Det blir ju en Happy Halloween, trots allt.
Tack vare en av de bästa tänkbara AFK-anledningar jag kan komma på.
Dubbelavsnitt av Desperate Housewives börjar strax – ingen tv-serie kunde passa bättre denna spökenas kväll.
Bara att njuta.
-Vaddå AFK? hör jag någon undra.
Away From Keyboard, folks.
På it-svenska.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, oktober 31, 2006
Paprika i stället för pumpa
I enorma lådor som tar upp en stor del av butikernas golvyta erbjuder nu nästan varenda livsmedelshandlare pumpor.
Stor tunga klumpiga apelsinfärgade saker vars innandömen sällan används. Man köper sin pumpa bara för att det är Halloween.
Den dagen fanns inte när jag var barn. Vi hade en helt annorlunda Allhelgonahelg som gick ut på att man tände ljus på gravar, ställde ut krukor med ljung och la kransar av tallris framför gravstenarna.
Men en likhet finns: lika dåligt som det går att säja ”Glad Allhelgonadag” går det att säga ”Happy Halloween” på svenska!
Att karva ur pumpors innehåll, skära upp öppningar som föreställer ögon, näsa, mun och sedan ställa ett ljus i skalet som blir kvar, det är ännu ett påfund som vi importerat från USA. Idag ska ungarna kläs i spindelväv, häxmask och spökkostym och allt annat rysligt man kan komma på – hur o-gulligt som helst.
”Trick or Treat” hojtar amerikanska barn när de ringer på dörren – men inte heller den svenska översättningen verkar ha hittat sin form, för de barn som ringer på hos oss står mest försagda och tittar, i hopp om att vi ska förbarma oss och släppa till ett par sega råttor eller en femkrona.
Ett bankkontor jag hade ärende till i Miami för länge sedan hade till Halloween hängt upp ett litet plastskelett vid varje kassa för att försätta folk i helgstämning. Jag blev dock aldrig klok på vem som skulle skrika ”Trick or Treat” – bankens personal, eller vi kunder?
Lite pumpor fanns förvisso också, men det var skeletten som gjorde det största intrycket på mig. En framtidsvision av hur man ser ut när banken fått sitt, liksom…
Ett år hade vi trots allt en pumpa-lykta på balkongen här hemma. Mataffären skänkte en pumpa om man hade handlat för ett par hundra – och när handlar man inte för den summan? Jag hann ångra att jag accepterat erbjudandet på väg hem, eftersom det brandgula monstret vägde hur mycket som helst.
Men Sonen skred entusiastiskt till verket och karvade så det stod härliga till. Jag förpassade honom till sist ut på balkongen, eftersom pumpans innanmäte flög över halva lägenheten.
Det ledde till att vi året därpå hade en jättefin växt med stora gula blommor i en balkonglåda – en spontansådd pumpaplanta som verkligen gladde oss. Fast det blev ingen pumpa och det gjorde inget.
För jag tar till ett annat knep om jag trots allt vill ha lite modern Halloween-stämning. Jag går till butikens grönsaksavdelning och väljer ut några stora paprikor, orange, gula eller röda. Med en liten vass kniv tar jag bort kärnhuset och skär sedan ut ögon, näsa och mun.
Ett värmeljus passar perfekt i storlek. Det blir en lagom stor bordsdekoration som ungarna älskar – de kan få ”sin egen”. Snyggt! Paprika-pumporna kan användas flera gånger, de håller sig i några dagar.
För att inte tala om hur mycket mindre de tynger matkassen på hemväg från affären… Och den där pumpapajen du läste receptet på kommer ändå inte att bli någon riktig hit, tro mig.
Trick, utan Treat!
Kanske något att pröva?
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, oktober 30, 2006
Bland munkar och mat i Fredrika
RAPPORT FRÅN MIN NORRLÄNDSKA RESA - DEL 2
Norrland ligger åt fel håll, det vet ni att jag hävdar bestämt.
Ska man åka någonstans, då ska man ta sig söderut. Där finns solen, där finns grönskan, där finns värmen, där finns vinet, där finns maten.
Men i sommar reste jag ändå runt en del i Norrland. Och nu måste jag konstatera, att trots att det fortfarande ligger där det ligger, alltså åt fel håll, har det sina poänger. Man kan råka på de mest oväntade företeelser.
Ta till exempel dem fyra meter höga plåtmunken Luang Po Thuad uppe på ett berg i Fredrika (man kör 17 mil in i landet från Umeå). Han står där som reserv, i väntan på att ”en riktig Buddha” ska komma – Buddha själv tros ha påbörjat resan och väntas anlända till Sverige någon gång nu i november.
Lilla Fredrika, med cirka 3400 invånare, är nämligen på väg att bli ett buddistiskt centrum, med förväntade besökare från hela Europa, stor konferensanläggning och inre frid (får man anta). Åtminstone räknar man med hyfsade ekonomiska inkomster, de själsliga vinsterna är det meningen att gästerna ska göra.
