar den vänliga tanten.
Upp flyger handen igen, med alla fingrar i luften, och ungen jublar förväntansfullt:
-Måååånga!
Sedan fortsätter jakten på de viktiga åren.
Sexis.
Första klass.
Tioårsdagen, en JÄMN födelsedag.
Debut som tonåring.
På det stadiet höjer människan gärna sin ålder ett snäpp.
-Snart 14, säger den som nyss fyllt 13, med hopp i rösten.
Så närmar sig 15-årsdagen, med mopedtillstånd och barnförbjudna filmer på bio.
En bekant drar sig till minnes hur han skulle gå på sin första förbjudna film, och hur han förberedde sig på att säga att han faktiskt var 15, vilket han naturligtvis inte var.
Men när frågan kom var det inte ”Hur gammal är du?” som han hade förberett sig på.
I stället fick han frågan:
-När är du född?
Då gick det i baklås.
Stammande fick han till sist fram ett:
-Eeeeöööö…. Nittonhundrafe… femton….
Men att den fjunige pojken skulle ha närmare till graven än till sommarlovet gick inte biovaktmästaren på. Det blev ingen film den kvällen.
18 är nästa riktmärke, myndighet, körkort, rösträtt, alkohol. Den dagen vill också många ta ut i förskott.
20 blir inledningen på den räcka jämna födelsedagar som omgivningen tenderar att värdera mer än andra milstolpar i livet. Nu kan svaret på frågan om ens ålder variera båda uppåt och neråt allt efter sinnesstämning, situation och behov.
Men visa mig den 37-åring som inte är 37 fortfarande kvällen innan 38-årsdagen. Kanske blev det ingen 30-årskris – den är inte obligatorisk! – men att 40 kryper närmare brukar kännas, fast det skrämmer lång ifrån alla.
40-årsdagen har blivit het som festdag på senare år. Monica Zetterlund höll på sin tid ett riktigt brakkalas så dags i livet, med motiveringen att man vet ju aldrig om man fyller 50, så varför vänta?
50 har varit stort i evigheter. Min morfar var en av många som fick käpp med silverhandtag när han fyllde ett halvt sekel, men så är det väl också mer än ett halvt sekel sedan dess.
60 är mer komplicerat, bjuder på färre kalas, färre tidningsnotiser.
I centralamerikanska tidningar kan man stöta på ett fantastiskt uttryck för jämna födelsedagar, för där skriver man helst inte ut de 50 åren heller. Festföremålet ”har långa borddukar” heter det – om dukarna är längre ju högre antalet år är framgår inte…
50+ kan man kanske vara livet ut om man känner för det.
Pensionärer dyker numera upp i varierande åldrar, då ekonomiska förmåner får kompensera för att man måste deklarera sin status som ”gammal”.
-Jo, jag har fyllt 62, medger gränsöverskridaren, som vid det laget lika väl kan vara 67.
Men sedan, som genom ett mirakel, är vi tillbaka i barndomen.
80-åringen som klarar sig själv är ”duktig”. 90-åringen utan rollator likaså.
Och efter 100-årsdagen blir veckor och månader intressanta igen.
”Avled vid en ålder av 101 år och fyra månader” kan det stå i tidningen.
Eller hur en pigg tant, 102 och ett halvt år gammal, gett sig ut på en jordenrunt-resa.
Vi räknar helt enkelt alldeles för mycket år, månader, rentav veckor.
För den viktigaste slutsatsen har ju ändå Hasse Alfredsons pastor Jansson myntat:
”Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något.”
I det perspektivet blir åren mindre intressanta.
Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, januari 19, 2006
Dagsnotering 5: Torsk på torsk
Torsk är gott.
Torsk är väldigt gott.
Men torskfisket är en riktig problembransch.
För något år sedan upprördes jag ända in i hjärterötterna när jag i ett nyhetsreportage i tv såg hur man från svenska fiskebåtar slängde redan fångad torsk tillbaka i havet. Anledning: man hade redan tagit upp hela torskkvoten och fick inte ”landa” mer.
Alltså langades fiskarna över bord, trots att de redan var ”märkta för livet”, som det skulle hetat om de vore människor. Ytterst få av de fiskar som gjort en sväng upp på däck kan överleva den utflykten.
Nu har ett nytt reportageteam tagit tag i problemet med hur fiskeregler efterlevs.
Och slutsatsen är att vi kanske tror att vi köper alldeles regelrätt fisk för att det står Findus på den – men i själva verket kan det handla om svartfiskad torsk, utanför alla kvoter, som på olaglig väg tar sig till frysdisken i livsmedelsbutiken.
