Ålderssegregation

Min dotter var just fyllda fem när hon drabbades första gången.
Alltsedan sandlådan hemma på gården hade hon haft en bästis, Stina. De små söta flickebarnen hade jätteroligt tillsammans. Det var hopprep och Barbie och sandkakor, födelsedagskalas på riktigt och på låtsas, saftpicknick på gräsmattan, sällskap till och från dagis och många gemensamma stunder därutöver.
Frid och fröjd, alla var glada och nöjda.

Men så kom dagen som skulle betyda den stora förändringen.
Stina är nämligen två år äldre än dottern.
Och skulle alltså börja den riktiga skolan, medan min flicka gick kvar på dagis.

Det tog inte särskilt många veckor förrän Stina förstod.
Går man i skolan kan man inte ha en bästis på dagis. Det är alldeles för barnsligt, det är oförenligt med livet som ettagluttare. Hur kul man än har och har haft det med den där bästisen måste hon dumpas, annars blir allting annat i vardagen fel och snett.

Dottern begrep inte signalerna. Hon tog kontakt som vanligt, men Stina ville plötsligt inte gå ut på gården alls. Dottern såg frågande ut, men lät sig nöja - tills hon ringde på nästa gång. Och fick nobben. Till sist stod det klart för henne: det var slut. Totalslut.

Den sorg som drabbade mitt lilla hjärtebarn var enorm. Hulkande och snyftande kröp hon intill väggen i sin säng, otröstlig. Jag satt där på kanten, strök över den skakande ryggen och led med henne. Hon hade drabbats av sitt livs första kärlekssorg – och det vet vi ju alla, att det finns ingen bot. Vad hjälper det att man lärt sig att det faktiskt kommer att gå över, även om det tar lång tid? Hur kul är det att dela med sig av den bittert förvärvade insikten att livet kommer att bjuda på fler lika stora saknader, sorger, ögonblick av total övergivenhet? En bästis-relation skulle kunna vara för evigt – och så i stället detta.

Naturligtvis gick skadan aldrig att reparera.
Det är få kärlekssorger som går att sudda ut, att vända på, att glömma.
Dottern fick förstås nya bästisar. Stina ser vi fortfarande ganska ofta, men den där abrupta skilsmässan, som var ett resultat av oerhört tydlig ålderssegregation, den var oåterkallelig.

Det var ju faktiskt bara åldern det hängde på.
I dag, när tjejerna är tjugo och (nästan) arton, skulle de självklart kunna umgås, i alla fall i teorin. För det intressanta med avgörande åldersskillnader, det är att de förändras i livets olika stadier. Om tio år är skillnaden helt utraderad, om ytterligare femtio är det inte årsringarna som räknas utan orken och fysiken.

Men dessemellan hinner ålderssegregationen att slå till ett antal gånger igen. Fast oftare i jobbet än i privatlivet.
Då finns ingen mamma som tröstande stryker en över ryggen.
Då snyftar man i hemlighet.
Och i bästa fall går det över. Även om det tar lång tid.

Copyright Klimakteriehäxan

Hårfint

På engelska dyker uttrycket upp allt emellanåt: a bad hairday.
Vad betyder det för dig? Bara en dålig hårdag?
För mig kan det enkelt uttydas IDAG.

Jag är på en liten utflykt i jobbet till en svensk stad av inte alltför påfallande storlek. Men när jag vaknade i morse och mötte mig i spegeln insåg jag, att även om det var knappt om tid var jag alldeles tvungen att tvätta håret.

Sagt och gjort. In i duschen. Men väl ute igen gjorde jag upptäckten: ingen mousse. Ingen kam. Inte en klämma. Inte en fön. Ingen spray. Absolut ingenting. Och hotellbadrummet hade heller ingenting att erbjuda till tröst.
Bara att gå och se ut som om den där naturliga looken, så förvillande likt ett slokande halmtak, är den enda jag eftersträvar, i alla fall vad frisyrer beträffar.

Jobbet drog ut på tiden, men strax före sex slog frihetens klocka. Snabbt ut och snabb koll: var finns ett varuhus eller något liknande?
Jo, det fanns ju ett H&M ett par kvarter bort. Men det var bråttom. Här stänger man klockan 18, och inte en minut senare.

