Vikten av en kudde

Jag vaknar mitt i natten. Det händer ganska ofta. Kanske beror det på ljud – så här års kan det vara de sångglada fåglarna – eller på att det är för varmt, trots det öppna fönstret.

Det är då jag tackar min lyckliga stjärna för att jag alltid har bäddat med en extra kudde.

Ingenting är mer rogivande än att byta, från ett varmt örngott till ett vars yta ligger klart under 37 graders temperatur. Den redan sängskrynkliga kinden möter tyget som känns som en svalkande smekning. Att somna om blir enklare. Och någon borde förklara detta bland annat för hotellkedjor som inte fattat, att en andra sovkudde är ett krav för att man ska få några stjärnor alls i turistguidernas betygskatalog över boende. Ja, det är i alla fall så jag menar att det skulle vara.

Faktum är att den där extra kudden borde skrivas in som ett tillägg i dokumentet som listar de mänskliga rättigheterna. Ett basbehov är vad det är, låt vara att jag låter som en helt världsfrånvänd människa just nu, en som aldrig hört talas om misär, fattigdom och elände.

Men vikten av en extra kudde kan inte överskattas. Följaktligen önskar jag alla mina medmänniskor denna lilla extra guldkant på tillvaron!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema ELEKTRICITET

Att världens designhuvudstad 2012 heter Helsingfors, det har jag energiskt försökt trumpeta ut sedan min lilla visit i Finland nyligen.

Och om en stad fått denna säkert synnerligen eftersträvade titel, då medför ju det naturligtvis att besökare ställer lite högre krav på design i sin omgivning. Som till exempel på det hotellrum där man blir inhyst för att vila benen efter allt knatande på Esplanaden och i designdistriktet.

Därför tyckte jag att det var helt i sin ordning att rummet där jag skulle sova innehöll en träkonstruktion som vid första anblicken påminde om en likkista, om än ställd på högkant. Här hade alldeles uppenbart en person med inredningsiver och designambitioner varit i farten! Var detta alltså minibaren? Dolde trädörren tv-apparaten? Kunde man ställa resväskan där innanför, eller fanns där månne en skohylla?

Nej, inte alls. Här doldes det elektriska strykjärnet, eluttag och en strykbräda. Varför denna före-och-efter-kombination av bilder blir mitt bidrag när veckans tisdagstema stavas ELEKTRICITET.

Copyright Klimakteriehäxan

Ska vi ta en kopp kaffe?

Dags för en kaffetår? Påtår, tretår, dagens fjärde kopp? Då är du kanske en av den som kan räkna med ett längre liv!

Det finns gott om ”kaffekärringar” i Sverige. Faktum är att vi är tvåa i världen när det gäller kaffekonsumtion, med i snitt 3,2 koppar om dagen. Bara finländarna slår oss, med 3,5 som sin dagsranson. Trea och fyra på listan är Norge och Danmark, så man kan lugnt påstå att det är ställt utom alla tvivel att nordbor är kaffets bästa vänner. Och storkonsumenterna ligger i åldersgruppen 45+.

Vad är då sambandet mellan kaffedrickande och livslängd? Jo, ren och skär vetenskap. Man har studerat drygt 400 000 äldre (50+) kaffedrickare i USA och kunnat konstatera en tio procent lägre dödlighet (ja på väg mot de slutgiltiga hundra procenten alltså) än bland dem som inte utvecklat sitt koffeinbehov.

Och inte nog med det: det förefaller också som om effekten ökar ju mer kaffe man drar i sig. ”Ju mer desto bättre”-principen gäller åtminstone upp till 4-5 koppar om dagen. För dem som bara tog en slurk då och då, kanske inte ens dagligen, såg man ingen påverkan på livslängden.

Kaffe innehåller över tusen olika beståndsdelar som kan påverka vår hälsa, och alla effekter är förstås inte kartlagda. Men en sak är forskarna nu helt säkra på: man skyndar inte på sitt frånfälle genom att dricka kaffe. Utan snarare tvärtom, alltså.

Sedan har jag en högst personlig reflektion som inte alls speglas i New England Journal of Medicine. Vad talar man om för koppar? Farmors mockamodell i blommigt, sprött porslin? Rustik, handgjord keramik utan öra? En hederlig Gustafsberg-variant formgiven av Stig Lindberg? En normalstor fikamugg ur mitt eget köksskåp? Eller en kopp i elefantstorlek, med plats för diverse tillskott av mjölk i olika stadier av förtjockning?

