Det är inte många författare vars verk jag läst i sin helhet, men så är det med Karin Alfredsson som jag också räknar som min vän. Flera deckare har hon skrivit, men hennes register är bredare än så. Hon är grymt produktiv och imponerar gång på gång. Nu har jag precis öppnat hennes senaste bok, "Valentin och Ketty" och ser att just den får epitetet "relationsroman" när den recenseras av Lotta Olsson i dagens DN, i positiva ordalag. Den här gången har Karin tydligen lagt fokus på den frikyrkliga religiositeten som hade god jordmån i Västerbottens inland, vilket antyds redan på omslaget (som jag, i ärlighetens namn, inte skulle lockats till om någon annan skrivit boken). Valentin ser sig som missionär och går ut hårt, det fattar jag redan av baksidestexten där jag hittar Veckans mening, den som Skriv-Robert efterlyser på lördagar och som verkligen tydligt gör klart vad som gäller:
Synden ska drivas ut med tungotal och djävulsutdrivning: sjukdom, dans, kortspel, tobak, sprit och – ännu värre – otukt mot naturen.Copyright Klimakteriehäxan
så syndig är jag ju inte 🙂 dansar i alla fall
SvaraRaderaDet tycker jag att du ska fortsätta med.
Raderadet låter inte så inbjudande, precis. men visst har det funnits många underliga recept på hur en driver ut "synder" av olika slag på bästa sätt. det ena mer motbjudande än det andra.
SvaraRaderaReligiösa fanatiker blir jag utan undantag väldigt rädd för.
RaderaGanska läskig mening. Och detta med att driva ut synden tycker jag alltid är motbjudande. Men boken vill jag absolut läsa.
SvaraRaderaHar inte kommit så långt men hittills är det bra - och det hade jag ju också väntat mig!
RaderaOtukt mot naturen - det är grejer det!
SvaraRaderaJasså??? :-D
Radera