Jag spurtade och såg till min lycka hur dörrarna fortfarande öppnades. Störtade in. Bara för att mötas av en ung tjej som beklagande sa:
-Tyvärr, vi stängde precis.
Jag kved. Och så vädjade jag till hennes barmhärtighet.
-Bara lite mousse och en kam, sa jag och tyckte själv att jag lät rätt bevekande.

Hon tvekade.
Men så tittade hon på den där biten av min kropp som sticker upp ovanför kragen. Så tog hon ett steg åt sidan.
-Okej då, sa hon.
Det är i sådana ögonblick uttryck som "a bad hairday" framstår som självklara.

Copyright Klimakteriehäxan

Lagom helsvenskt

Nationaldagen närmar sig med stormsteg.
Vad är egentligen helsvenskt?
Kan naturligtvis vara väldigt mycket, beroende på vem som får frågan.

Här finns några tänkbara svarsvarianter:
Det är helsvenskt att sätta sig i sin tyska bil, stanna till vid den irländska puben på hemvägen och ta en belgisk öl "after work".
Till det kan det bli lite spanska tapas, en bit ungersk salami, grekisk tsatsiki eller holländsk ost.

Nästa helsvenska stopp gäller lite "riktig"mat – det blir en indisk curry, en turkisk kebab eller en italiensk pizza som får följa med hem (på helsvenskt vis kallar vi det ofta take away food).
Om pizzan beställs med hemkörning går det ofta fortare att få den till dörren än att få fram en helsvensk taxi till samma adress.

När maten är uppäten, på den tyska finservisen från Rosenthal, sjunker vi helsvenskt ner i den brittiska skinnsoffan och sträcker oss efter fjärrkontrollen till den japanska tv-apparaten. Programmet vi tittar på är amerikanskt.
På det finskdesignade soffbordet står en skotsk whisky till maken och ett glas franskt rödvin till hustrun, det är helsvenskt.

En annan dag ser helsvensk mathållning ut så här:
Vi gör ett besök hos den amerikanska hamburgerkedjan, där man i drive thru-luckan beställer en dubbel burgare med majonnäs och ost, en Xtra stor pommes frites och en DIET cola.

En helsvensk villaägare låter sin stora, dyra franska Citroën stå parkerad på gatan, men han låser noggrant in sin rostiga gräsklippare av handjagarmodell tillsammans med lite annat billigt skräp i redskapsboden.

I en helsvensk matvaruaffär finns alltid den nyttiga mjölken längst in i butiken. Men cigarretter och godis finns i direkt anslutning till kassan, som ju alla måste passera.
En helsvensk värdetransport blir förvånansvärt ofta rånad på väg mellan banken och penningdepån. Men inne på det helsvenska bankkontoret sitter kulspetspennan fastkedjad i skrivpulpeten.

Snart firar vi nationaldag. Och det är faktiskt mångkulturellt år i år.
Heja Sverige!

Copyright Klimakteriehäxan

Drömmen om dockvagnen

Att jag fick en dotter kom som en total överraskning.
Jo, faktiskt.
Någonstans inombords bar jag på förvissningen om att också mitt andra barn var en pojke. När sanningen uppenbarades på BB blev jag glad, så glad att jag för ett par ögonblick nästan skämdes.
Men en flicka – det är ju samma sort som jag själv! Jag skulle veta vad som gällde, jag skulle kunna förutse saker, jag skulle känna hennes minsta och hemligaste önskan!

Ren och skär inbillning, det lärde jag mig förstås snart.
Fast en och annan gemensam nämnare har jag ändå hittat genom åren. Och en het önskan var jag övertygad om att jag kände till – och skulle kunna uppfylla.
Det gällde Drömmen om Dockvagnen.

När jag var liten hette mina dockor Eva och Margareta och Bibbi. De samsades om att åka i min fina dockvagn, av trä. Och de fick åka ganska långt och ganska ofta, i olika stadier av påpälsning, nedbäddning och kärleksfull ompyssling.
Varje liten flicka önskar sig ju en dockvagn. Eller hur?
Skulle då min dotter ärva den gamla, men fortfarande rätt fina, dockvagnen?
Å nej.

Hade jag nu fått en alldeles egen dotter skulle hon minsann ha en alldeles egen dockvagn. Jag gick omkring och planerade, smygkikade på olika modeller.
Nu för tiden finns dockvagnar i ungefär lika många utföranden och prisklasser som riktiga barnvagnar till riktiga bebisar. Summorna på prislapparna är hisnande – det handlar ju trots allt om en leksak! Men jag såg fram emot dagen då jag skulle få slå till. Dagen då överst på dotterns önskelista skulle stå präntat, med lite skeva och kantiga bokstäver: DOCKVAGN.

