Kom att tänka på en reklamslogan: ta två, betala för en. Men det var bestämt inte riktigt snällt?Bildligt talat är en fotokedja vars deltagare du hittar här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 31, 2009
Bildligt talat
Kom att tänka på en reklamslogan: ta två, betala för en. Men det var bestämt inte riktigt snällt?Bildligt talat är en fotokedja vars deltagare du hittar här.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 30, 2009
Också en trädgräns
Upptäcker att jag står och glor på en skylt i en port, en sådan där alla de boendes efternamn finns listade.Då slår mig plötsligt en helt lösryckt tanke: hur trädfixerade vi är i Sverige!
Det finns massor av folk som har lånat sina namn av vanligt förekommande träd. Tänk själv hur många du känner:
Al, Alm, Ask, Asp, Björk. Ek, Gran, Hassel (ja det är kanske mer en buske men ändå), Lind, Pil, Rönn.
Du har träffat åtminstone någon med något av de där efternamnen, även om de kanske stavar lite olika.
Men det verkar finnas en trädgräns också i namnkatalogen. Har du stött på någon herr, fru eller fröken Tall? Nej, inte jag heller. För att inte tala om Poppel.
Nu har jag gjort lite snabbresearch i ämnet. Det finns flest Lind och Al, tätt följda av Björk – det är toppskiktet.
I mellanskiktet hamnar de andra, med Ek på en stark fjärdeplats. Alm blir femma, sedan kommer Asp, därefter Pil, sedan Ask och Rönn som ligger nästan jämsides. Hassel vinner buskligan med dubbelt så många innehavare som Vide.
Och tallen då, denna stolta fura som vi har till så mycket? 351 personer signerar sina viktiga papper med ”Tall”.
Poppel lyckas jag bara lokalisera två, damer båda. Klart utrotningshotad.
Därmed sätter jag ett VSB – Vilket Skulle Bevisas – det finns en trädgräns också i namndjungeln.
Och allt detta bara för att det stod Ek i den där porten. Undrar om Eks dörr är en ekdörr?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 29, 2009
Fönsteridyll i en idyll
Visst, någon gång när jag var barn besökte vi Sigtuna. Morbror i Sollentuna hade ju bil och brukade ta oss runt till diverse sevärdheter inom rimligt avstånd när vi var på besök. Och märkvärdigt nog tyckte jag att jag kände igen det lilla torget med det tornförsedda gula trärådhuset. Smala gator med låga hus och kullersten garanterar att det fortfarande är en idyll, åtminstone så där hastigt beskådat på ytan. Turisterna myllrade lite förstrött, vädret var varmt och vackert, det blev lite av slagsmål om uteborden på kaféerna, barn sprang barfota, alla verkade glada och nöjda. Så är det kanske alltid i Sigtuna, vad vet jag?
När vi sedan släntrade strandpromenaden fram gick det absolut inte att låta bli att lite försiktigt kika in genom fönstren i de vackra husen. Men det var också snabbt konstaterat att man just ingenting såg: fönsterbrädorna är noggrant fyllda med saker som inte bara är fina att se på, de blockerar också effektivt så gott som all insyn.
Fast det var också trevligt att titta på - eller hur? Där står krukan från Waldemarsudde med blomma i, den lilla bordlampan som säkert tänts nu när kvällarna mörknat, en vacker glasflaska fångar ljuset utifrån, någon hade en liten modell av en segelbåt som ögonfägnad. Här har heminredarna verkligen bestämt att det räcker inte bara med en gardin, hur fin den än må vara.
Och för den som i likhet med mig aldrig kommer att se det där fönstret från insidan blir det den perfekta illustrationen av en idyll, i idyllen.
Fler fönster att titta på - från såväl ut- som insidan, kanske - kan du hitta här. Temat för "veckans fönster" denna vecka var valfritt - på det viset råkade du hamna med mig i Sigtuna!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, augusti 28, 2009
Bröst - i runda slängar
Låt mig fortsätta på gårdagens tema och fundera lite mer kring det där med bröst och behå. För erkänn: oavsett könstillhörighet ägnar vi de där kroppsdelarna en hel del uppmärksamhet, inte sant? Kan vara en sorts skönhetsupplevelse. Eller inte.Det har nämligen slagit mig att jag inte kan tillbringa en timme på stadens gator och torg utan att se kvinnor som, kanske kvarblivna i ett upproriskt 70-tal eller något, fortfarande inte plockat upp behån sedan den slängdes. Och det trots att hela människan sedan dess uppenbart ökat i omfång på alla ledder, dessutom utsatts för tyngdlagens alla obotliga effekter. Det som nu slänger, det är just brösten.
Naturligtvis är det huvudsakligen ett sommarfenomen, för när vinterns täckjackor och dunrockar kommit fram döljs ju de flesta kroppsformer för omvärldens blickar. Men när sommarvärme fortfarande råder, tygerna är tunna och topparna stundom rentav lite genomskinliga, då blir det slående att uttrycket ”brösthöjd” kan få ny betydelse.
Varför har de inte någon behå, de där damerna som så uppenbart skulle behöva lite stöd, lite underhåll, lite uppåttjack för bysten, som befinner sig i den brantaste av utförsbackar, hejdad endast av ett litet skärp som snörper åt den säkert bekväma, men alldeles för avslöjande t-tröjan?