Nu tror jag att jag ska gå och ta mig en fika. Fast dosen 4-5 koppar får jag svårt att klara. Om jag inte håller mig till farmors rara blåblommiga mockamodell, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Dags igen ...

Jaha, så är vi där igen. Mors dag. Känner du traditionens vingslag flappra runt öronen? Jag gör det, så till vida att jag sett till att mamma fått ett litet paket på posten (hur kan det kosta 100 spänn att skicka en liten sak tvärs över Sverige, det kan jag dock undra?).

Och nog för att jag högtidlighållit den här dagen på diverse olika sätt genom åren. Försökt äta middag på restaurang när plötsligt vartenda bord är bokat på grund av "Mother´s Day, y´know" eller "El Dia de la Madre necesita reservar mesa".
Det har alltså varit dålig framförhållning och research från min sida - möjligen beroende på att jag inte var någons mamma, och den svenska Dagen har sitt datum, ersatt av andra tidsstämplar i andra länder.

Sedan jag själv uppnått Moderns status har jag fortsatt i samma stil. Det vill säga: kommit ihåg min egen mamma, försökt slippa ut ur köket och dessutom gärna ge mig en liten present av något angenämt slag, minst en blomma. Det funkar! Och om du klickar här kan du ta del av tidigare morsdagar i mitt liv. Ibland har de varit rätt originella, som när jag "fick" ett halsband (bilden) av jade och koraller ...

Copyright Klimakteriehäxan

Sommarförkylning - med plus i kanten

Sommarförkylning. Ett ord kombinerat av två som aldrig borde få sammanfogas. Men ser man på! Där är jag i alla fall!

Så medan lönnlöven hunnit bli stora som grytlappar, sjön ser alltmer inbjudande ut och syrén och kastanj står i full blom rinner näsan ohejdbart. Nysningarna får väggarna att skaka. Rösten har djupnat och närmat sig bastongångarna, blandat med en och annan liten spontant uppstickande tuppkyckling. Ögonen svider, de röda näsvingarna också. Där ute strålar solen, termometern visar +25, medan den inne pendlar mellan +39 och +22, beroende på var man mäter.

I sådana lägen är det svårt att hitta något förmildrande med den där förkylningen.

Ändå finns det.

Två sträcklästa böcker, i mitt fall och denna gång.

Först Karin Alfredssons fjärde historia om Ellen Elg. ”Den sjätte gudinnan” utspelar sig i Indien och Karin är tillbaka på den nivå hon befann sig i ”Kvinnorna på åttonde våningen” (Rättelse: ska vara tionde - se kommentarerna ...). Det är inte en deckare, det är en samtidshistoria med alldeles för hög sanningshalt för att det ska vara bekvämt – men synnerligen läsvärt.

Så tog jag tag i en roman som ”alla andra” har läst för länge sedan, dessutom har de antagligen sett filmen. Jag talar om ”En dag” (One Day) av David Nicholls. Och när jag väl börjat kunde jag inte sluta, även om jag blev tvungen att ta paus för att snyta mig ibland (så småningom kan det tänkas att det inte enbart berodde på förkylningen …)

Vi talar om en kärleksroman i ordets sanna bemärkelse, en fascinerande historia som får en att intensivt önska ett lyckligt slut. Om det blir det? Ja, det kan jag självklart inte avslöja. Läs den om du inte gjort det, du kommer inte att ångra dig!

”En dag” har sålt i enorma upplagor och nu förstår jag precis varför. Men historien om hur boken blev översatt till svenska och kom ut här tycker jag är nästan lika bra som väldigt många andra berättelser, även om just denna inte finns mellan pärmar.

För trots att ”En dag” var Nicholls tredje bok och hans två första getts ut på svenska hade ingen köpt rättigheterna för att ge ut den i Sverige. Det upptäckte Pia Printz när hon läst boken, inhandlad på Arlanda på väg på semester. Historien om Em och Dex träffad henne rakt i hjärtat, hon kontaktade det brittiska förlaget och förklarade läget: här fanns en svensk journalist som gärna ville byta bana, som skulle kunna översätta boken själv – och som lovade starta ett förlag bara hon fick köpa rätten för Sverige till ”One Day”!

And the rest is history, som det brukar heta. I dag heter hennes förlag Printz Publishing, det satsar på feelgood med kvalitet och grundstenen heter ”En dag”. På ett år såldes den i 150 000 exemplar – en svindlande upplaga för de flesta svenska författare.

