Det var en alldeles vanlig eftermiddag när telefonen ringde. Ja, nu för tiden är det ju nästan lite ovanligt att just den telefonen ringer, mobilerna har tagit över alltmer av trafiken. Men någon hade i alla fall slagit det gamla numret, och jag svarade – förstås.
När jag hör rösten som säger ”hej” i andra änden blir jag alldeles väldigt, oresonligt, överraskat glad.
Han som ringer hörde visserligen av sig röstledes på julafton, men det hade jag ändå lite på känn att det skulle ske. På nyår kom ett sms, tack för det, han visste ju att jag var fullt upptagen med arbete och troligen ändå inte skulle ha svarat om han kostat på ett samtal.
Ni har redan listat ut att det var Sonen som hörde av sig, från andra sidan jordklotet. Hans asiatiska time out från den svenska vintervardagen börjar så smått närma sig slutet och en bokad flygstol från Singapore till Stockholm. Men än så länge njuter han av sol och hav och exotiska maträtter, märkliga dofter, vackra vyer, ett och annat museum och lite nya bekantskaper.
De där vyerna, förresten, dem får man googla sig fram till med ledning av var internetkaféet han mailar ifrån ligger. Grabbens mormor, som inte är uppkopplad, undrar då och då lite försynt om han möjligen skickat något vykort. Det har han inte. Vykort finns liksom inte med i vokabulären längre.
Nu tycker jag naturligtvis att det här med mail egentligen är alldeles jättebra. Jämfört med de gamla vykorten, som kunde komma fram precis hur sent som helst (och långt efter semesterns slut!), så är ett e-brev så otroligt mycket bättre. Billigare dessutom. En och samma adress gäller var än på klotet mottagaren befinner sig. Och man kan ta del av livstecknet sekunder efter att det sänts – inte minst viktigt i lägen när stor dramatik brutit ut någonstans långt bort och man vill försäkra sig om att den som står en nära inte också stått i skottlinjen.
Men hur snabbt än de elektroniska meddelandena rusar fram i cyberrymden så är det något annat när rösten letar sig in i örat. Mycket bättre än vykort!
Och så blev den där nyss så vanliga eftermiddagen lite speciell i alla fall.
Tack för att du ringde!
Copyright Klimakteriehäxan
Här i närheten låg ett av de där internetfiken ... Bilden av stranden i Nha Trang från en reklamsite för turism i Vietnam. Ett ställe att drömma sig bort till så här en månad efter julafton.
lördag, januari 24, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Där hade jag mycket väl kunnat tänka mig att befinna mig...lääänge :o)
SvaraRaderaVilket trevligt samtal.
SvaraRaderaDet ser verkligen inte helt fel ut det där...
SvaraRaderaGulligt att ringa hem till mamma. Sånt gläder, det förstår jag.
SvaraRaderaKulsprutan