Handlar detta nu om någon sorts utseendefascism eller osund kroppsfixering? Nej. Men har man den ringaste erfarenhet av att ha ett bystmått som överstiger det världselitens sprintertjejer uppvisar (alltså myggbett som mest, för er som inte gillar sport), då vet man. Vet att det är rörelsehämmande och opraktiskt och ganska svettigt om inte de så kallade behagen får lite hjälp att hålla sig i närheten av den del av kroppen där de befann sig i utvecklingens början.
Vi som slängde behån då, på 70-talet, vi kunde göra det i den fasta förvissningen om att våra bröst höll sig fasta i egen upphissning, så att säga. Och de flesta som matade in de där persedlarna i brasan har så småningom krafsat ut behån ur askan, bildligt talat. Vi som aldrig gick så långt att vi eldade med nylon och spets i kupade former, vi återgick tämligen snart till att använda behå, som faktiskt är en sinnrik uppfinning – en kvalitetsbehå är konstruerad av en otrolig massa bitar, med mängder av teori och tanke bakom hopsättningen.Det har nog de behålösa damerna på sommarvandring aldrig tänkt på. Trots att de till vad som en gång kanske kallats rosenkullar nu borde satsa på 95 E. I runda slängar. Så blir det mindre runt slängande i gatulivet.
Och vi som redan insett det, vi köper undan för undan, från år till år, en lite större storlek. Samtidigt som vi minns hur det var när uppnosig var ett uttryck som kunde användas inte bara om attityd utan om ett par konkreta kroppsdelar.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 27, 2009
Med brösten i fokus
Det finns en affär i Gamla Stan i Stockholm som har en förunderlig dragningskraft på turister. Särskilt gäller det folk från Asien. Man kan se dem flockas framför skyltfönstret, de pekar, kommenterar, döljer en skrattande mun med handen. Sedan kommer kamerorna fram, men de ser sig lite ängsligt om – det är väl ingen som kommer och bråkar nu, tycker vi är oartiga?
Ingen bråkar, såvitt jag har sett. Och även om det där skyltfönstret inte är en av de attraktioner som vår huvudstad är mest berömd för, så undrar jag om inte just de där fotografierna blir ganska flitigt visade i Kyoto och Hongkong med omnejd när de artiga globetrottarna kommit tillbaka hem.
Butiken säljer diverse klädespersedlar. Bland annat och kanske framför allt kan man här köpa damunderkläder. Men inte vilka underkläder som helst. Detta är affären som visste att Big Is Beautiful långt innan Jytte Meilvang fått in en fot på HM. För har du haft svårt att hitta tillräckligt stora storlekar så finns räddningen här. Och är man 130 cm lång och i princip utan såväl rumpa som byst, då framstår självklart de här jätteplaggen som något riktigt exotiskt. Är man dessutom en asiatisk man som tycker att svenska valkyrior generellt sett är stora som hus blir anblicken ännu mer anslående. Självklart ska detta plåtas!
Stora trosor har naturligtvis sin tjusning, men det är behåarna som tar priset. Faktum är att man stannar till, även om man inte hunnit längre än till 85C själv. Jasså, kan de bli SÅ stora? Hur kul är det?
De här behåarna är konstruktioner som snarast får en att tänka på veckohandling, ni vet: en kasse i vardera handen, tungt. Konstruktionen måste ha hållfasthetskalkyl och tåla belastning med marginal. Axelbanden är följdriktigt som hängslen.
Att somliga drömmer om superstora bröst som förtjänar att kallas bomber/meloner/kanonkulor, det är ingen överraskning. Att många dessutom gör slag i saken och köper nya, i häpnadsväckande storlek, det är inte en nyhet det heller. Men den som handlar i den här turistmagneten, den har förmodligen inte lagt ut en enda krona på storleken, bortsett från vad allmän näringstillförsel kostar. För det handlar inte om glamour-produkter.
Sist jag flanerade förbi den där affären stannade jag också till och slängde en blick på det skyltade. Hann tänka att om utvecklingen fortsätter som den börjat så kanske jag hamnar på deras kundlista också en vacker dag. För tendensen är otvetydig, och fortsätter det så här riskerar man att en vacker dag vara så framtung att man helt sonika tippar över och står på näbben.
Det vore något för japanerna att föreviga. Med brösten i fokus.
Det här är ett konstverk plåtat i Paris i våras. Nej, det är INTE jag som stått modell.
Copyright Klimakteriehäxan
Ingen bråkar, såvitt jag har sett. Och även om det där skyltfönstret inte är en av de attraktioner som vår huvudstad är mest berömd för, så undrar jag om inte just de där fotografierna blir ganska flitigt visade i Kyoto och Hongkong med omnejd när de artiga globetrottarna kommit tillbaka hem.
Butiken säljer diverse klädespersedlar. Bland annat och kanske framför allt kan man här köpa damunderkläder. Men inte vilka underkläder som helst. Detta är affären som visste att Big Is Beautiful långt innan Jytte Meilvang fått in en fot på HM. För har du haft svårt att hitta tillräckligt stora storlekar så finns räddningen här. Och är man 130 cm lång och i princip utan såväl rumpa som byst, då framstår självklart de här jätteplaggen som något riktigt exotiskt. Är man dessutom en asiatisk man som tycker att svenska valkyrior generellt sett är stora som hus blir anblicken ännu mer anslående. Självklart ska detta plåtas!