I dag har förlaget utökat sin verksamhet med ytterligare fem skribenter, som levererar ”intelligent underhållning” (enligt marknadsföringen på egna hemsidan).

Medan min förtretliga sommarförkylning, med böckerna som små plus i kanten, förhoppningsvis sakta drar sig baklänges och släpper ut mig i vädret ser jag mig nu om i hyllorna efter nästa läsäventyr. Tänk så många böcker det finns som man inte har läst! Och tänk så få av dem man någonsin kommer att (hinna) läsa! Men så bra att jag ändå till sist, om än så gott som sist av alla, läst ”En dag”!

Copyright Klimakteriehäxan

FÖRVIRRAT i Veckans fönster

Harrods har man ju hört talas om. Men Hair-odds? Äro vi månne i skämtarnas paradis Göteborg?
Icke. Och nej, vi är inte heller i London. Men så här skojigt kan man ha det på Malta också.

Det är något visst med frisörer. Inte sällan försöker de vitsa till det när salonger ska döpas. Barr&Lin, Agatons Sax, Finns Hair, Hej & Hår, Hufvudsaken, Håråzånt, Lady & Kalufsen (fem salonger heter så, spridda i Sverige), På håret, Salong hårfin, Ett strå vassare, Hair & Nu, Hair Är Vi, Huvudverk, Love is in the hair, Rätt vågat, Kamm in (extra poäng för stavningen), Lock´n Roll, Saxess, Sax o fön.

Om Hair-odds är ett bra ställe för att fixa frisyren har jag inte en aning om. Stället var som ni ser stängt, och fönstret översållat med upplysningar i stor vit text, så inte kunde man kika in särskilt noga heller. Men när Veckans Fönster har FÖRVIRRAT som tema var detta så nära jag kunde komma ... för LITE förvirrad kan man väl bli av alla budskap på detta fönster?

Copyright Klimakteriehäxan

GATAN som tisdagstema

 Det finns en detalj som kan göra stor skillnad på gator. Gatubelysningen. En period av mitt liv plåtade jag nästan maniskt vackra lyktor, njöt av deras ofta arkitektoniska skönhet, fiffiga upphängningsanordningar. Hur mycket ljus de bjöd på intresserade mig mindre, men jag insåg att vi alldeles för ofta går med ögonen i backen. Glömmer att lyfta blicken och missar därmed såväl vackra fasader och spännande fönster som gatlyktor värda namnet.

Till råga på allt har jag fått lära mig, att det rent medicinskt är dumt att inte titta uppåt när man promenerar - lyft blick är bra för balansen, som per automatik försämras med åren.
Så ta dig en titt på lamporna som hänger i gatukorsningen nästa gång du går ut - det kan dels bjuda på något vackert, dels främja hälsan!

Och när tisdagstemat är GATAN kan jag inte låta bli att lägga ut ännu en bild från tulpanfloden längs Ringvägen på Södermalm. Liknande ljuvliga blomstermängder kan beskådas på flera ställen i Stockholm. Åkte förbi Lindhagensgatan (Kungsholmen) i helgen. Mängder av tulpaner prunkar, fast i andra färger. Uppenbarligen har staden satsat en rejäl hacka på blomsterlökar. Undrar hur många det kan vara? Flera hundra tusen, säkert. Tack säger vi!

Fler fotografier på gatumiljöer hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Heja Ryssland!

Aldrig någonsin har jag röstat på någon enda låt från något enda land i schlager-EM. Men i år skulle jag nästan kunna överväga att göra det. För nu har också jag sett de ryska tanterna, som med ”Party for Everybody” går tvärt emot alla andra idéer som råder i populärmusikens värld – en värld där jag förvisso inte rör mig särskilt hemtamt, men här känner jag mig ändå hyggligt säker på min sak.

Buranovskiye Babushki består av sex stadiga damer, gruppens medianålder är 73, scenkläderna folkdräkter, sminkåtgången noll, precis som klackhöjden, glitterkvoten och antalet sexanspelningar. Humöret, däremot, verkar vara på topp. Låten de tävlar med framförs på engelska och udmurtiska, ett språk jag för min del aldrig hade hört talas om. Men det lever (uppenbarligen!) och används av en dryg halvmiljon ryska medborgare. Språket tillhör den finsk-ugriska gruppen, kallas också permiskt och hette tidigare votjakiska – tänk ändå vad man får lära sig via melodifestivalen!

