Bilmys

Har tillbringat åtta timmar i bil tillsammans med Sonen. Bara han och jag. Underbart! Milen rann undan, trafiken var nådig, väglaget oproblematiskt. Och aldrig blev det tråkigt, eftersom vi hade saker att prata om, hela tiden. En kort nyhetssändning hörde vi i radio, annars vare sig musik eller en andra gånger så nödvändig ljudbok, som också kan vara utmärkt resesällskap. Men nu flyter vårt samtal, inga longörer, lite skratt, lite allvar.

När vi är framme känner jag den söta smaken i munnen: smaken av att ha ett barn som är en vuxen, med en hel del bakom pannbenet och med "skämmas-för-föräldrar-läget" långt bakom sig.
Vilken nåd att uppleva detta bilmys!

Copyright Klimakteriehäxan

En bukett med vår i

Jag ska gå våren till mötes, eftersom jag är så angelägen om att vi ska träffas snarast. Packar för några dagar, i förhoppningsvis fler plusgrader än Stockholm har att bjuda.

Det betyder att jag måste skiljas från den fantastiska blombukett som spritt vårkänslor här hemma i flera dagar, tack vare syrener, tulpaner, fresia, alstromeria, ranunkler … alla i milda pastellfärger, precis som årstiden kräver.
Men på bild kan de ju bevaras och kanske rentav ge vårkänslor till fler.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Ljus

Det är ljuset som gör skillnaden.
Det är solen som väcker oss, fåglarna, träden, blommorna, björnarna i idet till nytt liv. Så vad är mer naturligt än att just LJUS är veckans tisdagstema!?
Mitt foto föreställer dock i sanningens namn en något varmare sol än den svenska vårvinterns.

Copyright Klimakteriehäxan

PS OK då, björn i ide kan också väckas av offpist-åkande tolvåringar, men det hör ändå till undantagen ...

Elände

Det snöar. Igen.
Och Blogger vägrar samarbeta, inga bilder går att lägga ut efter flera dagar utan kontakt med nätet.
Vad har jag gjort? Ska det vara så här?

Copyright Klimakteriehäxan

En vårlig rit

I måndags var det vårdagjämning. På söndag går vi över till sommartid. I morgon fredag är det våffeldagen, ibland (och ursprungligen) stavad vårfrudagen. Visst börjar det bli många tecken som pekar åt samma håll?

Dags för en rituell handling, helt enkelt. Dags att förpassa de varmfodrade, grovsulade, fuktavstötande vinterstövlarna till sitt ide. Jag ger dem en liten omgång med fuktig trasa och sedan skokräm och några rejäla tag med borsten. Vet att jag inte kommer att sakna dem - men att jag kommer att känna återseendets glädje när tiden är inne.

Få saker är så viktiga för att stå ut med vintern som något bra att ha på fötterna. Och mina stövlar är inte bara varma, de är också bekväma. Nästan för bekväma, faktiskt. För nu när de snyggare skodonen kommer fram protesterar tårna så smått: vi som hade det så bra, så rymligt, så trivsamt där i det lurviga innandömet!
Nu får de finna sig i att trängas lite mer, att bära en större del av bördan. Vi som gillar skor, vi vill ha vackra modeller, gärna en klack. Lite åt det sexiga hållet, nästan (ja förstå mig rätt, vi talar ändå om sådana man kan gå åtminstone kortare bitar i!).

När denna vårliga rit, en laddad symbolhandling, är avklarad känns de ljusare dagarna ännu ljusare. Innan man vet ordet av kan de där tårna släppas ut på grönbete, springa bara i gräset. Eller åtminstone i friska luften, i sandaler.
Hej då, vinterstövlar! Vi ses igen ... men först en rejäl sommar, tack!

Copyright Klimakteriehäxan

En stjärna man minns

Supersuperkändisarnas skara krympte i dag. Elizabeth Taylor är död, efter ett långt liv fyllt av stjärnroller, skandaler, kärleksaffärer, Oscarsgalor, hälsoproblem m m m. En stjärna var hon hur som helst, en av Hollywoods största genom tiderna, en lysande skådespelerska.

