Julgran - plast eller äkta vara?

Granen har kommit in.
Det är lite tidigare än vanligt, men bättre tidigt än sent.
Några ljus och prydnader får den i alla fall inte förrän dagen före julafton, någon ordning får det väl ändå vara…

Ett par år hade vi faktiskt plastgran. Vi skulle slippa barren, vi skulle spara skog och vi skulle kunna ha den år efter år, vilket rimligen borde betyda att den i längden skulle vara ett klart ekonomiskt alternativ. Den var faktiskt rätt billig i inköp, för jag prutade ner Ica-handlarens sista exemplar!
Plastgran är också ett perfekt alternativ för den som är allergisk. Fast det är, tack och lov, ingen i familjen, så det var inget skäl för oss.

Den var rätt snygg, den där konstgjorda varianten, om än lite pillig att sätta ihop. Alldeles barrfri var den dock inte, även plastbarr dräller av ibland.
Det kändes ändå inte riktigt rätt. Men det var nog det där med doften som fällde utslaget.
Plastgranen luktade ingenting. Och det vet man ju att granar ska – hur är det nu det heter i Evert Taubes visa? ”Du lilla gran som är så fin, du doftar gott av terpentin” – nåja, terpentin är väl ett slags naturprodukt men granar luktar väl ändå lite bättre än så?

Läser i någon tidning om folk som julvägrar och alltså absolut inte släpar hem någon gran. Dithän kommer jag aldrig. Julgran är som sagt doft och känsla, men det är också minnen av pyssel med glans- och silkepapper, klister, glitter, garntussar, trasiga kulor och trilskande ljusslingor. När allt var utrett stod den där och gjorde en glad. Och när den var på väg att bli ett naket skelett som knappt orkade bära upp minsta lilla smällkaramell blev det julgransplundring, med ringdans och godispåse.

Seden att ha gran till jul kommer från Tyskland, där den uppstod redan på 1400-talet. Vi importerade så småningom idén till Sverige, fast då var det bara fint folk som hämtade in sin gran och prydde den, ofta som blickfång på ett bord. Den första svenska julgranen lär ha funnits 1741 på godset Stora Sundby i Södermanland. I enklare stugor hade man från början extra tjockt med julhalm på golvet, ett bra knep mot drag från den kalla vintern utanför.

Men så småningom spred sig traditionen med klädd gran, fast då förstås med hemmagjort pynt: röda äpplen från egna trädgården, små tomtar hopsnodda av överblivna garnändar, kottar, pappersänglar och en och annan liten stjärna av halm. Och så levande ljus, självklart.
I slutet av 1800-talet dök de första ”köpesakerna” till granen upp, också de importerade från tyskarna.

Numera kan man tävla i julgransklädning, det finns fullkomligt anskrämliga konstgjorda granar som är helvita eller helröda, ja man kan visst till och med köpa färdigprydd gran som lär gå att fälla ihop med några enkla grepp.
Visst låter det gruvligt tråkigt?
Tacka vet jag en och annan pärlplatta från dagis, mödosamt hoptotad tomte och älsklingskulorna med glitterprickar mot röd bakgrund.
Och så de små lerduvorna från Guatemala, de indiska mässingshjärtana, sisalänglarna från Bangla Desh och mina amerikanska julörhängen (present!) som hängs upp lite som det hampar sig.

Det där favoritpyntet funkade också med plastgran, faktiskt.
Och den står fortfarande nere i källaren.
Ifall vi skulle få återfall och vilja spara skog, slippa barr igen – eller bli allergiska.
Eller snåla.
För plastgranen kostade definitivt mindre än årets äkta.
Fast klart mindre än vad den får betala som går ut och hugger sin egen. Ertappad, olovandes, på annans mark, alltså.
Kan det vara bra för julstämningen?

Copyright Klimakteriehäxan