Texten handlar tydligen om hur damernas barn kommer på besök. Bland annat sjunger de om hur degen jäser, hur de väljer klänning som passar, och hur både hunden och katten är glad. Ja, det har jag läst mig till, i den framsjungna engelskan kan jag i princip bara identifiera ordet ”everybody”. 

I tre minuter – påbjuden tävlingstid – pågår det här partyt, som slutar i stora kramen under publikens jubel. 

Ja, skulle jag rösta på någon tävlande någon gång skulle det vara på det här gänget. Vilka pantertanter! Vilken girl power! Feministpropaganda! Rena rama klimakteriehäxereklamen! Lycka till (det gäller redan i kvällens semifinal och sedan på lördag också, även om jag förmodligen inte tittar på någondera ...) 

Copyright Klimakteriehäxan

Sitt fint, Estelle!

"När kända personer döper sina barn brukar det namnet ofta bli en ny trend. Det gäller tydligen även i djurvärlden. Sedan det blev känt att Sveriges blivande tronföljare skulle döpas till Estelle har 37 valpar och 8 kattungar med namnet Estelle registrerats. Det betyder att antalet hundar som lystrar till namnet Estelle på kort tid nästan har fördubblats och katterna som heter Estelle har ökat med cirka 30 procent."

-Försäkringsbolaget Agria har sett kungliga spår bland kunder som försäkrar sina nya husdjur. Innan prinsessan fått sitt namn fanns totalt 38 hundar och 26 katter med namnet Estelle registrerade.

Lyckligt lottade

Syrenerna är på väg att komma ikapp häggen. Tulpanerna sjunger på sista versen. De flesta av magnolians stora kronblad ligger på marken. Bellisen, den förädlade varianten av tusensköna, gör gräsmattorna vitprickiga med större prickar än lillasyster. Insekterna surrar mellan äppelblommorna. Solstolarna är framme, badkläderna också. På fötterna Foppa-tofflor. Runt fötterna vattenkanna, kratta, spade, sekatör, gödning, matjordssäckar, fröpåsar.

Det är de lyckligt lottades högtidsperiod. Just nu är allt på den hett eftertraktade kolonilotten i startblocken. Snart finns plockfärdig rabarber, de första pyttesmå potatisarna (ekologiska, självklart), dillen och persiljan. 

Få människor kan se så energifyllda ut som en kolonist i ett av Stockholms (faktiskt ganska många) koloniområden. Här kan höghusfolket få markkontakt, lägenhetsmänniskorna känna odlingsglädje, trångbodda få frisk luft - gärna blandad med ångorna från utegrillen.

Köerna till de där lotterna är långa, mångåriga. Husen som byggts på tomterna är väldigt olika, både till storlek, utseende och ”finhetsgrad”. Och om det brukar heta att man i villasamhällen har stenkoll på grannens trädgård, som inte får dra trakten i vanrykte, är det nog bara en andeviskning mot hur noggrant det är i koloniområdet. Ordning och reda, det är ett måste!

Hela vintern har de finkammat trädgårdslitteraturen efter nya tips, nya hybrider, tåligare sorter. På trädgårdsmässan kan de tillbringa inte en, utan flera dagar. En ny hacka eller ett par smarta odlingsvantar kan framkalla utrop av lycka. På något vis är det som om trädgårdens begränsade storlek gör allt så mycket roligare, så mycket värdefullare, så mycket bättre än om man hade flera fotbollsplaner att bruka.

Vi andra, vi som hellre beundrar resultatet när andra har slitit sig svettiga och ryggömma med buskar och rabatter än gör jobbet själva, vi kan bara titta, lukta, njuta. Då är vi lyckligt lottade ändå, utan kolonilott!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu kommer Carlsson!

Någon envisas med att annonsera i både DN och SvD om August Strindbergs frånfälle under rubriken ”Till minne”. Nyss var det 100 år sedan han avled, i dag är den 100 år sedan han begravdes på Norra Kyrkogården i Stockholm, i närvaro av 60 000 beundrare (antar jag att det var).

Harald Lindberg har gjort illustrationerna i
mitt ex av den klassiska romanen.

Min tolkning av annonserna är att det helt enkelt handlar om att begravningsbyrån – som fortfarande verkar finnas – försöker dra nytta av Strindberg för att ragga nya kunder.
Om de vill förespegla fler efterlevande tiotusentals begravningsgäster vill jag låta vara osagt, oklart om det dessutom kan kallas önskvärt ... Det känns i alla fall som en synnerligen originell reklamkampanj. Ifall det är det det är.