Stora trosor har naturligtvis sin tjusning, men det är behåarna som tar priset. Faktum är att man stannar till, även om man inte hunnit längre än till 85C själv. Jasså, kan de bli SÅ stora? Hur kul är det?
De här behåarna är konstruktioner som snarast får en att tänka på veckohandling, ni vet: en kasse i vardera handen, tungt. Konstruktionen måste ha hållfasthetskalkyl och tåla belastning med marginal. Axelbanden är följdriktigt som hängslen.
Att somliga drömmer om superstora bröst som förtjänar att kallas bomber/meloner/kanonkulor, det är ingen överraskning. Att många dessutom gör slag i saken och köper nya, i häpnadsväckande storlek, det är inte en nyhet det heller. Men den som handlar i den här turistmagneten, den har förmodligen inte lagt ut en enda krona på storleken, bortsett från vad allmän näringstillförsel kostar. För det handlar inte om glamour-produkter.
Sist jag flanerade förbi den där affären stannade jag också till och slängde en blick på det skyltade. Hann tänka att om utvecklingen fortsätter som den börjat så kanske jag hamnar på deras kundlista också en vacker dag. För tendensen är otvetydig, och fortsätter det så här riskerar man att en vacker dag vara så framtung att man helt sonika tippar över och står på näbben.
Det vore något för japanerna att föreviga. Med brösten i fokus.
Det här är ett konstverk plåtat i Paris i våras. Nej, det är INTE jag som stått modell.Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 26, 2009
Ursäkta, hur kommer man till bilprovningen?
Man borde nog investera i en sån där GPS.
Visst, jag anser att jag nästan bara kör på vägar jag kan, svänger där jag brukar svänga, tar egna genvägar som sedan länge är utprovade. Men när det skiter sig, vilket det nyss gjorde, tänker jag att de där pengarna en GPS kostar är ett lågt pris för att slippa frustrationen det innebär att vara helt bortkollrad, fast man befinner sig bara någon kilometer hemifrån.
Jag skulle alltså till bilprovningen häromdagen. Bokade en tid på nätet, bara att välja, tog en med god marginal, ville inte ha bråttom. Till saken hör, att jag alltid bokar tid på samma station, eftersom jag hittar till just den. Trodde jag.
Det började illa direkt. Möjligen kan det ha berott på att ”Tre sekunder” av Anders Roslund och Börje Hellqvist gick i bilstereon, för jag satt och lyssnade intensivt och missade första avfarten. Men det var inte så märkvärdigt att ta sig tillbaka. Och det var lugnt, jag hade ju gott om tid.
Sedan vet jag inte vad som hände, men jag körde i en tunnel. Det har aldrig förr varit någon tunnel att åka i på väg till bilprovningen. Ewert Grens´ öde rullade på i stereon, oberörd av mitt bryderi. Och nog verkar det orättvist att skylla på Ewert, men snart insåg jag att jag var på väg mot Södertälje, så att säga. Fast jag skulle mot Huddinge.
Ända till Kungens Kurva kom jag innan jag kunde stanna och ta hjälp av kartan. Det var ingen hjälp att få, Gula Sidorna har alltid varit bästa kartboken, men senaste upplagan är i mindre format och den var plötsligt värdelös. Nåväl, jag visste ju att jag inte skulle fortsätta söderut. Och jag hade ju gott om tid. Styrde norrut.
Så småningom kom jag till en mack, en där jag förvisso tankat. Gick in. Hjälpsam kille kom med ut, pekade – ”det är jättelätt” – jag tackade och for igen. För att minuten senare inse att jag svängt vänster där han sagt att jag skulle svänga höger. Eller om det möjligen var tvärt om. Som tur var hade jag fortfarande gott om tid. Men jag hade stängt av min hörbok, för säkerhets skull. Ifall det skulle hjälpa.
Kom en bit till, det kändes trots allt som om det var åt rätt håll. Men för att ta det säkra före det osäkra – tiden krympte ju trots allt – gick jag in på en ny mack och bad om vägvisning. ”Det är jättelätt”, sa tjejen. Sedan sa hon typ ”höger i rondellen, nästa vänster, höger vid stoppljuset, sväng vänster igen, kör rakt fram”. Eller något.
Jag for igen. Hade inte längre så gott om tid. Och undrade frenetiskt vad det var hon egentligen hade sagt: höger, vänster, rakt fram? Är det bara jag som är fruktansvärt usel på att ta in väganvisningar? De jag får är borta innan jag hunnit säga tack, och det verkar ju alldeles för urblåst att be om upprepning på upprepning. Alltså kan man allvarligt ifrågasätta varför jag över huvud taget ber om de där råden.
Hur det nu gick till så närmade jag mig bilprovningen, som ligger i ett industriområde. En stor skylt visar alla företagen. Visst, där står Svensk Bilprovning, på tomt nummer 13. Fast någon 13 står inte på kartan. En kiosk på andra sidan gatan, sista utvägen. Nej, han vet inte, men står det inte på kartan? Stön.
Just när jag ska kliva in i bilen igen stannar en lastbil. Chauffören hoppar ur. Jag hojtar och frågar om han sett till en skylt till bilprovningen. Nej, det har han inte, men vet också han att det är nära. Han pekar uppmuntrande åt ett håll där han tror att det möjligen kan vara.
Nu har min tid gått ut. Klockan har passerat mitt inbokade klockslag.