I helsicke heller.
Hon skrev önskelista till jul, hon skrev önskelista till födelsedagarna. Men aldrig att dockvagnen dök upp. Till slut kunde jag inte hålla mig:
-Men önskar du dig inte en fin dockvagn då?
Blicken som mötte min var full av förvåning.
Dockvagn?

Jag tvingades inse sakernas rätta förhållande. I dotterns flickrum fanns ingen Bibbi, döpt efter givaren, ingen älskad Eva, ingen söt Margareta med hål i huvudet, bara en enda, ensam docka av den gamla typen. Men den låg mest och samlade damm i ett hörn.
I stället hette allihop en och samma sak: Barbie. Mager och långbent och oförmögen att stå själv. Men med tydlig byst, trendig garderob – och flera bilmodeller, som möjligen, möjligen skulle kunna kallas för dockvagn om man anstränger sig riktigt.

Alla drömmar kan ju inte gå i uppfyllelse.
Nu undrar jag bara, eftersom så mycket annat verkar upprepas mellan decennierna: kommer dockvagnen tillbaka?
Kan det tänkas att jag, om jag får barnbarn någon gång (ingen brådska för min skull!) får köpa den där dockvagnen?
För lite drömmer jag om den. Fortfarande.

Copyright Klimakteriehäxan

I morgon: Mors Dag

Nu är det dags igen. Fram för rosa prinsesstårtor ur frysen, färdigblandad blombukett (med tillhörande strassbrosch!?! har jag sett i annonserna) och rara små barn som kravlar runt på täcket och sprider kaksmulor i mammas säng när hon - förstås - får frukost på sängen.
Så kan morgondagen te sig, i alla fall för en del.
Eftersom jag är i lite tidsnöd så kommer här en repris, exakt ett år gammal.
Gamla läsare får ursäkta.

Mors Dag.
Eller mors, dag.
Kan faktiskt helt enkelt vara en betoningsfråga.
Är den dagen något att fira?
Ja, absolut.

När jag hade blivit mamma var det ju det största som hänt i mitt liv, precis som i – det tror jag i alla fall – andra tjejers liv.
Ingen ångervecka, föga koll på framtiden, ingen aning om resultatet. Men ett långt projekt och ett åtagande och ett ansvar som inte liknar något annat. Och, förstås, en glädje som också går utanpå det mesta.

Alltså tyckte jag att det var något att fira. Men jag misslyckades totalt med att kommunicera det till min omgivning (läs barnets far, ungen var bara ett halvår gammal eller så).
Och firandet uteblev. Mor var inte rar, mor var sur.
Vi har haft gott om tid att analysera mors dags-firandets vara eller inte vara sedan dess. Och barnafadern hävdar, med viss rätt, att det måste väl vara barnens sak att fira morsan.
Fast det har inte ungarna begripit.

Numera är det alltså mors, dag.
Det visar sig att det går bra det med.
Vad är väl en bal på slottet, som Askungen brukar säja…
Men ni mammor som blir firade – njut av det, det är ni värda!
Och du som eventuellt läser detta innan dagen är slut: slå en signal till morsan.
Hon blir glad.

Copyright Klimakteriehäxan

Var finns rättvisan?

Sitter och illstirrar på en stilig kvinna i min egen ålder.
Välklädd, vackra men inte pråliga smycken, vindrufsigt hår som ser alldeles naturligt ut. Jättesnyggt klädd. Tuff handväska. Smärt och till synes vältränad, lite solbränd till råga på allt.
Alla rätt, liksom.
Sådant kan vara ganska irriterande. Och känns lite orättvist.

Men det är inte det där så-gott-som-perfekt-tillståndet som gör att jag inte kan slita blicken ifrån henne.
Det jag inte kan sluta stirra på är det som står på bordet framför henne, bredvid kaffekoppen.
Hon sätter njutningsfullt skeden i en stor, maffig tårtbit, maffig även med nutida kafémått mätt. Skedlass följer på skedlass, men skapelsen (läs kaloribomben) på assietten ser knappt ut att bli mindre för det.

