Veckans mening – om en hemsk sjukdom

Finns det någon sjukdom man inte är rädd för att få? Förmodligen inte. Även den enklaste snuva kan ställa till med problem. Men det finns förvisso diagnoser värda att frukta mer än andra. 

En sådan är Alzheimers sjukdom, en synnerligen vanlig demensvariant. Just nu skildras ett sådant fall i SVT:s dramaserie "Hålla samman" med Lennart Jähkel som en kraftkarl 70+ som plötsligt inte är sig riktigt lik. 

Utan tvekan är just den här sjukdomen väldigt jobbig även för omgivningen, det kan många vittna om. I bokvärlden är det senast förre statsministern Ingvar Carlsson (S) som skrivit "I sällskap med döden" om sitt eget (politiker)liv men också om hustrun Ingrids gradvisa försvinnande in i skugglandet, och för det har han hyllats: detta är inget att skämmas för, bättre då att dela med sig av bekymren och bristen på praktiska lösningar i vardagslivet. 

Intressant tycker jag det är att ingen i dag verkar minnas en som verkligen gick i bräschen för detta: Carlssons partiledarkollega, Gösta Bohman (M), som redan 1990 skrev boken "Sagan om Gunnel" med underrubriken "I Alzheimers skugga". Som jag minns det var han om inte först av alla så i varje fall väldigt tidig med att beskriva sin egen frustration och, så småningom, skammen att inte ha förstått utan reagerat med irritation och ilska när hans fru bar sig "konstigt" åt. Väldigt berörande! Och oväntat, Bohman uppträdde verkligen inte som någon kramgo och ömsint gubbe i andra sammanhang. 

På de drygt 30 år som gått sedan dess har skildringarna av demens blivit ganska många inte bara som böcker – vi minns långfilmen "The Father" med Anthony Hopkins för att ta ett relativt färskt exempel. John Bayley skrev "Iris" om sin fru, författaren Iris Murdoch, även det en internationell succé som också blev film.

Också Ingvar Carlsson vittnar om hur svårt det kan vara att hantera en älskad maka som inte längre uppträder rationellt (en knepig situation som även jag har sett på nära håll). Naturligtvis något man ångrar djupt när förklaringen finns. Och där fiskar jag upp Veckans mening, den som Skriv-Robert vill se på lördagarna för att den fått en att hejda sig om än aldrig så lite mitt i läsningen.

På frågan om det inte var dags för kaffe, trots att vi just hade druckit, hände det att jag snäste av henne.

Copyright Klimakteriehäxan