Själv ser jag fram emot ett helt annat evenemang till författarens ära. I morgon söndag börjar repriseringen av den svartvita serien ”Hemsöborna” med Sif Ruud, Allan Edwall och Sven Wollter i huvudrollerna. Vi såg den första gången 1966. Nu blir det ett nytt möte i lätt nervositet: kan det hålla, än och igen?

Nu för tiden finns det ju inga evenemang som blir så uppslukande, som blir så nödvändiga för ”alla” att ha tagit del av och ha en åsikt om. Då, på 60-talet, var alternativen färre. Hade man inte redan tidigare lärt sig älska Ruud och Edwall lärde man sig då. Och det stod inte på förrän Wollter utsågs till ”Sveriges sexigaste karl”, även om hans rollfigur precis som Edwalls inte är särskilt älskansvärd.

Söndag kväll klockan åtta händer det, i tvåan.

”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”.

Välkommen, Carlsson! Nu är det visserligen maj och inte april men jag sitter i soffan och väntar!

Copyright Klimakteriehäxan


Klicka på den här länken om du vill se programmet i SVT Play - men det finns där först efter sändning, alltså sent söndag kväll.

Belyst i Veckans fönster

Under takfönstren i den spanska restaurangen finns den, armaturen som charmar mig.
Vem kom på att göra en ljuskrona av husgeråd? En lysande idé, i dubbel bemärkelse!
Här finns ballongvisp, hålslev och andra slevar i olika storlekar, allt blankt så att det speglar sig i ljuset som faller in genom fönsterglaset från den blåa himlen och i det extra ljuset som glödlamporna bjuder på.

Kanske är detta något att ta efter – kanske inte. Rejäl takhöjd kan nog behövas, liksom många hushållsverktyg som inte används till sitt ursprungliga syfte ...
Nu kom bilden hur som helst till pass, eftersom det ska vara BELYST i Veckans Fönster.

Copyright Klimakteriehäxan

Världens designhuvudstad: Helsingfors

Omslag till kartan över designdistriktet.

Världen har en designhuvudstad, för tredje gången. Först ut var Seoul (Sydkorea), sedan Turin (Italien).

I år hör titeln hemma i Helsingfors. Det betyder förstås extra fokus på finsk formgivning, inte bara på de gamla inarbetade namnen, utan också en chans för många spirande designstjärnor.

För den som liksom jag kliver av det stora vita fartyget i hamnen betyder det också att staden bjuder på massor av trevliga upptäckter. Designmuséet, som jag aldrig tidigare besökt, kommer jag äntligen till. Det är inrymt i en gammal skola ”för gossar och flickor”. Här visas såväl klassiker som Alvar Aaltos skapelser, Arabia-keramik och Marimekko-produkter som supermoderna handikapphjälpmedel och saker som barn förfärdigat med fantasi och stor kreativitet. Det är glest mellan besökarna en vanlig onsdagförmiddag, man flanerar fritt och ostört mellan montrarna och måste hejda sig för att inte ta på, känna själv på spännande ytor och föremål.

Entrébiljetter till museet.

Här finns stolen som har stora röda läppar som ryggstöd, en trave av Aaltos stapelbara trebenta pallar, golvlampan vars fot utgörs av ett förgyllt gevär, den matchande fåtöljen som har både sits och rygg späckad med patronhylsor – här måste en sann pacifist ha varit i farten ...  Glas i stort och smått fångar strålkastarljuset, en taklampa som heter Marilyn är helt ljuvlig! Den är uppenbart inspirerad av scenen i ”Flickan ovanpå” när Marilyn Monroe står med en flygande kjol omkring sig. Lampan snurrar, den vita tygskärmen fladdrar förföriskt i draget. Museishoppen är också värd ett besök, med ett stort utbud av smycken, porslin och böcker om formgivning bl a.

Ingenting får man ta bild på, tyvärr. Samma sak gäller på Design Forum, där allt är till salu. Roliga (fast kanske inte alltid så bärbara) kläder, produkter man verkligen inte trodde fanns, smycken stora som mattallrikar, möbler. Prisnivån? Hög! Men att titta är gratis.

Helsingfors stoltserar också med vad man kallar ett Designdistrikt. 190 olika företag listas på den speciella kartan över området, ett stenkast från Esplanaden. Här finns konstgallerier, hantverksaffärer, små restauranger och rader av modebutiker, för både män och kvinnor.

Marimekkos textiltårtor - läckra och kalorifria. 