Jag kör bara planlöst framåt, viss om att jag är nästan framme – men ser ingen bilprovning. Är beredd att åka hem – hem hittar jag ändå! – och strunta i alltihop, efter min långa irrfärd. Som förmodligen ändå kommer att kosta 300 kronor, jag hade ju bokat.
Jo. Ta mig tusan.
Fem minuter för sent checkar jag in. En vänlig dalkarl tar emot och får min frustration att klinga av.
Bilen går igenom utan anmärkningar.
Men frågan är om den borde kompletteras med en sån där GPS. Så att jag hittar till bilprovningen nästa gång. Det kan ju tänkas att det byggs flera tunnlar. Eller nåt.
Copyright Klimakteriehäxan
Visst, jag anser att jag nästan bara kör på vägar jag kan, svänger där jag brukar svänga, tar egna genvägar som sedan länge är utprovade. Men när det skiter sig, vilket det nyss gjorde, tänker jag att de där pengarna en GPS kostar är ett lågt pris för att slippa frustrationen det innebär att vara helt bortkollrad, fast man befinner sig bara någon kilometer hemifrån.
Jag skulle alltså till bilprovningen häromdagen. Bokade en tid på nätet, bara att välja, tog en med god marginal, ville inte ha bråttom. Till saken hör, att jag alltid bokar tid på samma station, eftersom jag hittar till just den. Trodde jag.
Det började illa direkt. Möjligen kan det ha berott på att ”Tre sekunder” av Anders Roslund och Börje Hellqvist gick i bilstereon, för jag satt och lyssnade intensivt och missade första avfarten. Men det var inte så märkvärdigt att ta sig tillbaka. Och det var lugnt, jag hade ju gott om tid.
Sedan vet jag inte vad som hände, men jag körde i en tunnel. Det har aldrig förr varit någon tunnel att åka i på väg till bilprovningen. Ewert Grens´ öde rullade på i stereon, oberörd av mitt bryderi. Och nog verkar det orättvist att skylla på Ewert, men snart insåg jag att jag var på väg mot Södertälje, så att säga. Fast jag skulle mot Huddinge.
Ända till Kungens Kurva kom jag innan jag kunde stanna och ta hjälp av kartan. Det var ingen hjälp att få, Gula Sidorna har alltid varit bästa kartboken, men senaste upplagan är i mindre format och den var plötsligt värdelös. Nåväl, jag visste ju att jag inte skulle fortsätta söderut. Och jag hade ju gott om tid. Styrde norrut.
Så småningom kom jag till en mack, en där jag förvisso tankat. Gick in. Hjälpsam kille kom med ut, pekade – ”det är jättelätt” – jag tackade och for igen. För att minuten senare inse att jag svängt vänster där han sagt att jag skulle svänga höger. Eller om det möjligen var tvärt om. Som tur var hade jag fortfarande gott om tid. Men jag hade stängt av min hörbok, för säkerhets skull. Ifall det skulle hjälpa.
Kom en bit till, det kändes trots allt som om det var åt rätt håll. Men för att ta det säkra före det osäkra – tiden krympte ju trots allt – gick jag in på en ny mack och bad om vägvisning. ”Det är jättelätt”, sa tjejen. Sedan sa hon typ ”höger i rondellen, nästa vänster, höger vid stoppljuset, sväng vänster igen, kör rakt fram”. Eller något.
Jag for igen. Hade inte längre så gott om tid. Och undrade frenetiskt vad det var hon egentligen hade sagt: höger, vänster, rakt fram? Är det bara jag som är fruktansvärt usel på att ta in väganvisningar? De jag får är borta innan jag hunnit säga tack, och det verkar ju alldeles för urblåst att be om upprepning på upprepning. Alltså kan man allvarligt ifrågasätta varför jag över huvud taget ber om de där råden.
Hur det nu gick till så närmade jag mig bilprovningen, som ligger i ett industriområde. En stor skylt visar alla företagen. Visst, där står Svensk Bilprovning, på tomt nummer 13. Fast någon 13 står inte på kartan. En kiosk på andra sidan gatan, sista utvägen. Nej, han vet inte, men står det inte på kartan? Stön.
Just när jag ska kliva in i bilen igen stannar en lastbil. Chauffören hoppar ur. Jag hojtar och frågar om han sett till en skylt till bilprovningen. Nej, det har han inte, men vet också han att det är nära. Han pekar uppmuntrande åt ett håll där han tror att det möjligen kan vara.
Nu har min tid gått ut. Klockan har passerat mitt inbokade klockslag.
Jag kör bara planlöst framåt, viss om att jag är nästan framme – men ser ingen bilprovning. Är beredd att åka hem – hem hittar jag ändå! – och strunta i alltihop, efter min långa irrfärd. Som förmodligen ändå kommer att kosta 300 kronor, jag hade ju bokat.
Jo. Ta mig tusan.
Fem minuter för sent checkar jag in. En vänlig dalkarl tar emot och får min frustration att klinga av.
Bilen går igenom utan anmärkningar.
Men frågan är om den borde kompletteras med en sån där GPS. Så att jag hittar till bilprovningen nästa gång. Det kan ju tänkas att det byggs flera tunnlar. Eller nåt.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 25, 2009
Tisdagstema: Roligt
Snart är det dags för bokmässa igen. Fast i år ska jag nog inte dit. Men i fjol var jag där - och när nu veckans tisdagstema är ROLIGT kom jag att tänka på två bilder därifrån på saker som åtminstone i mitt tycke är lite kul.Den övre är en sjukhussäng i färgglad stickgraffiti-stil - och ska man nödvändigtvis vara sjuk kan man kanske få vara det i en rolig säng?