Undrar om sådana som hon någonsin förstår hur många tjejer/kvinnor världen över har velat vara i deras tjusiga kläder, i deras rampljusupplysta ställe? Oreflekterat, förstås – för ingen kan väl tro att den som gifter sig åtta gånger går genom ett liv fyllt av lyckliga dagar.
Men det är det där med utseendet, fixeringen vid hur skönhet ska se ut. Och nu tänker jag inte ett smack på den inre, den som vi egentligen ska hylla ...

För Liz Taylor började sin karriär som söt, lockig liten flicka i volangprydd drömklänning tillsammans med collien Lassie. Sen blev hon bara snyggare under många år, med isblå ögon, perfekta drag, osannolikt vacker figur som gjorde såväl baddräkter som djärva aftonklänningar rättvisa.

Vi som samlade på filmstjärnebilder ur tuggummipaketen, vi drömde om att ha det där böljande mörka året, de in i varje strå superbt modellerade ögonbrynen, den där blicken.
Chanslösa, förstås, det är bara förnamnet, i alla fall när man begåvats med ljus spikrak kalufs, en näsa långt ifrån den romerska profilens, obestämbart grågröna irisar och inte ens en dvärgpudel inom räckhåll. Möjligen fanns en klänning med någon liten volang. Och på ett senare stadium försökte vi kopiera hennes eyeliner, men bara Taylor lyckades bli Cleopatra.

Alla artiklarna om stjärnan och hennes dramatiska liv: hur hon mitt framför ögonen på Debbie Reynolds snodde hennes karl, hur hon slogs med Richard Burton, levde med den stenrike filmmogulen, gifte in sig i hotellkedjan Hilton … vi läste storögt, historierna fastnade i minnet, sitter där ju än!

Föga anade vi då att vi som hade helt andra liv framför oss besparades många besvär. Aldrig hade vi hört talas om att operationsknivar kunde släta ut det som annars skulle ha varit alldeles naturliga ålderstecken, att även en Liz Taylor kunde bli lönnfet, äta för många piller, dricka för många drinkar, drabbas av rade av mer eller mindre vanliga åkommor och över huvud taget visa upp en hel provkarta på saker som kan kallas mycket, men inget särskilt positivt.
Men vi glömmer henne inte. Och oupnåeligt snygg var hon, som få, i det längsta.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om Elizabeth Taylor här, här, här och här. Samt på en himla massa andra ställen ...

Tisdagstema: Frisk/sjuk

OM, jag säger bara OM, man har oturen att bli sjuk och bli liggande - så borde en bädd som den här bidra till att få patienten på benen igen, inte sant?

Den här färgsprakande sjuksängen fanns på Bok & Bild i Göteborg för ett par år sedan, ditställd av Västra Götalands läns landsting, om jag minns rätt.
Bortsett från eventuella hygieniska aspekter (som kan bli intressanta i vårdsammanhang) ser den härligt kul ut, eller hur? Till och med radiokudden och hjälphandtaget var inklädda i virkat och stickat!

Och veckans tisdagstema blev alltså, som ni just gissat, smarta som ni är, sjuk/frisk. Kolla fler här!

Copyright Klimakteriehäxan

Våren börjar inomhus

Det är något med färgerna, eller hur?
På ett nästan magiskt vis ökar behovet av pasteller. Plötsligt väljer jag inte bara röda tulpaner, utan tar en knippa i blandade färger för att få några vita, några rosa. Och när jag ska byta ut en duk som gjort sitt och måste tas till tvättstugan hittar jag trasmattelöparen i ljusa kulörer, en av flera jag vävde för länge sedan.

Så visar det sig också att keramikvasen, från Blås & Knåda, ett fynd för en tia på loppis i fjol, är en perfekt match.
Genast blev det lite vårstämning i köket. För det är inomhus som den svenska våren börjar, utan risk för nya minusgrader, färska isvindar, mera snö ...

Avundsjukt noterar jag att andra bloggare minsann stött på både svalört och snödroppar redan. Själv kan jag bara hitta några väldigt bleka krokusar som hukar invid väggen, bävande för nattens frost - och kanske någon hungrig växtätare ... i fjol försvann alla blommande krokusar över en natt. Kvar fanns bara stjälkarna. Vår lokale hare är starkt misstänkt för detta illdåd.