Varför finns ingen rättvisa här i världen?
Om jag så mycket som tittar på det där bakverket i en halv minut till har jag gått upp flera hekton, säkert som amen i kyrkan.
Varför finns det ingen rättvisa här i världen?

Copyright Klimakteriehäxan

Klämdagar

De är som allra flest just så här års, de där klämdagarna. Som ställer till det i planeringen, stökar om i almanackan, lägger röd färg i kalendern.

Ta nu den här senaste veckan till exempel.
Mellan söndag och torsdag ligger en måndag, en tisdag och en – för många – halv onsdag. Väldigt retligt med de där klämdagarna innan vi får ledigt igen.
På fredag (i morgon) struntar de flesta som kan välja i att jobba. Men raskt kommer en räcka på hela FEM klämdagar innan det är pingst och ledigt igen.

Hade inte annandag pingst nyss avskaffats, så hade vi kunnat ta det lugnt ännu en dag. Men nu dyker en inklämd, vanlig svart måndag upp innan vi med smattrande fanor och klingande spel firar nationaldag, sedan i fjol röd i almanackan. För att raskt drabbas av onsdag, torsdag och fredag – ack så typiska klämdagar.
Därefter följer inte mindre än två nästan hela klämveckor, även om sista fredagen går bort som midsommarafton. Det känns hårt.

Men när midsommarstången väl är på plats, sillen slut och sista jordgubbsdoften bortslickad från fingertopparna, då tar vi semester.
För att komma tillbaka till en låååång radda, inte klämdagar, inte klämveckor. Klämmånader.
Inget extra ledigt förrän Allhelgonadagen.
Snacka om att hamna i kläm…

Och varför måste jag tvinga på er denna bistra sanning? För att slå ihjäl glädjen över några extra arbetsfria timmar?
Naturligtvis inte.
Meningen är att ni nu ska njuta alldeles extra mycket.
Det var det som var tanken.

Copyright Klimakteriehäxan

Blomplockning på hög nivå

Jag är förstås lite galen i omgivningens ögon.
Jag plockar nämligen maskrosor, eftersom jag tycker att det är fantastiskt fina blommor som pryder sin plats i en vas på köksbordet.

Men nu har jag plockat en annan säsongsblomma, för första gången i mitt liv.
I en vid skål på ett bord står nu kastanjeblommor, med sina stora gröna löv till. Snyggt!

Jo, jag skrev rätt och du ser rätt. Kastanjeblommor, komna ur ett högt och vackert träd, just nu översållat av de där uppåtsträvande rosavita blompyramiderna.
Har jag alltså uppammat all min styrka och inneboende vighet och gjort en Keith Richards (det vill säga klättrat upp i ett alldeles för högt träd) för blomplockning på hög nivå?
Å nej.

Jag vet mina begränsningar. Håller mig på backen. Att Astrid Lindgren gav sig upp i de småländska äppelaplarna långt upp i medelåldern må så vara, hon hade ju vanan inne sedan barnsben. Själv har jag aldrig varit någon trädklättrare.

Men när varm- och kallfronter jagar varandra kors och tvärs över kontinenterna, då uppstår vindar. Starkare vindar ju större temperatur- och tryckskillnader.
Och de senaste dagarna har vindguden Eol fått jobba hårt med den där utjämningen. Det har blåst riktigt ordentligt. Det har blåst för hårt för kastanjeblommorna.
Som alltså ramlat till marken.
Där jag plockat dem.
Tack för hjälpen, Eol!

Copyright Klimakteriehäxan

Nyktert

I dag är det Folknykterhetens Dag.
Det är det för varje år som går allt färre som tänker på eller ens känner till.
Själv har jag en egen tradition: jag brukar alltid högtidlighålla dagen med ett eller rent av två glas vin.
Så att de som frivilligt valt det helnyktra livet får känna sig som de lite bättre människor de naturligtvis är.
Alltid roligt om man kan hjälpa till. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

PS För den som, mot all förmodan, är inne på att följa mitt dåliga exempel, så är Mezzacorona Marzemino, rött från allra nordligaste Italien, en favorit till fyndpris (62 kr) just nu. På ett Systembolag nära dig!

