Lutfiskens dag

I dag är ännu en speciell högtidsdag, åtminstone för somliga.
Det är nämligen premiär för årets lutfisk, och sedan 1993 anses fredagen före Alla Helgons Dag vara helig också för lutfiskens vänner.

De påstår sig bli allt fler år från år i den där vänkretsen.
Varför har jag så svårt att tro på det?
Åjo, nog vet jag svaret.
Har inte så vitt jag kan minnas träffat någon enda unge eller tonåring, inte ens någon i 20- eller 30-årsåldern, som säger sig uppskatta den där varianten av långa, den klipptorkade, lutade, blötlagda, såsdränkta.

Och trots att jag själv tillhör den generation som mer eller mindre motvilligt måste betraktas som fullvuxen, så avskyr jag lutfisk ända sedan barnsben.
I Barndomslandet himlade mamma och pappa med ögonen över julaftonens stuvade fisk med gröna ärter, mängder av kryddpeppar och potatis.

De var så entusiastiska att de gärna tog resterna – om det blev några – till frukost på juldagen.
-Smaka! sa de till mig och min syster, och för all del, vi smakade, en liten liten bit varje år, som en del i traditionen. Bara för att konstatera att usch, det där var faktiskt inte gott, snarare äckligt.

Men om min teori vore helt korrekt skulle ju lutfiskätandet vara på väg mot sin definitiva undergång, och det verkar inte heller vara sant. Sex ansedda krogar i landet serverar sin variant av lutfisk från och med i dag och en vecka framåt. Det är Ulla Winbladh, KB och Sturehof i Stockholm, Sjömagasinet i Göteborg, Årstiderna i Malmö samt Wärdshuset Gamla Linköping i Linköping.

En speciell sajt finns också på nätet och där kan lutfiskätarna få sig försäkrat att det absolut inte blir någon brist på varan i butikerna i år. Där finns också rader av tips till kocken: ska man köpa med eller utan skinn, laga till i ugn eller mikro…

Mig närstående lutfiskätare försäkrar, att allt beror just på tillagningen. Och visst, det finns recept på senapssås, på lutfisk med bacon, på lutfiskpudding - fast lutfiskglass har jag hittills inte hittat, där finns kanske en nisch att etablera sig i? Hur som helst: jag har bestämt mig. Och mitt avståndstagande gäller även den portugisiska, snarlika, bacalaon.

På julafton när Maken och Mormor sitter där och njuter sätter ungarna och jag tänderna i några saftiga revbensspjäll. Det är skillnad, det. Och i dag, på självaste Lutfiskens dag, lutar det åt en rejäl köttbit med rotfruktsgratäng.

Lämnar lutfisken åt dess vänner och hoppas och tror att alla är nöjda med det. Men jag tycker ändå att de ska passa på och fira den här dagen medan tid är.
För jag tror att lutfiskälskarna är en art som lever under utrotningshot. Och jag har inte för avsikt att försöka ändra på den saken.

Copyright Klimakteriehäxan