I dag är det provisoriska buddaramatemplet inrymt i ett rött trähus, där den ende riktige munken finns. Den thailändska flaggan vajar, och antalet nyfikna är redan ansenligt. Uppe på berget hos plåtmunken finns en byggfutt. I den kan man hämta gratis kaffe, läsa på lite om buddismen, tända ljus vid det lilla altaret och köpa något som väl måste kallas souvenirer. Framför munken, som inte riktigt verkar trivas i svenskt klimat, han har faktiskt redan spruckit på ett par ställen, ligger blommor, och här finns också plats för ljus och rökelse.
När man låter blicken lämna munken – han är ingen skönhet, snarare skräckinjagande, med orm och allt – är utsikten över trakten helt vidunderlig. Vindelälven vindlar verkligen fram mellan trädklädda uddar i skugga och sol, hela grönskalan finns representerad bredvid det gnistrande, glittrande blå vattnet. En vy som gjord för meditation, kan man tänka (och det borde kunna passa även icke-buddister).
En viktig anledning till att en bit av Thailands största religion etablerat sig just i Fredrika heter Noi. Hon är en liten energisk kvinna som kom till Sverige för kärleks skull. Den kärleken tog slut men Noi stannade kvar.
I dag har hon hittat kärleken igen och är gift med Anders, en stor trygg svensk västerbottning, och hemma i villan driver de tillsammans kafé och restaurang. Gästerna, knappt tjugo ryms, placeras i vardagsrummet. Därifrån har man full insyn i köket, ett kök där det händer ljuvliga ting.
Det här är inget matställe där man går in och ber att få se menyn. Här säger man hej, berättar att man är hungrig, tar plats och avvaktar. Sedan äter man det som landar på bordet framför en. Och smaklökarna dansar!
Läckrare vårrullar än Nois går knappast att få, sprättande varma rakt upp ur fritösen. Kycklingrätten med asiatiska grönsaker smakar fantastiskt, fläskvarianten likaså.
Anders plockar disk och tolkar vid behov, men Noi pratar förstås svenska hon också.
Fast i Fredrika är hon den enda utom munken som kan thai, och på så vis är hon länken mellan Sverige och buddisttemplet. Riktigt hur det gått till har jag inte begripit, men kommunens politiker är henne tacksamma, och det med all rätt. För hur udda det än kan verka med ett stort tempel mitt i svenska Norrland så är det på väg att bli verklighet, och de ekonomiskt lagda gnuggar händerna över det man tror ska bli en framtida guldgruva.
Utan Noi hade inget av detta hänt.
Men den verkliga guldgruvan i Fredrika, den tycker jag finns i köket hemma hos Noi och Anders.
Därmed inte sagt att Fredrika uppfyller alla min krav på ett resmål.
Så här års har mycket av grönskan ramlat på marken och vin serveras inte på den här krogen, men värmen är det inget fel på och maten är något att drömma om.
Kan vara värt en sväng norröver, faktiskt.
Fast inte nu när säkert snön hunnit lägga sig.
Oj, som den thailändske munken måste frysa!
Undrar ändå om inte både han och Noi längtar, i alla fall lite, söderut?
Copyright Klimakteriehäxan
Missat min första rapport från den norrländska resan?
Den finns här och handlar om Lycksele!
Norrland ligger åt fel håll, det vet ni att jag hävdar bestämt.
Ska man åka någonstans, då ska man ta sig söderut. Där finns solen, där finns grönskan, där finns värmen, där finns vinet, där finns maten.
Men i sommar reste jag ändå runt en del i Norrland. Och nu måste jag konstatera, att trots att det fortfarande ligger där det ligger, alltså åt fel håll, har det sina poänger. Man kan råka på de mest oväntade företeelser.
Ta till exempel dem fyra meter höga plåtmunken Luang Po Thuad uppe på ett berg i Fredrika (man kör 17 mil in i landet från Umeå). Han står där som reserv, i väntan på att ”en riktig Buddha” ska komma – Buddha själv tros ha påbörjat resan och väntas anlända till Sverige någon gång nu i november.
Lilla Fredrika, med cirka 3400 invånare, är nämligen på väg att bli ett buddistiskt centrum, med förväntade besökare från hela Europa, stor konferensanläggning och inre frid (får man anta). Åtminstone räknar man med hyfsade ekonomiska inkomster, de själsliga vinsterna är det meningen att gästerna ska göra.
I dag är det provisoriska buddaramatemplet inrymt i ett rött trähus, där den ende riktige munken finns. Den thailändska flaggan vajar, och antalet nyfikna är redan ansenligt. Uppe på berget hos plåtmunken finns en byggfutt. I den kan man hämta gratis kaffe, läsa på lite om buddismen, tända ljus vid det lilla altaret och köpa något som väl måste kallas souvenirer. Framför munken, som inte riktigt verkar trivas i svenskt klimat, han har faktiskt redan spruckit på ett par ställen, ligger blommor, och här finns också plats för ljus och rökelse.