Den undre är ren och skär reklam. Skjortan sitter på chefen för Nationalencyklopedin - hans slips visade jag redan till Fars Dag ...
Fler och eventuellt mycket roligare bilder kan du titta på om du klickar här.Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 23, 2009
Bildligt talat
Visst var det väl någon som ropade "hej"? Ja titta!
Fler i fotokedjan bildligt talat här.
Copyright Klimakteriehäxan
Fler i fotokedjan bildligt talat här.Copyright Klimakteriehäxan
Krigsrapport
Jag såg inte attacken komma. Från absolut ingenstans angrep de, massivt och blixtsnabbt. Invasionen var total. En räd som skulle kunna göra vilken fältmarskalk som helst stolt. Och det fanns ingen utväg för mig, den angripna. De aggressiva krigarna måste förgöras. Utrotas. Det var mest en fråga om val av metod. Min grymhet visste inga gränser, jag ville att de skulle lida, allihop, tills varenda en hade förlorat livet. Krig, nu var det krig!
Egentligen har jag alltid trott att bladlöss är gröna. Men de här små uslingarna var kolsvarta. Och de hade slagit sig ner på min krasse på balkongen, krassen som blommat så snällt och klängt och klättrat och visat alla prov på livsglädje. Tills nu. Varenda blomma var svartprickig, bladen hade svarta skaft och fullt med djur på undersidan också.
Det såg dessutom ut som om hotet mot petuniorna var akut – petuniorna som åtminstone i den ena blomlådan verkat vilja slå rekord i prakt. Nu kunde jag se svarta prickar även på deras lite ludna blad.
Sophink fram, största saxen också, bort med alltihop. Med sorg i hjärtat genomförde jag min räd, för de där plantorna kunde ha prunkat i flera veckor till, om de bara fått vara i fred. Fast krigets lagar är hårda.
Dock inte hårdare än att jag petade undan ett par små blommor. Sköljde dem nogsamt under kranen, pillrade bort alla de små svarta fienderna.
Kvar blev en inte särskilt omfångsrik men rätt söt söndagsbukett till köksbordet, som en liten och fredlig krigsrapport. Man brukar ju ordna med minnesmärken över utkämpade strider, inte sant? Och jag vill tro att jag avgick med segern. Tills vidare, i alla fall.
Copyright Klimakteriehäxan
Egentligen har jag alltid trott att bladlöss är gröna. Men de här små uslingarna var kolsvarta. Och de hade slagit sig ner på min krasse på balkongen, krassen som blommat så snällt och klängt och klättrat och visat alla prov på livsglädje. Tills nu. Varenda blomma var svartprickig, bladen hade svarta skaft och fullt med djur på undersidan också.
Det såg dessutom ut som om hotet mot petuniorna var akut – petuniorna som åtminstone i den ena blomlådan verkat vilja slå rekord i prakt. Nu kunde jag se svarta prickar även på deras lite ludna blad.Sophink fram, största saxen också, bort med alltihop. Med sorg i hjärtat genomförde jag min räd, för de där plantorna kunde ha prunkat i flera veckor till, om de bara fått vara i fred. Fast krigets lagar är hårda.
Dock inte hårdare än att jag petade undan ett par små blommor. Sköljde dem nogsamt under kranen, pillrade bort alla de små svarta fienderna.
Kvar blev en inte särskilt omfångsrik men rätt söt söndagsbukett till köksbordet, som en liten och fredlig krigsrapport. Man brukar ju ordna med minnesmärken över utkämpade strider, inte sant? Och jag vill tro att jag avgick med segern. Tills vidare, i alla fall.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 22, 2009
De nya utvandrarna
En gång i fjol råkade jag hamna på Oslos storflygplats Gardemoen. Blev kvar där några timmar mellan två plan. Då slogs jag av en insikt: varenda människa jag talade med var svensk – och under 25.
Flickan bakom kafédisken var svensk, hon som städade var otvetydigt svensk, grabben i taxfree-shopen som rådde mig i köpet av whisky till Maken var svensk (dessutom väl ung för att veta så mycket om whisky, men det hör kanske inte hit). Tjejen som försökte sälja lusekoftor talade också ärans och hjältarnas språk.
Jag tror att till och med rösten i högtalarna var svensk, fast den försökte låta norsk.
De nya utvandrarna drar västerut, men inte så långt som till USA. De stannar på andra sidan Kölen, tycker sig få bra betalt för enkla jobb, finner sig i att bo obekvämt och sparar ofta till något framtida äventyr.
Nu är det Dotterns tur att ta tåget till Norge. Hon har biljett, en enkel. Har hon jobb? Nej. Har hon bostad? Nej. Men hon har åtminstone sällskap med två likasinnade, det känns bättre än om hon varit ensam.
