Det mest akuta julfirandet kan, så här på Annandagen, förklaras för avslutat.
Då är frågan: kan man dra några lärdomar av årets omgång? Svaret borde vara ett klart och rungande ja.
Bäst att tänka efter, så här ett år i förväg…
En sak är klar: det spar mycket tid om klapparna blir inslagna redan i affären. Men det vore också klokt att slå in vart eftersom, även på hemmaplan. För att undvika det där hektiska jonglerandet med snören, tejprullar, etiketter och papper som krullar sig åt fel håll vid tvåtiden på julaftons morgon. Och jo då, det där har jag nog satt någorlunda i system redan nu.
MEN – det finns ett stort MEN här.
Jag glömmer blixtsnabbt bort vad jag slagit in i vilket papper. Etiketten hinner inte bli ditsatt ens. Vilket skulle kunna leda till att mormor får svarta stringtrosor i storlek small, sonen får en rosa morgonrock och dottern får boken om Mao som knappast intresserar henne, men förmodligen hennes far.
Alltså säger erfarenheten att jag borde offra en bunt post-it-lappar och noggrant skriva på varje paket vad det innehåller. Utan undantag. Så slipper jag peta upp tejpen, göra hål i papperet – och göra om alltihop från början igen.
Och en kom-i-håg-are till när vi är i presentsvängen: det räcker inte att spara kvittona, för eventuella byten.
Man bör skriva på vad kvittot gäller också - väldigt många saker kostar 98 eller 199 kronor och kassakön på Stora Bytardagen knorrar högljutt medan man fumlar med sina papperslappar i förtvivlad jakt på rätt inköpsbevis.
En annan sak gäller pepparkaksbaket.
Klokare finbagare än jag har naturligtvis aldrig begått misstaget att knåda om och kavla om en första bit av degen tills bara små smulor återstår. Det betyder att kakorna blir allt mjölstinnare för varje kavling.
Självklart tar man ny bit, kavlar en gång, lägger överblivet till resterna av första omgången. Och så fortsätter man så tills degen förvisso är färdiganvänd, kakorna blir sprödare och lättare och ens status som köksmänniska har höjts flera snäpp.
Snudd på revolutionärt kändes det att redan den 23 ta en plastpåse och i den lägga några julprydnader som jag aldrig gillat, men haft kvar ändå. Be mig inte förklara varför jag har sparat dem, det går inte.
Kanske kan den lilla samlingen av ratat julgods utökas kring Knut-dagen, det vore också en arbetsseger. För märkvärdigt nog, hur många tomtar, änglar, lucior och kulor man än har, så är det förunderligt lätt att skaffa ett eller annat nytillskott vartenda år.
Ännu ett tidigare årligen återkommande inslag i vår jul har jag faktiskt redan raderat. Har annars alltid bakat sockerkaka med äpplen i, som ett komplement till annat godis. I år blev det ingen sockerkaka. Ingen har saknat den. Fjolårets låg länge, alldeles för länge, kvar i frysen. Blir nog ingen nästa jul heller.
Vilket rimligen betyder att det finns fler saker som borde kunna avskaffas.
Och den grymma sanningen är den, att det är i januari som grunden till allt detta borde läggas. Alla julsaker skulle placeras systematiskt i lådor, med innehållsförteckning tydligt läsbar utanpå. Bara det vi verkligen gillar skulle få finnas kvar. Rationellt, praktiskt – men blir det av?
Inte utan att man undrar hur Sisyfos skulle tillbringa sina jular.
Visst ser ni likheten?
Han knuffade sitt stenblock uppför backen, men det rullade förstås ner igen.
Ett arbete utan slut.
Fast då är det väl ändå betydligt roligare med julprylar än med en simpel sten.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Lite av detta införde jag redan när tomteskrällena skulle upp i jul. Jag fick städryck och bestämde mig på studs att slänga allt som jag inte oundgängligen ville ha kvar (maken var inte tillfrågad *s*) och det blev en stor pappkass full...och milda makter så skönt det kändes att gå iväg och slänga skrällena! Däremot måste jag bättra mig på paketfronten, just med etiketter och kvitton, men det får bli nästa jul, man kan ju inte göra allt på en och samma jul...eller kan man? ;o)
SvaraRadera