En medfödd och obotlig åkomma

Ni känner till det gamla talesättet, att av barn och dårar får man veta sanningen.
Vi hade besök av ett barn på jobbet nyligen, en skarpögd femåring med alla tentaklerna ute.
Plötsligt kommer en kvinnlig kollega i 40-årsåldern förbi.
Barnet tittar och säger så med klar och tydlig röst:
-Har du en bebis i magen?
Den tilltalade fräser ett kort ”nej” och försvinner snabbt som en oljad blixt, säkerligen inom sig förbannande det där extra glaset vin, gräddsåsen och glassen som så lätt slinker ner för att för evigt fastna någonstans i midjetrakten.

Sedan är det ändå så, att den där sortens konstateranden, hur sanna de än må vara, är lite lättare att tolerera när de kommer från ett barn.
Men vi är några som har den där sjukan även i vuxen ålder. ”Klavertramp” är en alldeles för snäll översättning på det som på engelska heter ”foot-in-the-mouth-disease” och förklarar precis vad det handlar om.

Sjukan är obotlig. Jag vet, jag har den. Och den slår till utan förvarning, attackerna låter sig aldrig hejdas.
Ta till exempel den där middagen för många år sedan… ja, jag blir fortfarande rosa om kinderna när jag tänker på den…
Jag var yngst i församlingen och vid bordet diskuterades plötsligt en relation av äktenskapsliknande slag mellan två personer vi alla kände.

Då hör jag mig själv, lika tydligt och klart som femåringen nyss, slå fast att tjejen måste ju vara rätt så tokig för att slå sig ihop med en sådan gammal gubbe.
Det var bara det att samtliga närvarande herrar var äldre än den där gubben det handlade om, och åtminstone en av dem hade en synnerligen ung hustru.

Eller ta den där hissresan upp från lobbyn i det stora hotellet långt bort i världen. Jag och min svenske vän kliver in, efter oss kommer ett annat par: en medelålders man i konservativ utstyrsel, alltså kostym, skjorta och slips. Med sig har han en klart yngre kvinna. Hon är klädd i illgrönt, är urringad ner till midjan, där ett glitterskärp sitter åtsnört, kjolen är miniminikort, klackarna skyhöga och make upen minst sagt kompakt. Den matchas av dinglande strass lite här och där.

Jag studerar tjejen och vet genast hur det ligger till: hon har smugglats förbi receptionen.
Till saken hör också att min vän alltid varit uppriktigt och gediget road av att umgås med damer, ofta, mycket, och av alla de sorter.
När vi åkt några våningar under tystnad öppnar jag min stora trut. Säger med en menande blick:
-Den du, den kom du allt tvåa på. För inte skulle du sagt nej, du heller?
Till svar får jag bara ett underligt ”hrmpf”, som inte går att tolka. Som genom ett mirakel säger jag inget mer.

Då stannar hissen och paret går ut.
Mannen vänder sig om i dörren och säger på klockrenaste svenska:
-Ja gonatt då!
Kvinnan stämmer in med ett ”gonatt” och dörren stängs.
-Vad i h-e, väser jag till den jag dittills betraktat som min kompis, visste du att dom var svenskar? Du kunde väl för alla småjävlars skull hejdat mej?
Han bedyrade sin oskuld, och skadan var ju redan skedd. Den ledde till att jag inte fick någon hotellfrukost under resten av besöket, eftersom jag inte kunde riskera att stöta ihop med det där paret igen.

Men foot-in-the-mouth-sjukan är väldigt spridd. Ofta drabbar den skoningslöst. Jag stötte nyligen ihop med två systrar, båda 50+. Det är bara det att alla tror att den ett år äldre storasystern är den andras mamma. Lagom kul.
Och det där med att på felaktiga grunder gratulera folk till en kommande lycklig tilldragelse, det kan ju vara helt knäckande, eftersom sanningen kan vara att kvinnan i fråga inget hellre önskar än att påståendet vore sant.

Går inte sådana här klavertramp att släta över då?
Nej, man ska inte ens försöka. Det är hopplöst. Foot-in-the-mouth är ingen bacill som kan medicineras bort, det är en virusåkomma, oftast medfödd, och mot sådana har farmakologerna som bekant inte mycket att erbjuda. Det är obotligt.

Om man försöker kan det gå som när ett annat barn pekar i en folksamling och med hög röst frågar:
-Mamma, visst ska den tanten ha barn snart?
-Nej lilla hjärtat, inte alls, svarar mamman.
Och hade hon slutat där hade väl allt varit gott och väl. Men hon gör ett litet klargörande tillägg:
-Om man är gravid är man tjock högre upp och inte så där långt ner.
Foot-in-the-mouth-sjukan.
Medfödd. Obotlig.

Copyright Klimakteriehäxan