Vi känner förstås några som redan prövat lyckan. En kille fick påhugg i byggsvängen, bodde i ett iskallt hus som bokstavligen var ett råtthål, men han tyckte att han blev rätt rik och kan tänka sig en ny tur till Oslo-trakten. En annan vek servetter runt flygbestick på en cateringfirma. Han hade aldrig haft tråkigare, stod ut i en månad innan han for hem, förtjänsten var måttlig, och jag tror att hans entusiasm skulle vara ytterst behärskad även om ett återbesök i Norge skulle betyda att han blev bjuden på lyxkryssning på Hurtigrutten.
En tredje vikarierade som undersköterska och hade tur åtminstone med boendet: i ett litet men eget hus såg han storsjukhuset genom ena fönstret och betande kossor på ängen genom det andra.
Andra blir på rekordtid experter på att rensa fisk, vilket förmodligen får dem att avsky både sill, torsk och lax för all framtid.
Ett lotteri är det naturligtvis. Har man tur får man kul jobb, schysst bostad, bra arbetskamrater och ovanligt mycket betalt. Då stannar man ett bra tag, vem vet hur länge.
Har man otur funkar det bara på någon av de där punkterna. Då tar man tåget hem till Sverige igen.
Hoppas jag i alla fall.
NORSKT OCH LÄSVÄRT (ÄVEN OM MAN INTE DRAR VÄSTERUT)
För den som drar för att söka lyckan i vårt västra grannland gäller det förstås att inte spendera varenda intjänad krona på Karl Johann eller på Akers brygge. Hemmakvällar får det väl bli. Vad passar då bättre än att läsa lite norsk litteratur? Kan med fördel läsas på originalspråk, faktiskt! Perfekt språkträning!
Se här en lista på prisbelönta författare som alla berättat om människor som haft det svårt, på väldigt olika sätt – svårare än svenska ungdomar i Norge någonsin kommer att få det …
Knut Hamsun: Markens gröda
Cora Sandel: Alberte-trilogin
Lars Saabye Christensen: Halvbrodern
Jan Kjaerstad: Trilogin om Jan Wergeland (Förföraren, Erövraren, Älskaren)
Erlend Loe: Naiv Super (eller någon av hans senare)
Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter (ja, jag brukar ju tjata om den)
Copyright Klimakteriehäxan
Flickan bakom kafédisken var svensk, hon som städade var otvetydigt svensk, grabben i taxfree-shopen som rådde mig i köpet av whisky till Maken var svensk (dessutom väl ung för att veta så mycket om whisky, men det hör kanske inte hit). Tjejen som försökte sälja lusekoftor talade också ärans och hjältarnas språk.
Jag tror att till och med rösten i högtalarna var svensk, fast den försökte låta norsk.
De nya utvandrarna drar västerut, men inte så långt som till USA. De stannar på andra sidan Kölen, tycker sig få bra betalt för enkla jobb, finner sig i att bo obekvämt och sparar ofta till något framtida äventyr.Nu är det Dotterns tur att ta tåget till Norge. Hon har biljett, en enkel. Har hon jobb? Nej. Har hon bostad? Nej. Men hon har åtminstone sällskap med två likasinnade, det känns bättre än om hon varit ensam.
Vi känner förstås några som redan prövat lyckan. En kille fick påhugg i byggsvängen, bodde i ett iskallt hus som bokstavligen var ett råtthål, men han tyckte att han blev rätt rik och kan tänka sig en ny tur till Oslo-trakten. En annan vek servetter runt flygbestick på en cateringfirma. Han hade aldrig haft tråkigare, stod ut i en månad innan han for hem, förtjänsten var måttlig, och jag tror att hans entusiasm skulle vara ytterst behärskad även om ett återbesök i Norge skulle betyda att han blev bjuden på lyxkryssning på Hurtigrutten.
En tredje vikarierade som undersköterska och hade tur åtminstone med boendet: i ett litet men eget hus såg han storsjukhuset genom ena fönstret och betande kossor på ängen genom det andra.
Andra blir på rekordtid experter på att rensa fisk, vilket förmodligen får dem att avsky både sill, torsk och lax för all framtid.
Ett lotteri är det naturligtvis. Har man tur får man kul jobb, schysst bostad, bra arbetskamrater och ovanligt mycket betalt. Då stannar man ett bra tag, vem vet hur länge.
Har man otur funkar det bara på någon av de där punkterna. Då tar man tåget hem till Sverige igen.
Hoppas jag i alla fall.
NORSKT OCH LÄSVÄRT (ÄVEN OM MAN INTE DRAR VÄSTERUT)
För den som drar för att söka lyckan i vårt västra grannland gäller det förstås att inte spendera varenda intjänad krona på Karl Johann eller på Akers brygge. Hemmakvällar får det väl bli. Vad passar då bättre än att läsa lite norsk litteratur? Kan med fördel läsas på originalspråk, faktiskt! Perfekt språkträning!
Se här en lista på prisbelönta författare som alla berättat om människor som haft det svårt, på väldigt olika sätt – svårare än svenska ungdomar i Norge någonsin kommer att få det …
Knut Hamsun: Markens gröda
Cora Sandel: Alberte-trilogin
Lars Saabye Christensen: Halvbrodern
Jan Kjaerstad: Trilogin om Jan Wergeland (Förföraren, Erövraren, Älskaren)
Erlend Loe: Naiv Super (eller någon av hans senare)
Sigrid Undset: Kristin Lavransdotter (ja, jag brukar ju tjata om den)
Copyright Klimakteriehäxan
Ja må de leva uti hundrade år!
