Jag älskar trasmattor. Har alltid älskat trasmattor.
Älskar att sitta där på vävpallen och dunka in inslagen, härska enväldigt över färgerna, över rändernas bredd, över rytmen.
Tradition är det. Hantverk. Design. Dessutom kan en trasmatta aldrig bli omodern!
Och så är det det där med att ha minnena kvar: se där en gammal kjol som jag dansat så mycket i!
Sonens pyjamas, den räckte bara till en smal rand men den finns där ändå!
Mitt älsklingspåslakan, med ängsblommemönster, som blev söndertvättat så att sömmarna inte längre höll! Och så vidare, omgjorda minnen i all oändlighet.
Det finns bara en sak som är tråkig med trasmattor, och det är att förvandla tygerna till just trasor. Ett segt, dammigt jobb - men ett nödvändigt ont.
För sedan, när resultatet ligger där, får man lön för mödan. Det blir ju alltid vackert!
Vare sig det handlar om en matta för golvet, eller en löpare för bordet - populära på 80-talet, tämligen ute nu skulle jag tro. Men två av de tre här nedan är slöjdalster som ungarna gjort - sa jag nåt om det där med att ha minnena kvar?
Copyright Klimakteriehäxan
Veckans påbjudna tisdagstema är alltså "omgjord"!
tisdag, november 20, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Å vilket jobb det ska vara att göra en matta, men jag håller med dig, resultatet blir vackert, allra helst kanske om man gjort dem själv!!
SvaraRaderaVilka vackra randningar!!
SvaraRaderaÖnskar jag kunde börja väva igen.. men det var såå himla länge sen. Vet snart inte skillnad på varp o inslag....