Vi som älskar torsk står inför ett dilemma: köpa den och strunta i att den kanske tar helt slut. Eller åtminstone under en period avstå från den fina, vita middagsfisken i hopp om att det ska finnas torsk även i framtiden.
Hur man än gör är man torsk, så att säga.
Copyright Klimakteriehäxan
Torsk är väldigt gott.
Men torskfisket är en riktig problembransch.
För något år sedan upprördes jag ända in i hjärterötterna när jag i ett nyhetsreportage i tv såg hur man från svenska fiskebåtar slängde redan fångad torsk tillbaka i havet. Anledning: man hade redan tagit upp hela torskkvoten och fick inte ”landa” mer.
Alltså langades fiskarna över bord, trots att de redan var ”märkta för livet”, som det skulle hetat om de vore människor. Ytterst få av de fiskar som gjort en sväng upp på däck kan överleva den utflykten.
Nu har ett nytt reportageteam tagit tag i problemet med hur fiskeregler efterlevs.
Och slutsatsen är att vi kanske tror att vi köper alldeles regelrätt fisk för att det står Findus på den – men i själva verket kan det handla om svartfiskad torsk, utanför alla kvoter, som på olaglig väg tar sig till frysdisken i livsmedelsbutiken.
Vi som älskar torsk står inför ett dilemma: köpa den och strunta i att den kanske tar helt slut. Eller åtminstone under en period avstå från den fina, vita middagsfisken i hopp om att det ska finnas torsk även i framtiden.
Hur man än gör är man torsk, så att säga.
Copyright Klimakteriehäxan
Dagsnotering 4: Grattis på 40-årsdagen!
Stefan Edberg, en av våra genom tiderna mysigaste tennisstjärnor, fyller år i dag. Ja må han leva!
Han blir 40 och är precis på dagen lika gammal som ”schlagerdrottningen” Lena Philipsson, som jag visserligen inte beundrat lika hängivet – men ett grattis tycker jag att även hon är värd.
För ett tiotal år sedan var hon ändå min dotters stora idol, vilket jag tyckte var hedrande – för båda två. För Ph därför att just min dotter singlat ut just henne. Och för dottern, därför att hon gjort ett självständigt val, utan att snegla på vad kompisarna tyckte.
Så, Lena, grattis du också!
Han blir 40 och är precis på dagen lika gammal som ”schlagerdrottningen” Lena Philipsson, som jag visserligen inte beundrat lika hängivet – men ett grattis tycker jag att även hon är värd.
För ett tiotal år sedan var hon ändå min dotters stora idol, vilket jag tyckte var hedrande – för båda två. För Ph därför att just min dotter singlat ut just henne. Och för dottern, därför att hon gjort ett självständigt val, utan att snegla på vad kompisarna tyckte.
Så, Lena, grattis du också!
Dagsnotering 3: Snyggast i baddräkt
I går simmade Terese Alshammar hem en seger i bassängen igen.
Det var skönt att höra.
Och ännu skönare att se att hon hade baddräkten på sig, igen.
För efter att ha fångat en glimt av glimt av henne som prisutdelare på Idrottsgalan härom kvällen blev jag betänksam. Var hon på väg i klänningen – eller möjligen ur? Men ingen baddräkt fanns inom synhåll.
Flickan Alshammar, som faktiskt är rätt snygg, hade hittat ett urkonstigt fodral som inte skulle varit klädsamt på någon.
Kanske hade hon och Anja Pärson lyssnat på samma rådgivare.
Anja sa själv om sin klänning att ”den satt lite tajt” och det gjorde den. Denna söta, fantastiska idrottskvinna var utstyrd i något blankt och trångt som fick henne att se ut som en förvuxen falukorv.
Fast hon var i alla fall fin i håret.
Och värdig innehavare av titeln Årets Idrottskvinna.
Det var skönt att höra.
Och ännu skönare att se att hon hade baddräkten på sig, igen.
För efter att ha fångat en glimt av glimt av henne som prisutdelare på Idrottsgalan härom kvällen blev jag betänksam. Var hon på väg i klänningen – eller möjligen ur? Men ingen baddräkt fanns inom synhåll.
Flickan Alshammar, som faktiskt är rätt snygg, hade hittat ett urkonstigt fodral som inte skulle varit klädsamt på någon.
Kanske hade hon och Anja Pärson lyssnat på samma rådgivare.
Anja sa själv om sin klänning att ”den satt lite tajt” och det gjorde den. Denna söta, fantastiska idrottskvinna var utstyrd i något blankt och trångt som fick henne att se ut som en förvuxen falukorv.
Fast hon var i alla fall fin i håret.
Och värdig innehavare av titeln Årets Idrottskvinna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
