Utlänningen undrar vänligt vad vi har för speciella svenska jultraditioner.
Man drar det där med skinkan och granen och gröten och pepparkakorna. Och så, förstås: at three o´clock on Christmas Eve we´re watching Donald Duck, Mickey Mouse and all that traditional stuff, you know.
Nej, icke-svensken vet verkligen inte vad man talar om. Har inte en susning om att vi, drygt halva befolkningen eller så, prompt måste umgås med kolibrikvartetten, en dansande björn, den blomsterälskande tjuren och Snövit och två jordekorrar en timme vareviga julafton. Men det gör vi. Visst kan man undra varför!
Men jag har ett svar. Det går inte ut på att tecknad film är så mycket roligare än otecknad, som ungarna sa när de var små. Inte heller handlar det om att vi identifierar oss stenhårt med Askungen och hennes drömmar. Lika lite är det Jan Långbens vådliga bilfärd vi känner igen oss i.
Jag tror helt enkelt att det handlar om att det för en gångs skull finns ett tv-program som hela familjen ser tillsammans. Som Hylands hörna, på sin tid.
Vid vårt lunchbord på julafton ställdes frågan: vem ska titta på Kalle Anka?
20-åringen sträckte upp handen. 18-åringen nickade. Efter en millisekund stämde vi föräldrar in.
När såg vi senast ett och samma program, en hel timme, tillsammans? Framför samma tv?
Tja, det kan möjligen ha varit Disney-kavalkaden förra julafton. Fast jag tror att maken slog in paket då.
Nu samlades vi som på den enkanaliga tiden i soffan och tittade på ettan, utan att zappa en endaste gång för att se om det fanns något roligare någon annanstans. Precis som man gjorde förr i världen, när vi föräldrar var barn och tv:n hade dörrar och alla skulle vara tysta för att Lennart Hyland höll låda.
Då var Kalle Anka på julafton en klockren höjdare.
Och på något mirakulöst sätt fortsätter den alltså att vara det. Behöver jag påpeka, att det självklart är uteslutet att banda eller på något annat sätt spela in programmet? Här är det själva utsändningsögonblicket som gäller.
Då sänker sig julefriden över landet.
Och familjen sitter där tillsammans, med knäck och kola och mandariner inom räckhåll. Rena idyllen. Tack vare Kalle Anka!
Den effekten kan Walt Disney aldrig ha anat!
God fortsättning på julen!
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Firar jul i utlandet i år med vänner av olika nationaliteter, varav några delar ut klappar den 24/12, andra 25/12 och en hel del den 6/1 och fick igår - julafton - just frågan: När delar ni ut i Sverige? Efter Kalle Anka, svarade jag med självklarhet och fick sedan förklara seden vi i vår familj - och tydligen många med oss - följt sen 1950-talet. Mor och Far satt i soffan och vi barn satt i skräddarställning framför den svart-vita burken och njöt av Bambi på isen och de andra Walt Disney-karaktärerna.
SvaraRaderaKanske man skulle kunna göra ett undantag för alla utlandssvenskar när det gäller att banda. Om vi lovar heligt att titta på det klockan 15.00 på julaftonen då förstås.
God fortsättning!
Just detta att alla kan sitta tillsammans med julfika vid teven och prata utan att någon hyschar. Alla kan allt utantill men vill gärna kasta ett öga ibland medan man umgås. Julmys!
SvaraRadera