Copyright Klimakteriehäxan

Miljövänligt i veckans fönster

Miljövänligt är påbjudet för bloggfotokedjan Veckans fönster. Nu är det ju så, att det är med miljövänlighet precis som med skönhet: mycket beror på hur åskådaren/budskapsmottagaren uppfattar det hela.

Inte har jag en aning om hur NK:s dekoratörer har tänkt, men de gör hur som helst osedvanligt roliga skyltningar just nu. Jag utnämnde redan tidigare några av varuhusets fönster till Stockholms snyggaste. Nu är det redan omstukat. Och, kanske, lite miljövänligt?

För den här gången är skyltdockorna av trä. Det ser åtminstone ut som naturliga trädstammar med vårliga knoppar på grenarna ...
Medan huset mitt emot dominerar speglingarna i fönstret syns dessutom ett gäng cyklar, det i särklass mest miljövänliga transportmedlet i Stockholm - för den som törs.

UPPDATERING MÅNDAG: Det ÄR riktiga trädstammar. Blev helt enkelt tvungen att gå dit och kolla lite noggrannare! Då tänker jag mig att miljövänligheten trots allt består i att virket inte förfars utan används till energiutvinning.

Copyright Klimakteriehäxan

Hår utan slitna toppar

Kan inte låta bli att undra hur njutbar en teaterpremiär som äger rum i Stockholm i dag kan tänkas vara. Jag hör förstås inte till de inbjudnas skara. Och innerst inne tror jag inte ens att jag vill sitta i publiken.

Det är inte många stycken jag sett mer än en gång på scenen, men just det här är jag osedvanligt bekant med: åtminstone fem olika uppsättningar har jag kollat in. Ingen kunde mäta sig med den som för min del var allra första, den på Scalateatern i Stockholm. För mig var det en helt omvälvande upplevelse. De medverkande var otända stjärnor då, men några blev med tiden välkända, även om de i dag ramlat tillbaka in i glömskan: Bruno Wintzell, Anne Nord-Kulle, Bill Öhrström. För Ulf Brunnberg måste det också ha varit en tidig roll, eoner från Jönsson-ligan.

Året var 1968. Jag var nyanländ i Stockholm, lyckorusig av utbudet av teater, film, musik. Naturligtvis handlar det om Hair, hippiemusikalen som slog världen med häpnad. Och ovanligt långt hår, i kombination med nakna kroppar. Själv var jag inte alls någon hippie, snarare en prydlig flicka från landet, men den där föreställningen, den gick rakt in i mig.

Redan starten var helt underbar! Vi satt i salongen, ljuset släcktes, väntade på att ridån skulle dras upp. Då brakade hela ensemblen in bakifrån, sjungande för fullt. Det var härligt!
Historien tog man också till sig. En replik har överlevt i mitt minne i alla år: när tjejen köpt en turkosfärgad skjorta i kärleksgåva till sin kille och han avvisar henne med orden ”förresten tycker jag inte om tukråst”.

Så småningom hamnade jag i London och såg Hair i West End. Sommaren 1970 gick jag på teater i Wien. Då hette stycket förstås Haar, och när alla på scenen ropade ”Liebe, Liebe!” i stället för ”Love, Love!” minns jag att det kändes lite knepigt med språket.
Milos Forman blev den regissör som gjorde filmen 1979. Naturligtvis gick jag på bio! Det gjorde "alla" andra också.

När jag sedan såg Stockholms Parkteaters gratisuppsättning av Hair hade det faktiskt gått trettio år sedan mitt första möte med ”The Tribal Rock-Musical”, som den kallades när den hade urpremiär Off-Broadway i New York. Och det var underbart att upptäcka att håret inte var slitet, framför allt inte i topparna, som ”Let The Sunshine In”, ”I Got Life” och ”Aquarius”.
Ja, jag har förstås LP:n också, med den amerikanska besättningen – kanske kan den räknas som min sjätte upplaga?

Nu är det alltså Stockholms Stadsteater som satt ihop gänget som sjungande och dansande pläderar för en friare livsstil. Det gör de säkert bra. Men törs jag utmana ödet och se Hair ännu en gång, den sjunde håruppsättningen så att säga?
Tveksamt, för jag vill inte bli besviken. Inte bli överbevisad om att gammal kärlek faktiskt kan rosta. Men kanske ändå ... lovar ingenting bestämt!