Sommarjobb - en vinstlott

Sonen har fått sommarjobb.
Jag vet inte vem som är gladast, han eller jag.
Han är glad för att han ska tjäna egna pengar, först och främst.
Jag för att han får något vettigt att göra – OCH egna pengar. Samt något att skriva på sitt hittills synnerligen kortfattade CV. Ingen som inte ens fyllt tjugo kan förstås ha fått ihop en meritlista värd namnet, men någonstans måste det ju börja.

Det är minsann ingen självklarhet i dessa dagar att en ung människa utan yrkesutbildning eller arbetslivserfarenhet får en anställning, ens för några korta sommarveckor.
Min nymuckade son har sökt några olika arbeten, men det har inte ens varit lätt att hitta något att söka. Han har kompisar som gått i ett helt år, efter studentexamen i fjol, utan att göra ett endaste vettigt handtag. De sover till tidig eftermiddag och sedan verkar det som är kvar av dagen att gå till tevetittande, dataspel och allmänt slappande. Förhoppningsvis tar de ett och annat udda handtag hemma, men det är inget jag hör talas om när jag frågar.

Körkort, ett litet dokument som faktiskt är bra att ha, det tar de inte. Det är svindyrt, förstås, och för den som bor i storstaden inte ett lika uppenbart behov som för folk på landsbygden. Att det ofta är ett plus att ha körkort när man söker jobb tas inte med i beräkningen. Dessutom har det uppenbarligen blivit hårdare krav. Antalet körkortsaspiranter som kuggas inte bara en utan flera gånger har ökat dramatiskt de senaste åren, det kanske också avskräcker.

För den som klev ut ur skolans värld mot slutet av 60-talet är det svårt att se några likheter över huvud taget.
Vi kom in på någon av de utbildningar vi sökte, även om det inte alltid blev förstahandsvalet som gällde.
Vi fick jobb.
Vi tog körkort.
Vi hittade till och med någonstans att bo.

Allt detta låter i dag som en påhittad saga, lika uråldrig som en HC Andersen-berättelse. Men det är likväl sant.
Och inte är det väl konstigt att alla vi som i dag är tonårsföräldrar ängsligt ser hur arbetsmarknaden förändrats. Våra ungar får kanske aldrig ett fast jobb, bara korttidsanställningar som kan vara i veckor, månader eller i bästa fall ett år. De kommer att söka nya arbetsuppgifter i robotartade turer. Hur det går? Rena lotteriet i många fall.

Sonen har alltså dragit en vinstlott – fast först efter ett test och en anställningsintervju.
Han börjar om några veckor och ser fram emot det.
Hans mamma hoppas av hela sitt hjärta att han kommer att trivas, att han gör ett bra jobb och att han använder sina pengar till något vettigt.
Och när jag tänker på saken så är nog jag den av oss två som är gladast över hans sommarjobb, trots allt.

Copyright Klimakteriehäxan

På porrfilm

-Vi ska gå på porrfilm ikväll, ska du hänga med?
Jag fick frågan liksom i förbifarten, med ett glatt leende. Gänget som skulle gå bestod, visade det sig, uteslutande av grabbar.

Jag sa ja. Lite kan man ju undra varför. Men jag hade aldrig sett en porrfilm. Hade inte bott på hotell där man numera säkert som amen i kyrkan får lite grovsex alldeles gratis när man zappar genom kanalerna. Så biobesöket kunde klämmas in under rubriken ”allmänbildning”. Och så ville jag väl visa killarna. Att jag minsann inte bangade.

I dag finns tydligen ingen som passerar 20-årsstrecket utan att ha vältrat sig i filmade samlagsscener där inga detaljer saknas. Sperman skvätter, närbilderna kunde användas i gynekologutbildningen, medan det inte finns så mycket som en antydan av det där som kallas känsla.
Riktigt så var det inte den här gången. Men åtminstone jag visste inte vad som väntade.

Vi gick en kurs på ett internat, och någon av deltagarna hade upptäckt i lokalpressen, att tätortens enda biograf skulle visa en ”djärv sexrulle”. Det var lite stimmigt och fnissigt i folkvagnsbussen vi lånat för utflykten. Lite skämdes vi nog, allihop, som inte vek kvällen åt något aningen mera kulturellt.

Väl framme var det bara att knalla fram till biljettluckan – ingen kö. Men ändå var det så gott som fullsatt i den redan mörklagda salongen, vi hittade inte lediga platser på direkten.

