Möte med elementen

Vet inte riktigt vad jag ska tro om det här året som är alldeles färskt. Om inledningen ger indikationer på hur resten ska bli är det inte särskilt lovande.
Det startade redan på nyårsnatten.

Jag började brinna. Hade en sak med fårskinn på mig, det var ju ganska kylslaget, och sträckte handen efter något ätbart som fångat mitt intresse. På bordet stod också levande ljus, och innan jag hann tänka kände jag värmen längs armen. Tillsammans med en kompis som stod precis bredvid släckte vi direkt – med bara någon millisekund till godo slapp jag förvandlas till en fackla, vilket inte hade varit nyttigt.
Dock rynkade alla omkring mig på näsan medan kvällen framskred. Jag luktade illa, väldigt illa. Kom ändå billigt undan.

Så skulle jag ta en promenad i det vackra vädret. Kameran i ena fickan, telefon i den andra – man är ju alltid nåbar, bevars.
Ingen ringde. Men kameran ville jag använda. I kylan som kommit och hälsat på har vattnet bildat former tillsammans med träd och stenar vid Årstavikens strand, små konstverk som glittrar, is som juveler.

Den roligaste isformationen fanns på en trädstam som hänger ut över vattnet. Den skulle jag föreviga.
Jo, visst såg jag att det kunde vara halt på stenarna. Men jag hade ju ändå skor med bra sulor. Och jag rörde mig försiktigt.
Vad hjälpte det? Fötterna började glida, allt gick i ultrarapid, men var absolut omöjligt att hejda. En sko rakt ner i vattnet, strax därpå den andra, höger hand också. Brrrrr, så kallt! Och så vått! En man såg mitt bad och kom till undsättning, även om jag egentligen ingen behövde, eftersom jag befann mig två decimeter från land på ungefär en halv meters djup.

Det droppade om telefonen, kameran såg torrare ut. Själv var jag genomblöt nästan upp till midjan. Promenaden tillbaka hem gick i hög fart, men kläderna hann frysa stela i alla fall.
Väl hemma igen tömde jag skorna, hängde in dunjackan i torkskåpet och blåste varmluft på telefonen med hårtorken. Hjälpte inte.

Ingen mobil alltså. Kameran verkar funka. Kläderna har torkat (men inte skorna). Jag kommer inte att ha mardrömmar, det här var inte farligt, bara fånigt. Mina knän är blåslagna och ömmar, höger tumme verkar stukad. Inte mycket att bråka om.

Men har jag nu redan varit utsatt för både eld och vatten innan 2009 är två dagar gammalt verkar prognosen lite sisådär.
För även om man ska umgås med elementen vill jag gärna ha lite mer att säga till om när det där umgänget ska utformas.
Ska jag hamna i en sjuhelsikes storm härnäst? Jordskred?
Om man prompt vill se det inträffade från den positiva sidan så har jag i alla fall aldrig förr inlett utebadarsäsongen redan den 2 januari.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Om jag fick den där bilden? Tyvärr, den är fortfarande otagen. Håll till godo med en annan, från minuten innan mitt ofrivilliga isbad!