”Pomperipossa” var en dunderhit.Både Sonen och Dottern gillade den där sagan, som faktiskt var något som åtminstone han otroligt tidigt kunde utantill, varenda stavelse. Ögonen lyste när han kom till hennes ”toja toja nääääsa”, den var ju (i vår bokversion) alldeles blålila, jättelång och symbolen för Ondskan. Var han rädd? Blev han skrämd? Fick han fel impulser?
Jag tror att historien om den otrevliga häxan var det första exemplet på underhållningsvåld som han mötte i livet - det har förvisso blivit fler ...
Och inte är det i så fall sagan som åsamkat honom problem senare. Man måste komma ihåg något viktigt: den slutar lyckligt, blodsutgjutelsen är behärskad, det goda vinner över det onda, man ska inte vara elak mot barn – se där sensmoralen av Pomperipossa-äventyret!
Sedan dök fler ruskigheter upp i våra högläsningsböcker: Rödluvans mormor blev uppäten av vargen, Hans och Greta skulle tillagas i ugnen, den fula ankungen mobbades konsekvent och skoningslöst, Tomtebo-barnen fick minsann lägga sig utan kvällsmat, ett förgiftat äpple förpassade Snövit till kistan …
Nu är frågan: har jag skadat mina barn för livet genom att bjuda dem på alla dessa skräckhistorier, vid tidig ålder?
En undersökning har gjorts bland 3000 föräldrar i England. Och det visar sig, att moderna britter allt oftare väljer bort de klassiska sagorna, eftersom de anses för otäcka.
Men jag tror att AB:s Wendela-krönikör Terri Eriksson är på rätt spår.
”Sagor hjälper barn att gestalta alla de rädslor de bär på. Det är lättare att vara rädd för spöken och häxor än jordens undergång och att mamma ska dö”, skriver hon.
Nog för att jag kan förstå att det framstår som politiskt inkorrekt att gång på gång bekräfta att ingen lever lyckligare än en prinsessa som fått sin prins, att våld kan löna sig, att trolleri kan fungera, att mörker alltid är farligt bara genom att vara just mörkt – eftersom inget av detta visat sig hålla i längden.
Fast visst finns det också ett stort värde i att bevara den litterära formen i en klassisk saga, man får väl som förälder slänga in en liten bruksanvisning! Barns fattningsförmåga får heller inte underskattas, de lär sig att känna igen en saga och tar den för vad den är, blir helt enkelt hemtama i sagovärlden.
Dessutom lär oss sagan ofta att kärlek är värd att sträva efter och skydda, att familjeliv inte sällan är komplicerat, att grymhet inte är något att beundra, att folk man kallar häxor faktiskt långt ifrån alltid förtjänar det.
Och så kan man ha många underbara högläsningsstunder tillsammans, vilket är guld värt för både stora och små och en investering för livet.
Copyright KlimakterieHÄXAN
Källa: Daily Mail
Inlägg
Amen!
SvaraRaderaJag hörde om just det här på radio igår. Föräldrar fick ringa in och säga sina åsikter. Förvånandsvärt många framhöll att de inte läste sådanahär sagor för sina barn. Som exempel gavs bl.a. törnrosa och snövit (för att dvärgarna var otäcka!)
I urminnes tider har sådana här sagor berättar. Jag tror absolut att de är viktiga och fyller en funktion! Dessutom inbillar jag mig att de, förutom den närhet och samvaro som högläsning ger, även kan öppna för nog så viktiga samtal.(och man kan föstås också undra var logiken finns när man sedan kan sätta en sjuåring framför en Harry Potter-film eller ett dataspel där gubbarna skjuter ner varandra, men det tillhör väl kanske en annan diskussion)
Menade naturligtvis inte att jämställa Harry Potter-filmen med dataspelet :)
SvaraRaderaGick genast och kollade mitt bibliotek och hittade Eva v. Zweigbergh´s Sagor Man Inte Glömmer utgiven på Bonniers förlag 1943 och döm om min glädje när den sista sagan i boken är just sagan om Pomperipossa med den långa näsan. Jag kommer inte ihåg den men nu ska jag läsa sagor innan jag somnar och hoppas på att jag inte blir skrämd. Klarar sonen det ska väl jag inte vara sämre!
