Att bli skrämd på riktigt

Att bli rädd kan bero på så mycket och betyda väldigt olika saker. Det kan handla om att tillfredsställa vårt behov av kill-i-magen och som sådant vara tämligen oskyldigt. Men det kan också handla om att stöta på ren ondska i verkligheten, att möta saker i livet som får hjärtat att stanna åtminstone i bildlig bemärkelse. Vilka kulturella  verk har skrämt dig rejält? undrar Enligt O i Veckans kulturfråga.

Visst har jag väl känt skinnet knottra sig vid läsningen av någon deckare med ett riktigt blodigt illdåd i, men faktum är att jag noggrant undviker den sortens "kulturella verk" numera. Detta eftersom jag anser att vi tvingas möta så mycket elände på riktigt att det inte finns plats för skrämmande fiktion.

Låt mig peka på ett kulturellt verk som så sent som i går visade på så mycket ondska, så omfattande lidande och så obegripliga grymheter att det i princip inte går att ta in. Jag såg dokumentärfilmen "20 dagar i Mariupol" i SVT. Om hur ryssarna till sist vann och tog över den en gång blomstrande staden från ukrainarna. Tre medarbetare, själva ukrainare, från nyhetsbyrån AP samlade bildbevisen med uppenbar risk för sina egna liv.

Du kan se filmen på SVT Play. Om du törs, alltså. Ingen som ser den kan undgå att bli skrämd av vad människor kan göra mot varandra, mot gamla, kvinnor, barn som inte ens fötts. I presentationen står att "programmet innehåller obehagliga scener". Utan tvivel är det så. Men som flera medverkande säger: världen behöver se, världen behöver veta. Så ja, jag rekommenderar dig att titta.

Ur "20 dagar i Mariupol"

Copyright Klimakteriehäxan