Av filmen minns jag absolut ingenting, men jag är säker på att om den skulle visas i dag skulle den på sin höjd orsaka gäspningar. Det är långt sexigare med tågsätt som tjutande kör in i tunnlar, långsamt skalade bananer, en pyrande cigarr, en kniv som sänks i mjukt smör eller glassreklam i teve. Eller, som min väninnas 85-åriga mamma brukar säga med eftertryck:
-Det är dumt att titta på porrfilm, när man kan ha sex själv.

Hur som helst, vi skruvade nog lite på oss där i fåtöljerna, men satt förstås kvar tills creditrullen fyllde vita duken. Och så tändes ljuset.
Vi såg oss förvånat omkring. För det visade sig att de enda biobesökare som fanns kvar i den nyss fullsatta salongen, det var jag och mitt grabbgäng.
Alla ur den så kallade lokalbefolkningen hade störtat ut i skydd av mörkret. Hade kanske bråttom hem för att omsätta någon nyförvärvad insikt i praktiken.

Så ljusskyggt kunde det gå till när det kom porrfilm till en svensk småstad på det gamla goda (?) 70-talet. Och biobesöket satte inga djupa spår, jag klarade mig såvitt jag kan bedöma helt utan men.
I dag är väl publiken i tonåren och sitter kvar tills den sista erigerade snoppen och de inzoomade bröstvårtorna tvingats ner i svart med ett utdraget stön.
Förhoppningsvis har inte heller deras sexliv IRL, som det heter i Internet-världen, blivit skadat för evigt.
Men säkert är det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Trångt i skåpen

Det är lite trångt i skåpen.
Jag tror inte att jag är ensam om att konstatera det.
Märkvärdigt hur många nödvändiga, användbara prylar man har. Som snabbt blir mindre nödvändiga, och så småningom knappt använda alls.

Ta glassmaskinen.
En kollega övertygade mig med glödande entusiasm om att godare glass än den man gör själv finns inte.
Jag gick på det. Och gjorde glass.
Visst blev den god, men om man gjorde en sats skulle den ju ätas upp – för efter lagring i frysen ändrade den karaktär, liksom.
En anledning till att den blev god berodde förstås, hör och häpna, på vad som stoppades i den där bunken med det djupfrysta plastblocket i botten.
Grädde. Ägg. Choklad. Socker.
Det blev alldeles nödvändigt att ställa undan underverket, det finns gränser för hur glassigt man kan leva.

Bakmaskin var ”årets julklapp” för väldigt många år sedan. Våra bekanta höll på att hamna i skilsmässa på grund av den. Maken pytsade varje kväll troget i torrjäst och mjöl och smackade njutningsfullt åt det ljumma frukostbrödet, medan hustrun efter någon månad vägrade äta det hon kallade för ”uppblåst nattbulle med hål i mitten”.
I dag tror jag bakmaskinen är på väg till Nordiska museet.

Mjölkvisp satte jag upp på önskelistan en jul, i brist på bättre.
Några veckor i januari gjorde jag cappuccino stup i kvarten. Men redan i februari var den lilla vispen bortglömd. Rena turen att den tar så lite utrymme som den gör där i lådan.

Mixerstav måste du ha, försäkrade en släkting.
Jaså? Samma sak med lökhackare. Jaha. Men varför är den nästan omöjlig att diska? Precis som råsaftcentrifugen. Och hur ofta är man sugen på hemgjord morotsjuice, när det nu är så bekvämt att köpa den färdigcentrifugerad, utan allt kladd?

Eldriven juicepress är närbesläktad. Fast jag har återgått till att pressa apelsinerna för hand i min gamla plastgrej, förvisso formgiven av någon designkändis, men billig var den för 25 år sedan och fungerar fläckfritt, det gör den. Samt diskar sig nästan själv.

Borrmaskin är nog bra att ha för den händige. Men snart upptäcker man att just den modell man har är för klen för lägenhetens betongväggar. Där ligger borrmaskinen, tyst och stilla, strax bredvid en skruvdragare och en speciell flasköppnare som medelst någon märklig mekanik ska klara den besvärligaste kork i ett nafs. Vilket den inte gör. Och så har vi den apparat som drar ut luften ovanför det kvarvarande vinet i flaskan, för att det ska hålla sig bättre. Fast hos oss blir vinflaskan ofta tom.