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden är en del av skivomslaget med The Original Broadway Cast. Står inget årtal, konstigt nog.

Dags igen

Jaha. Så var det dags igen. Vinterstövlar på. Skynda dig, dagsmeja!

Copyright Klimakteriehäxan

Att ha en affär

Första gången jag såg affischen – det var i början på den här veckan – trodde jag att det handlade om ännu en dokusåpa i någon tevekanal. Tittade väl inte så noga.
Nu har även jag förstått att det inte alls är så. Budskapet är faktiskt riktat direkt till mig, och alla andra som i likhet med mig lever under någorlunda ordnade former i ett eller annat slags parförhållande.

Per definition har vi alltså tråkigt, behöver mer spänning i våra liv.
Ok då, livsbejakande energiinjektioner i lagom doser har väl sin charm. Men i så fall tror jag att spänningsmomentet ska dyka upp alldeles av sig självt, oavsett hur det ser ut. Naturligtvis kan det vara ett möte med en människa. Fast lika gärna en företeelse, en insikt, en ny sorts utmaning – fysisk eller intellektuell.

Den här nätsajten som vill inspirera till otrohet har funnits i tio år, men är ny för Sverige. ”Gör livet levande – ha en affär” är nyckelbudskapet. Om det går hem? Tja inte vet jag. Men det påstås att en stor del av alla de som är aktiva i jakten på nya partners på nätet faktiskt ÄR gifta eller en part i en fast relation. Så kanske finns behovet?

På ett sätt kan jag av egen erfarenhet intyga, att detta med att ha en affär kan vara både kul och berikande. Jag har god grund att stå på. Min pappa hade affär i nästan hela sitt liv. Det var en diversehandel av gammalt stuk där jag alltid feriejobbade. Där lärde jag mig mycket, om både människor, händelser, ting, tänkesätt och vanor.

Tyvärr är den nischen trång nu för tiden. Annars hade det varit kul att ha en affär, precis den framtid som tanterna och farbröderna som var våra kunder tyckte låg utstakad framför mig. Fast rik skulle jag inte bli. Dock misstänker jag att otrohet, genererad på internet eller annat sätt, i längden kan vara ännu sämre för ekonomin än att driva en olönsam butik.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Kampanjen retar många och har redan resulterat i en hel radda med anmälningar till Reklamombudsmannen.
UPPDATERING: Nu skriver fler om detta - läs i SvD här och i DN här.

Vårtecken

Trångt om saligheten på Stockholms gator i morse. När nu snön äntligen dragit sig tillbaka rätt så rejält har man kört tillbaka nya snömassor, konstgjorda, med lastbil för att skidloppet runt slottet ska kunna köras i eftermiddag.

Effekten sprider sig som ringar på vattnet: busslinjer läggs om, bilköerna blir längre, går långsammare. Och tunnelbanan är packad som en sillburk. Inte överdrivet trivsamt.
Det är då jag ser det. Vårtecknet.

På t-baneperrongen står hon, damen i 50-årsåldern som också är på väg någonstans, klädd i tjock vinterkappa, hatt och handskar. Men fötterna är på väg mot varmare tider, ja kanske är de rent av redan där. Vårtecknet består i att kvinnan har sandaler, med öppet både för tår och häl. Har hon strumpor är de så tunna att de inte syns.
Snart får vi gå utan strumpor och skor, medan blåsipporna kryper upp ur marken med sina ludna små knoppar.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: VIKTIGT

När tisdagstemat just denna är VIKTIGT har jag funderat fram och tillbaka - och resultatet är synnerligen ovanligt: det blir en repris från i går. Precis samma bild, precis samma tankar snurrar vidare. Det är en speciell vecka detta, en vecka när det som händer i världen får andra viktiga saker att te sig mindre betydelsefulla.
Andra illustrationer till temat hittar du vägen till här.

Copyright Klimakteriehäxan

Bildligt talat: Utsikt från mitt fönster på jobbet

Besök Bildligt talat här.

Copyright Klimakteriehäxan