Brev till Astrid Lindgren på 100-årsdagen

KÄRA ASTRID!

Jag skrev aldrig något brev till Dig medan Du levde, och faktum är att jag tror att det var lika bra.
Du fick nämligen så himla mycket post, från hela världen, på alla möjliga språk, att en bråkdel hade kunnat vara nog. Men trots att säckarna fylldes, speciellt kring Dina bemärkelsedagar, så fick brevskrivarna svar. Ofattbart.

Hur skulle Du ha velat fira den 14 november 2007 om Du fortfarande bott kvar på Dalagatan?
-Hon skulle nog ha dragit till Gobiöknen, sa en som kände Dig väl i tv i går kväll. Och la sedan till:
-Fast hon skulle inte haft något emot att barn hade kul på hennes 100-årsdag!
Ditt barnbarn Annika, som satt i samma tv-studio, höll med.
Vad Du verkligen skulle ha valt att göra får vi förstås aldrig veta.

Nu väntar litteraturexperter och barnboksforskare på att Ditt samlade arkiv, som finns på Kungliga Biblioteket här i Stockholm, ska öppnas.
Det skulle egentligen ha skett idag, men något kom emellan, så nu tar det tydligen ytterligare några veckor.
Hade jag skrivit till Dig förr så hade mitt brev också funnits där, som en del av den samling som är så unik och värdefull att den förklarats som Världsminne av UNESCO.

Där finns redan brev som avsändaren aldrig hade tänkt att särskilt många skulle läsa: kvinnan som misstänker maken för att förgripa sig på deras barn och undrar vad Du tycker att hon ska ta sig till. Mannen som sitter i fängelse efter att ha mördat sin hustru och vill ha Din förlåtelse eller åtminstone förståelse. Men åren har gått och det blir förmodligen inga problem.

I arkivet finns också hundratals stenogramblock fyllda med Dina personliga kråkor, som inte är alldeles lättydda. Men en f d riksdagsstenograf har dechiffrerat det mesta, och på det viset vet vi nu, att Du stenograferade ner alla Dina texter och fortsatte den bearbetningen ända tills Du var nöjd med formuleringarna. Då blev det ett maskinskrivet manus, utan felslag, för Dina gamla kunskaper som effektiv sekreterare satt förstås i.
Det är förmodligen synd att folk sällan lär sig stenografera nu för tiden, eller vad tror Du?

Hur Du nu än själv skulle ha sett på den här dagen så är det oundvikligt att konstatera, att Du är värd att fira på alla möjliga sätt och vis.
Tänk så många stunder Du har förgyllt för så många människor med alla Dina böcker och upptåg!
Det handlar om ungefär fyrtio böcker och femtio bilderböcker. Lägg till det alla versioner i ljudböcker, filmer och tv-program, och Ditt livsverk får svindlande proportioner. 150 miljoner böcker har sålts, Du är översatt till 95 språk. Det kan kanske fortfarande bli fler.

De där ljudböckerna är förresten värda ett extra tack. För Du läste ju in Dina texter själv, och det gav oss lyssnare en extra dimension. Jag vet också att Du själv tyckte det var roligt att framföra Dina egna historier. Extra kul blir det förstås när man får veta, att Du refuserades av en radiochef för mycket länge sedan när Pippi skulle bli barnprogram. Din röst var inte lämplig för etermedia, det var beskedet.
Sådan tur att någon ändrade det beslutet! Inte minst i ”Tjugo frågor” var Din röst en suverän krydda – det gamla underhållningsprogrammet sändes i repris så sent som för något år sedan, en ren njutning.

Sedan skulle jag önska Dig, som en hyllning på den här dagen, att ännu fler människor tog del av Dina föräldrars underbara kärlekshistoria, så som Du har beskrivit den i ”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult”. Det är väl den enda av Dina böcker som är direkt skriven för vuxna, men den är ändå förhållandevis okänd. Borde vara obligatorisk läsning – fast det ska vara Du själv som läser den högt, självklart.

Fem år har nu gått sedan du ringde Ditt sista samtal till Din syster, de där telefonsamtalen som alltid inleddes med orden ”Döden, döden?” – bara för att konstatera att om det kom ett svar hade inget hänt.
Kanske har Du nu träffat pappa Samuel August och mamma Hanna där de sitter under himmelsversionen av det där trädet hemma i Småland. Kanske har Du återförenats med Din son, pojken som Du tvingades lämna bort till Danmark när han var nyfödd och som sedan avled långt före Dig.

Kanske svävar Din ande kvar över lägenheten på Dalagatan, där Du bodde i sex decennier? Du vet naturligtvis att den står kvar orörd och att familjen fortfarande samlas där ibland, kanske en dag som i dag rent av.
Kanske njuter Du av att vara onåbar, utom räckhåll för alla närgångna beundrare som tyckte att de kände Dig, ville pussas och kramas, aldrig såg gränsen för Din privata sfär.
Kanske är det skönt att Du aldrig mer behöver läsa brev som det här.
Men tack i alla fall, Astrid.

Hälsningar från Din hängivna beundrarinna

Klimakteriehäxan

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om Astrid Lindgren i denna utmärkta artikel!
Alla tidningar ägnar stort utrymme åt allas vår Astrid i dag.
Klicka här så kommer du till DN
Här - du hamnar hos SvD. Eller här - raka spåret till AB.
Tv-programmet jag refererar till hittar du här.