Elektrisk konservöppnare konkurreras också snabbt ut av en gammaldags, en handjagad Röd Klara från hederliga Nils Johan, eller en ännu enklare basmodell. För att inte tala om soda streamern, prylen som förvandlar ditt kranvatten till bubbel utan en omväg över affären. Det blir kranvatten utan bubblor snart igen, jag lovar.

Hår på benen ska fina flickor inte ha.
Då finns det eldrivna epilatorer att köpa.
Om det har jag bara en sak att säga: gör inte det. Eller gör det om du funderar på en karriär som fakir, då kan det kanske vara ett bra steg på vägen. Som träning, alltså.

Har dina ulltröjor små noppor efter flitigt användande?
Ja se då har jag en batteridriven avnoppare. Den surrar rart, men nopporna sitter där de sitter. Maskinen ligger kvar.

Äggkokare är mitt senaste impulsköp i den här varuklassen.
Extrapris i påskas, 99 spänn på Konsum. Kokar fyra ägg perfekt till önskad hårdhetsgrad. Och ja, än så länge används den, men jag törs inte lova hur äggkokningsfrekvensen ser ut om ett halvår.

En apparat som jag i alla fall inte kan skiljas ifrån, det är den elektriska tandborsten. Ett måste för varje människa som kan öppna munnen.
Men alla de där andra…
Är det konstigt att det blir lite trångt i skåpen?

Copyright Klimakteriehäxan

Städrock

Solens strålar är obarmhärtiga så här års.
Dammlager som alls inte gjort något väsen av sig på evigheter blir plötsligt upplysta som hade de huvudrollen på Kungliga Dramatens stora scen.
Fönstren har en beläggning som är kvar sedan i vintras.
Krukväxterna ser ut som om de är gjorda av siden och sammet, trots att de är alldeles äkta och väntar på vatten och gödning.

Det finns inte så många undanflykter att de räcker.
Vi måste städa.
Kommer ihåg en annan vår när solen inte över huvud taget lyckades tränga igenom köksfönstret. Jag tog mig i kragen och putsade – med diskmedel och varmvatten, ni vet väl att det är det proffsputsarna använder?
Skillnaden blev brutal. Jag var stolt och nöjd.

Följande morgon kom en nyvaken liten dotter ut till frukostbordet. Hon tvärstannade, höll upp handen till skydd för ögonen och sa förundrat, nästan lite anklagande:
-Men mamma, vad har du gjort? Man blir ju alldeles bländad!
Då fattar ni hur skitig rutan var, eller hur?
Nästan lika illa är det nu. Och det finns inte fler bortförklaringar.
Men det finns i alla fall lite hjälp: städrock.

För många år sedan var det framför allt en bestämd låt som jag städade till, taktfasta tag med moppen eller trasan. Det var Francoise Hardy, jättepoppis ung fransyska på 70-talet, som sjöng ”Tous les garcons et les filles de mon age savez bien ce que c’est etre heureux…”. Textraden betyder ”alla killar och tjejer i min ålder vet precis hur det är att vara lycklig” och den hade fastnat i min hjärna. Så när städattiraljerna kom fram åkte Hardy-lp:n på skivspelaren och sedan gick det – ja, som en dans, får man väl säga. I mitt uppvispade dammoln klev jag omkring och ylade med på bristfällig skolfranska. Pick up-en fick jag flytta tillbaka, oavbrutet, till rätt spår. Lycklig? Mjaaa… men det funkade i alla fall.

Det finns bra musik att städa till fortfarande. Fast ett problem är att städrock inte är kompatibelt med dammsugning. För visserligen ska städrocken gå på hög volym, men att överrösta dammsugaren? Nej, det törs vi som bor i flerfamiljshus inte.
Men man får ju dammsuga ändå, hur trist det än är.

När vår förstfödde var baby började han ofelbart att storgråta så fort dammsugaren kom fram. Han var helt enkelt jätterädd för det brummande monstret. Egentligen tror jag att han fått det med generna i rakt nedstigande led, för hans pappa har också genom åren gärna markerat ett visst avståndstagande, även om det inte gått så långt som till tårar.

Nej, dags för lite städning, plockning, putsning.
Dagens städrock?
Jag tror jag börjar med Totta Näslund. Sedan blir det lite Carole King och så kanske Robyn också, om jag inte kroknat innan dess.
Men i sanningens namn är det väl så, att städsituationen här hemma är sådan att dammet räcker till hela skivsamlingen.
Det kan man verkligen kalla städrock. En helkväll i upptempo med skurborste och tvättsvamp.