SvaraRaderaLenas syster
Jag håller fullständigt med dig! Det skulle vara trist om alla slutade att läsa de där gamla sagorna också bara för att man tror att det är för otäckt för barnen.
SvaraRaderaSom du skriver så lär sig barnen att känna igen sagan och ta den för vad det är.
Berättelser och sagoläsning tycker jag är så viktigt att ha både i hemmen och skolan....
Måste nog säga att det hör till en av de roligaste sakerna med mitt lärarjobb. :-))
Det härliga med sagorna - speciellt de av Bröderna "Grym" var ju just den läskiga biten.
SvaraRaderaVisst klarar barn av det - barn är faktiskt ganska tuffa.
Det är betydligt farligare att servera våld via bilder - i en saga gör barnen bara så otäcka bilder i huvudet, som det just då orkar med. Om den är läst eller berättad, alltså...
SvaraRaderaDetta har jag lärt mig av experter i ämnet, inget som jag har hittat på själv, men visst kände jag att det var så jag gjorde som barn.
Sagor som film eller tecknat blir ju så läskiga som upphovsmannen gör dem... och då kan tittaren inte välja.
Jag håller med Bloggblad, bilder kan vara det som fastnar. Men lästa sagor får vara hur farliga som helst antagligen.
SvaraRaderaHimmel jag får ju fortfarande rysingar när jag tänker på Morran i tv-kalendern, men minns Askungens styvsystrars avhuggna hälar utan att blinka!
*fnys* Jag läste Beskow och Bröderna Grym, Asbjørnsen og Moe, Astrid Lindgren med flera för alla mina barn från dom var ganska små, och jag tänker fortsätta läsa för mina barnbarn. Det är synd om barn som inte lär sig att tycka om böcker!
SvaraRaderaMina tjejer säger att den hemskaste bok dom läst var "Farvel Rune" som handlar om en liten pojke som dör - och trean vägrar läsa "Greyfriars Bobby" för att den är så sorglig. Hemskheter har aldrig skrämt dom!
När min äldste son var liten läste jag Karius och Baktus för honom och en av hans kompisar, de var ungefär tre år gamla vid tillfället. Kompisen blev skräckslagen och hade mardrömmar under en lång period efter mitt sagoläsande. Nu är han vuxen och verkar inte speciellt skadad av det hela - han funderar på att utbilda sig till tandläkare.
SvaraRaderaMin yngre son blev skrämd av berättelsen om och framför allt bilden av Pelle Snusk som han såg i ett hexikon i vår bokhylla. Han vägrade gå in på biblioteket eftersom de utanför dörren hade en affisch där Pelle fanns med. Nu när han är vuxen så är det ett av våra stående familjeskämt , han utbildar sig till journalist och har forskat om den gamla sagan. Så kan det gå...
Ibland går vi till överdrift i våra rädslor. Det är nog inte bra att bara läsa sagor om ond bråd död men det är säkerligen inte bättre att helt utesluta dem heller.
SvaraRaderaJag tror att sagor och sagoläsning är viktigt både för barn och vuxna. Mina barn tycker även om såna sagor som är väldigt spännande och gammaldags och skrivna med ett mycket svårare språk än man tror att de behärskar.
SvaraRaderaÄven om Bettelheim kritiseras en hel del numera så är hans tankar om sagans betydelse för utvecklingen spännande.
Världen är full av mesiga föräldrar.
SvaraRadera(och många barns verklighet är ingen saga)
SvaraRaderaJag plöjde igenom alla HC Andersens sagor, Bröderna Grim och mängder med andra läskigheter när jag var barn. Det var min och min brors hobby att läsa och när det var en läskig bild av trollhuvuden på fat så vek jag ner sidan och satt mig intill min bror. Jag tror inte jag blev så skadad av det men jag lärde mig att läsa och älska språket och att använda min fantasi. Jag kommer ihåg den härliga känslan av att bara se de röda bokryggarna med guldskrift på barnbiblioteket.
SvaraRaderaGlömde berätta att vi just läser boken Läsa Högt, en bok om högläsningens förtrollande verkan, av Mem Fox. Maken planerar just studiecirkel för medlemmar i SPF att läsa högt för förskolebarn i vår kommun.
SvaraRadera