Sonen är exakt en dag yngre än Usain Bolt. Vilket betyder att i dag sjunger vi "Ja må han leva" här hemma - det blir lite färre röster än de som sjöng för Usain i samband med att han fick sin guldmedalj för segern på 200 meter, som han sprang på 19.19.
Usain och Sonen är inte bara i princip jämngamla, de är också ungefär lika långa. Fast Usain är den av de två som springer fortast, det är han. Vilket måste vara en källa till glädje och stolthet för hans mamma och pappa.
Jag är glad och stolt över Sonen, oavsett hur fort eller sakta han råkar springa. Det känns skönt att kunna konstatera det ...
Ja må de leva uti hundrade år, bägge två!
Copyright Klimakteriehäxan
Usain och Sonen är inte bara i princip jämngamla, de är också ungefär lika långa. Fast Usain är den av de två som springer fortast, det är han. Vilket måste vara en källa till glädje och stolthet för hans mamma och pappa.
Jag är glad och stolt över Sonen, oavsett hur fort eller sakta han råkar springa. Det känns skönt att kunna konstatera det ...
Ja må de leva uti hundrade år, bägge två!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, augusti 21, 2009
Sexigt i veckans fönster
Vi befinner oss i Paris, i närheten av Place des Vosges. Gott om serveringar av olika slag, och folk sitter ute och fikar året om, i princip. I skyltfönstren kan man spana in de olika rätterna och bakverken innan man går in och beställer. Trevligt, inte sant? Och eftersom den här gatan domineras av judisk företagsamhet är just den här serveringen kosher och den sexuddiga stjärnan på plats, högt upp i fönstret. Dessutom kan ju goda saker att äta också vara ganska sexigt ...Temat för veckans fönster är alltså "sexigt". Vilket kanske betyder lite naket, lite djärvt - eller en titt på fönstret till ett franskt kafé ... Klicka här och botanisera vidare!
Copyright Klimakteriehäxan
Tack för maten, den var god
Kokta i, med eller utan krondill - de var goda. Londongirl ville ha ett tips, jag har bara provat denna enda sorten i år (se nedan), vi tyckte det smakade bra, storleken varierade, klornas innehåll också. Möjligen hade det varit ännu godare att äta kräftor ur en hink, svenska flodkräftor som inte varit frysta, men jag visste faktiskt inte när vi skulle ha vår lilla kräftkväll, så jag tordes inte satsa på det.
Rostat bröd, cheddar, brie och cambozola, vitt vin, gurka och körsbärstomater fullbordade det hela. Kvar finns desserten, en alldeles ny variant av äppelkaka som jag uppfann igår kväll ...
Som alltid efter kräftkalas finns den där lilla svedan i läpparna och aningen av slitskador på fingrarna. Men det hör ju till. Och varje gång vi äter kräftor hemma vid köksbordet kommer jag att tänka på första gången Dottern fick smaka. Jag tror att hon var två år.
Jag skalade en stjärt och gav henne, fullt beredd på ett litet barns uppriktigt menade "bläh". Men inte! Hennes ögon lyste av förtjusning!
-Meja kjäfta, mamma, meja kjäfta! bad hon entusiastiskt.
Vilket betydde att hon fick varenda kräftstjärt och mina fingrar blev skinnflådda. Jag fick nöja mig med att suga och försöka hitta något i klorna ...
Idag skalar hon förstås själv och man får ligga i för att hålla takten.
Nu har det blivit dags att se om Linus Thörnblad kommer ihåg hur man hoppar högt.
Cophyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 20, 2009
Prepositioner i kräftans vänkrets
Det är dags nu. Den klassiska gamla premiären må vara avskaffad, men det är så här i augusti som vi äter kräftor, även om de finns i frysdiskarna året runt.Fast varje gång är det ju ett lotteri: vilken sort ska man köpa? Vi studerar resultaten av tester i tidningarna, vi frågar vänner och bekanta, vi konsulterar butikspersonalen.
Sedan slutar det ändå oftast med att man bara tar en förpackning på måfå – kanske till extrapris – och hoppas på turen.
I alla fall gjorde jag så. Men när jag kom hem och tog upp paketen ut kassen blev jag lite lätt irriterad.
Jag har köpt kräftor som är "kokade i krondill”. Jaha.
”Enligt gammalt svenskt recept” står det också. Jaha.
Och hur kan det ha gått till då? Känner ni någon, ung eller möjligen jättegammal, som fått krondill att koka? Det är i och för sig förmodligen teoretiskt möjligt, men man lär få samla ihop en ryslig massa dillkronor och ha en väldigt omfångsrik gryta innan det bildats tillräckligt mycket vätska för ett kräftkok.
Lite påminner det om en Hassan-klassiker, när man erbjuds köpa schampo för mjäll medan kunden vill ha schampo mot mjäll.
Tror att man tryggt kan utgå ifrån att mina kräftor kokats med krondill, i en gryta, på hög värme, för bättre smak, till allas förtjusning.
Men en fråga jag ofta ställer mig, det är varför stora aktörer på den kommersiella marknaden (även om tidningar och bokförlag verkar ha lagt av) inte använder sig av kvalificerade korrekturläsare innan de låter trycka dyra broschyrer och förpackningar i hejdlöst stora upplagor.
Så skulle vi i kräftans vänkrets kunna slippa reta oss på prepositionerna och i stället ägna oss åt att suga och sörpla och (förhoppningsvis) njuta.