Copyright Klimakteriehäxan

Bland ruiner

Det finns en speciellt skäl att läsa Svenska Dagbladet på söndagar.
Han heter Berglin, och tecknar varje helg i kulturbilagan en tänkvärdhet i fyra steg, som minst nio söndagar av tio får mig att le, skratta, fnissa.

Dagens är inget undantag.
Berglin har valt "ruiner" som tema. Och han kommenterar nutida händelser på sitt alldeles egna vis.
Via Keith Richards fall ur kokospalmen går han vidare och konstaterar, att tyngdlagen med tiden vinner över oss alla.

Detta illustreras av hustrun som, naken framför spegeln i sängkammaren, konstaterar att hennes en gång piggt uppåtsträvande, glatt studsande, fasta och fina bröst numer liknar ruiner på fall.
Maken tröstar:
-Vadå, ruiner? Jag vet inga bröst som hänger så snyggt som dina!
Hustrun:
-Det säger du bara för att du har varit med på hela resan ner.

Om jag kände igen mig?
Äsch, fundera inte på det.
Nöj dig med att tillsammans med mig konstatera, att med sådan tidningsläsning förgylls en halvgrå söndagmorgon.

Copyright Klimakteriehäxan

Visst gör det ont...

Något ljushuvud har sagt att den som vaknar efter sin 50-årsdag utan att ha ont någonstans, den har lämnat jordelivet bakom sig.
Det är en grov överdrift kan jag trösta er med, ni som ännu inte fyllt ett halvt sekel.
Vi 50+ mår faktiskt ofta alldeles oförskämt bra.
För det mesta.

Men så kommer en dag som i dag. Aj. Det gör ont. Riktigt ont.
Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Muttrar man mellan sammanbitna tänder, medan lederna gnisslar, musklerna vägrar att lyda och varenda sena verkar vara omgjord till fiolsträng, i väntan på stråken.

Fast visst vet jag vad jag gjort.
Smärtan är inte bara plågsam, den utgör också ett slags belöning, en klapp på axeln, en liten tapperhetsmedalj.
För det onda jag drabbats av kallas träningsvärk.

Jag är av den sorten som gärna prövar på nya motionsformer. Alltså har jag testat lite olika slags aerobics, step up, styrketräning, pilates, jogging, core, poweryoga, boxing, gummibandsgympa – ja, jag har faktiskt prövat det som kommit i min väg.

Men för det mesta går jag på en sorts friskis-och-svettis-liknande gympa som erbjuds i olika hårdhetsgrad. ”Hoppfri medel” står det på skylten när jag checkar in bland de gamla ribbstolarna och svettiga yogamattor.

Ofta är det riktigt kul att skumpa omkring där, omgiven av mer eller mindre hurtiga typer av alla sorter och storlekar. Graden av grace och styrka varierar grovt, mellan illpigga 63-åringar och folk under 30 med osynlig klumpfot. Det händer till och med att de spänstigaste klämmer till med ett och annan litet hopp, trots rubriken.

Dock finns det dagar då jag tycker att passet borde döpas om. Till ”Hopplös medel”. Då är det svårt att hålla takten, flåset är alldeles otillräckligt, sit ups är en plåga, armhävningar en omöjlighet, en dalahästs ben är smidigare än mina.
Men det sitter inte i kroppen, det sitter i huvudet. ”Vill inte” säger en liten hjärntomte envist och bestämt.

Det är då det gäller. Det är då man måste bita ihop, ta i lite extra, övervinna sig själv. Det är träningsverk som ger träningsvärk, och i slutändan är det bara positivt.

Apoteket har listat fördelarna med motion för den som till äventyrs inte har fått sig itutat dessa teser till övermättnad.
Så här står det på deras hemsida:
”Att börja träna är som att öppna dörren till en serie med positiva händelser för din kropp:
Hela du blir starkare och smidigare
Hjärtat blir en effektivare pump
Det goda kolesterolet ökar
Du orkar mer
Din ämnesomsättning förbättras
Du blir tåligare
Du minskar risken för benbrott
Du somnar lättare
Själen mår bättre
Du blir till och med yngre...
Hela du blir starkare och smidigare”

Det är sådant man får försöka tänka på när det är dags igen – inte för hoppfri medel, men för hopplös.

Copyright Klimakteriehäxan