Något tänder en gnista av intresse, kanske är det ett lockande omslag, en bra titel eller några rader man läst om författaren.
Det var det senare som fick mig att sätta upp "Señor Peregrino" av Cecilia Samartin på önskelistan. Jag fick den, kanske var det en julklapp, för ett par år sedan men sedan den kommit ut ur tomtepapperet med glitter och stjärnor har den bara legat där. Tills nu. På jakt efter något lättläst som skulle ta mig ur min boksvacka blev det historien om den gamle mannen som minns sin ungdoms spanska pilgrimsvandring.
Cecilia Samartin är född på Kuba men bosatt i USA och skriver på engelska. Och hennes bakgrund spelar roll i den här boken, så vitt jag förstår också i hennes övriga produktion. Hon har fått The Latino International Book Award, ett specialpris för skrivande latinamerikaner som bor i USA.
Visst drar sig latinamerikanska motiv ofta till sig mina blickar, men den här gången var det Norge som avgjorde. Det visade sig att Samartin, som jag då aldrig hade hört talas om, är en av vårt grannlands absoluta storsäljare. Folk har köpt en miljon av hennes böcker, hon har passerat både Stieg Larsson och Dan Brown på topplistorna.
Nu visar det sig att "Señor Peregrino" är en riktig skröna med rader av helt osannolika händelser som utspelar sig när den unga analfabeten Jamilet, illegal invandrare från Mexiko, får jobbet att ta hand om en elak enstöring som tagits in på institution. Naturligtvis finns några kärlekshistorier invävda, lite mexikansk folklore och en skvätt religiös mystik. Men den funkade på mig, tack och lov.
Stor litteratur är det inte, det får de norska bokköparna ursäkta. Och inte vet jag om jag vill läsa fler Samartin-romaner heller – det finns ett gäng.
Men historien om Jamilet och den gamle pilgrimen la jag i alla fall inte ifrån mig innan den tog slut.
Vilken lättnad! Tänk om lässvackan är botad!
Nu kastar jag mig över "Stolthet och fördom" (Pride and Prejudice) av Jane Austen. Osäkert om jag läst den förr.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
