Väninnan i Utlandet

Jag har nämnt henne här på bloggen förut, kvinnan jag kallar Väninnan i Utlandet.
Vi har blivit varandras surrogatväninnor på äldre dar, kan man säga. Från början var det nämligen hennes lillasyster som jag lärde känna. Hon var min arbetskamrat, en kollega som kom att bli en synnerligen viktig och underbar kompis. Visst sågs vi, jag och ViU också, men mest i hast och utan att etablera några band.

Det var syrran och jag som busade ihop, som drog iväg till Gambia, som broderade korsstygn ikapp och gick direkt till jobbet från partyt – fast vi tog vägen via ett morgondopp i närmsta swimmingpool som precis hann öppna. Vi handlade kläder på Smuggler och Gul&Blå, vi tog långa luncher i solen, vi pulsade i snön i Dalarna, vi lyssnade på musik, vi sjöng i stämmor. Jo, vi hann faktiskt jobba också!

Båda tjejerna var modiga typer, äventyrslystna. De gav sig ut i världen, fann var sin karl värd namnet och gifte sig med dem. I åratal har systrarna levt utomlands, men ändå alltid flaggat svenskt – vårdat språket, underhållit kontakter, läst svenska böcker, hållit på traditioner som adventsljusstake och midsommarsill. Telefonräkningarna var oftast höga, eftersom de ringde varandra stup i kvarten.

En liten del av den där telefonräkningen berodde på samtal till mig också. Men allra mest skrev vi brev, långa, öppenhjärtiga, om allt möjligt. Och så sågs vi, även om det inte blev ofta. Fast vi lärde känna varandras familjer, vi kunde bo hos varandra under besöken. Det märkliga var att när vi väl stod öga mot öga märkte vi aldrig att vi inte setts på länge, vi bara fortsatte som om ingenting hänt.

Men när cancerspöket inte gick att hålla i schack längre och min kompis tvingades ge upp hittade vi på något vis varandra, hennes storasyrra och jag.
Lite märkligt är det, för deras röster är varandra väldigt lika, deras skratt påminner starkt om varandra, deras sätt att uttrycka sig likaså. Fast så blir det väl när man växer upp tillsammans, tätt ihop, i en bestämd miljö, som i deras fall gick under namnet Södertälje.

När ena halvan i ett sådant par plötsligt försvinner blir saknaden naturligtvis enorm. Ingen att ringa till, ingen att fnissa med, ingen att minnas de där speciella sakerna med. Syskonbarn i all ära, men de tillhör ju nästa generation, saknar perspektivet bakåt, kommer aldrig att lära känna Södertälje eller Stockholm heller, för den delen.

Nu har än en gång det där spöket dykt upp, hemma hos Väninnan i Utlandet. Det är den andra halvan i det par hon levt i som gift i över 30 år som drabbats. Hennes livs kärlek.
Samma spöke igen och igen. Jag törs snart inte tänka på hur många bekanta, släktingar, vänner och kollegor som dukat under i cancer. Antalet är skrämmande, historierna snarlika.

Det är samma kampanda, samma mod. Men vi som (hittills) egentligen bara kan se på från håll, vi grips varje gång av en annan sorts förtvivlan. Den att inga ord finns som tröstar, inga knep finns som lindrar, ingen vila som hejdar tröttheten, inga ljusglimtar som tar fram leendet och skrattet.
Bara kampen mot spöket återstår.

Det enda vi vid ringside har att komma med, det är egentligen våra tankar. Och en förhoppning om att de närmast drabbade någon gång, i något ögonblick, kan fånga en solkatt i en skärva.
Så tänker jag på Väninnan i Utlandet. Som kämpar på.

Copyright Klimakteriehäxan