Det är helt enkelt jättekul att vandra omkring på de här gatorna det är så lätt att missa – kanske tycker man att tiden bara räcker till att ta sig till Stockmanns (som jag undvek) och tillbaka till kajen. Men här finns chansen att kolla vad Ivana Helsinki åstadkommer – det är den första finska designer som funnits med på Paris stora modevecka. Och hos henne finns till min stora förvåning flera plagg ända upp i storlek 46! 

En pytteliten butik visar sig vara en Marimekko-filial. Här har fyra okända, unga modeskapare fått fri tillgång till överblivna tyger och gjort egna plagg. Inte nog med det, den som har storlek M kan också fynda enstaka plagg till ett 40 procent lägre pris än på företagets flaggskeppsbutik på Esplanaden.

Väl där blir man road av rader av fantasifulla tårtor i tyg, riktiga konstverk.

I andra skyltfönster verkar dekoratörerna också ha tänkt till lite extra. Se bara den häftiga exponeringen av en inte särskilt snygg men säkerligen svindyr handväska hos Louis Vuitton. Den gula väskan är markeringen för en måltavlas mitt i prick, omgiven av hundratals pilar. Vackert!

Som motvikt till allt det moderna fungerar den gamla Saluhallen perfekt – design från förr som är lätt att uppskatta, kanske tillsammans med en bit rågbröd med sovel och en liten öl.

Uppräkningen av sevärda exempel skulle kunna bli hur lång som helst. Men jag kan bara uppmana er: res dit och titta själva!

Nästa gång tar Kapstaden i Sydafrika över titeln som Världens designhuvudstad. Dit skulle jag också väldigt gärna vilja åka ...

Louis Vuittons skyltfönster på Esplanaden i Helsingfors.

Klassiska Marimekko-ränder.

Här en fullskalig picknick, också hos Marimekko.

Och som kontrast till allt det moderna: interiören i gamla Saluhallen.

Men naturens egen design är förstås oslagbar, både vad beträffar färg och form ...
Samtliga bilder är klickbara om du vill se dem i större format.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema TEKNIK (fast det är onsdag)

Veckans tisdagstema kom ut lite sent på grund av tekniska problem. Det är något som jag hyser den största förståelse för. Jag är luttrad när det handlar om teknik. Alltså är det tveklöst onsdag idag, men vad gör egentligen det?

Vi verkar allt oftare styras av tekniken, i stället för att den ska finnas till vår hjälp och vårt stöd, styrd av oss och våra behov. Hur ofta står man inte där som ett fån, utan att alls begripa varför saker och ting inte blir som man tänkt sig!? Och även om någon mer tekniskt sinnad försöker förklara på pedagogiskt vis är det långt ifrån säkert att det hjälper. Samtidigt framkallar de där teknikerna den djupaste respekt: tänk om vi inte hade dem, hur skulle det DÅ gå?

På mitt foto ser ni vad man skulle kunna kalla för en bit av en tv-sändning. Be mig bara inte förklara!
Fler aspekter på teknik får ni om ni klickar på länken till tisdagstemat. Och försök inte ens förstå hur det går till rent tekniskt, var bara glad och tacksam för att det funkar (om det funkar, alltså)!

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker i blickfånget

Ibland behöver en resa inte vara lång för att bjuda på många minnesvärda intryck.

Min utflykt till Helsingfors var en sådan.

En skylt på trottaren lockade in mig på Akademibokhandeln – jag skulle ju ändå köpa ett vykort att skicka till mamma, och när det står att affären har ett café som inretts av Alvar Aalto tar jag raskt rulltrappan upp.

Det där fiket var inte mycket att se, i alla fall inte om man har andra saker Aalto har skapat i minnet.

Men böcker kan jag ju ändå aldrig låta bli att titta på.

Och två svenska titlar var uppdukade på centralt placerade säljbord: Zlatan Ibrahimovics ”Mitt liv som Zlatan” och ”Två soldater”, Anders Roslunds och Börge Hellströms senaste.

Kanske tänker vi inte på någon av dem som ”finlitteratur” (jag har inte läst dem, men tänker nog göra det). Fast i Finland verkar de vara högt respekterade. Hur ska man annars tolka att Zlatan delar bord med Nobel-pristagaren Alexander Solsjenitsyn och deckarduon ligger bredvid James Joyces ”Ulysses”?

Vykorten var, som det mesta i Helsingfors, dyra. Och inte kom det till adressaten i expressfart heller. Det tog faktiskt en hel vecka. Vilken tur ändå att mina reseminnen räcker längre!

Copyright Klimakteriehäxan