Copyright Klimakteriehäxan
På kurs mot höstens kurser - för män
Det är åtminstone i vissa avseenden höst nu. Ikea-katalogen har kommit (fast inte förrän på tisdagen). Och kurskatalogerna från studieförbunden dräller in i rask takt med ett aldrig sinande utbud av bildningsförslag, från knyppling och ungersk konversation till exotisk matlagning och analys av kilskrift (nåja, ni kanske får svårt att hitta alla de där varianterna, men ni får väl leta ...)
Men det finns en kursverksamhet som pågår lite mer i det tysta. Jag har dock fått tillgång också till den katalogen. Se här ett urval av tio snabba utbildningar som (somliga) män skulle kunna gå hösten 2009.
Kurs 1
Istärningsfackens mystik - lär dig allt och behärska konsten!
Kursen går igenom varje arbetsmoment med OH-bilder och praktiska övningar. Som avslutning finns tillvalet "Whisky on the rocks" - mot extra avgift.
Kurs 2
Toapapper. Från dagligvarubutiken till pappershållaren - vi följer hela den spännande resan. Hur rullen till sist hamnar på den där hållaren blir det avslöjande som utgör kursens grande finale.
Diskussionsgrupp.
Kurs 3
Hur man lyfter upp toalettringen innan urinering och lägger ner den igen.
Gott om tillfällen för praktiska övningar, med spännande moment bl a vad beträffar stänkskydd.
Kurs 4
Vad händer efter middagen?
Flyger de smutsiga tallrikarna själva till diskhon? Se den spännande fortsättningen och diskutera alternativa lösningar och exempel.
Praktiska övningar ingår (skyddskläder behövs).
Kurs 5
Bli en bättre sakletare! Även en man som söker kan finna. Vi börjar kursen med att ställa "saknade" föremål på de rätta platserna. Oftast effektivare än att vända hela lägenheten upp och ner. Alltid bättre än att skrika.
Öppet forum. Ta gärna med en sak du ofta letar efter. Om du hittar den, alltså.
Kurs 6
Att ge blommor till din älskade skadar inte din hälsa!
Bilder och ljudband samt kostnadsanalyser: kan det löna sig?
Kurs 7
Hur du vågar fråga efter vägen när du inte hittar och GPS-n slutat fungera!
Berättelser ur verkliga livet. Tillfälle till frågor.
Kurs 8
Genetisk analys: Är det möjligt för en man att hålla tyst när en kvinna kör bilen han färdas i?
Körsimulator. Tävlingsmoment ingår: vilken av deltagarna är tyst längst?
Kurs 9
Lär dig skillnaden på fru och mamma.
Rollspel.
Kurs 10
Hur man lär sig att älska shopping (om man vill/måste och Clas Ohlson inte finns på plats)
Andningsteknik, meditation samt mental träning. Pass för ökad benstyrka kan väljas som tillägg till kursen.
Anmälan är bindande
Obegränsat deltagarantal.
Men det finns en kursverksamhet som pågår lite mer i det tysta. Jag har dock fått tillgång också till den katalogen. Se här ett urval av tio snabba utbildningar som (somliga) män skulle kunna gå hösten 2009.
Kurs 1
Istärningsfackens mystik - lär dig allt och behärska konsten!
Kursen går igenom varje arbetsmoment med OH-bilder och praktiska övningar. Som avslutning finns tillvalet "Whisky on the rocks" - mot extra avgift.
Kurs 2
Toapapper. Från dagligvarubutiken till pappershållaren - vi följer hela den spännande resan. Hur rullen till sist hamnar på den där hållaren blir det avslöjande som utgör kursens grande finale.
Diskussionsgrupp.
Kurs 3
Hur man lyfter upp toalettringen innan urinering och lägger ner den igen.
Gott om tillfällen för praktiska övningar, med spännande moment bl a vad beträffar stänkskydd.
Kurs 4
Vad händer efter middagen?
Flyger de smutsiga tallrikarna själva till diskhon? Se den spännande fortsättningen och diskutera alternativa lösningar och exempel.
Praktiska övningar ingår (skyddskläder behövs).
Kurs 5
Bli en bättre sakletare! Även en man som söker kan finna. Vi börjar kursen med att ställa "saknade" föremål på de rätta platserna. Oftast effektivare än att vända hela lägenheten upp och ner. Alltid bättre än att skrika.
Öppet forum. Ta gärna med en sak du ofta letar efter. Om du hittar den, alltså.
Kurs 6
Att ge blommor till din älskade skadar inte din hälsa!
Bilder och ljudband samt kostnadsanalyser: kan det löna sig?
Kurs 7
Hur du vågar fråga efter vägen när du inte hittar och GPS-n slutat fungera!
Berättelser ur verkliga livet. Tillfälle till frågor.
Kurs 8
Genetisk analys: Är det möjligt för en man att hålla tyst när en kvinna kör bilen han färdas i?
Körsimulator. Tävlingsmoment ingår: vilken av deltagarna är tyst längst?
Kurs 9
Lär dig skillnaden på fru och mamma.
Rollspel.
Kurs 10
Hur man lär sig att älska shopping (om man vill/måste och Clas Ohlson inte finns på plats)
Andningsteknik, meditation samt mental träning. Pass för ökad benstyrka kan väljas som tillägg till kursen.
Anmälan är bindande
Obegränsat deltagarantal.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