När man låter blicken lämna munken – han är ingen skönhet, snarare skräckinjagande, med orm och allt – är utsikten över trakten helt vidunderlig. Vindelälven vindlar verkligen fram mellan trädklädda uddar i skugga och sol, hela grönskalan finns representerad bredvid det gnistrande, glittrande blå vattnet. En vy som gjord för meditation, kan man tänka (och det borde kunna passa även icke-buddister).
En viktig anledning till att en bit av Thailands största religion etablerat sig just i Fredrika heter Noi. Hon är en liten energisk kvinna som kom till Sverige för kärleks skull. Den kärleken tog slut men Noi stannade kvar.
I dag har hon hittat kärleken igen och är gift med Anders, en stor trygg svensk västerbottning, och hemma i villan driver de tillsammans kafé och restaurang. Gästerna, knappt tjugo ryms, placeras i vardagsrummet. Därifrån har man full insyn i köket, ett kök där det händer ljuvliga ting.
Det här är inget matställe där man går in och ber att få se menyn. Här säger man hej, berättar att man är hungrig, tar plats och avvaktar. Sedan äter man det som landar på bordet framför en. Och smaklökarna dansar!
Läckrare vårrullar än Nois går knappast att få, sprättande varma rakt upp ur fritösen. Kycklingrätten med asiatiska grönsaker smakar fantastiskt, fläskvarianten likaså.
Anders plockar disk och tolkar vid behov, men Noi pratar förstås svenska hon också.
Fast i Fredrika är hon den enda utom munken som kan thai, och på så vis är hon länken mellan Sverige och buddisttemplet. Riktigt hur det gått till har jag inte begripit, men kommunens politiker är henne tacksamma, och det med all rätt. För hur udda det än kan verka med ett stort tempel mitt i svenska Norrland så är det på väg att bli verklighet, och de ekonomiskt lagda gnuggar händerna över det man tror ska bli en framtida guldgruva.
Utan Noi hade inget av detta hänt.
Men den verkliga guldgruvan i Fredrika, den tycker jag finns i köket hemma hos Noi och Anders.
Därmed inte sagt att Fredrika uppfyller alla min krav på ett resmål.
Så här års har mycket av grönskan ramlat på marken och vin serveras inte på den här krogen, men värmen är det inget fel på och maten är något att drömma om.
Kan vara värt en sväng norröver, faktiskt.
Fast inte nu när säkert snön hunnit lägga sig.
Oj, som den thailändske munken måste frysa!
Undrar ändå om inte både han och Noi längtar, i alla fall lite, söderut?
Copyright Klimakteriehäxan
Missat min första rapport från den norrländska resan?
Den finns här och handlar om Lycksele!
söndag, oktober 29, 2006
Kyssar som vetenskap - och motion!
Det är väl vintersol, det där som strålat utanför fönstret och gett guldglans åt hela världen, hela dagen.
Sista söndagen i oktober – kanske en jättebra dag för kyssar?
”A kiss is just a kiss” heter det i filmen Casablanca när pianisten spelar och sjunger ”As time goes by”.
Men den textförfattaren hade inte gjort någon vidare research.
En kyss är nämligen väldigt mycket mer än man tror.
”Ett närmande mellan två orbicularis oris och många muskelsammandragningar” är ett sätt att beskriva t ex den där rara lilla gomorronpussen du utväxlade med maken i morse.
Inte mindre än 34 små ansiktsmuskler arbetar, och det räcker inte. Ytterligare 112 andra muskler används i en kyss, det har forskare vid universitetet i Manchester kunnat konstatera.
Också i Tyskland har vetenskapen studerat kyssandets teknik.
En professor har noggrant bokfört hur 124 par betett sig. Han har spionerat på de älskande på järnvägsstationer, i parker och på stränder i USA, Turkiet och Tyskland. Och si! nu kan det anses bevisat att den stora majoriteten kysslystna människor vrider huvudet åt höger och inte åt vänster när det är dags att utväxla ömhetsbetygelser. Två av tre gör det, nämligen. För dem som råkar tillhöra olika skolor när det kommer till huvudvridning uppstår det problem: krockande näsor. Plötsligt fick begreppen höger- och vänstervridning en ny innebörd!
Men när läpparna väl mötts är det bara att låta feromonerna – lyckohormonerna – strömma.
Och njuta av att en massa muskler är i farten och motionerar, som ren bonus.
Källa: The Daily Telegraph/Science
Copyright Klimakteriehäxan
Sista söndagen i oktober – kanske en jättebra dag för kyssar?
”A kiss is just a kiss” heter det i filmen Casablanca när pianisten spelar och sjunger ”As time goes by”.
Men den textförfattaren hade inte gjort någon vidare research.
En kyss är nämligen väldigt mycket mer än man tror.
”Ett närmande mellan två orbicularis oris och många muskelsammandragningar” är ett sätt att beskriva t ex den där rara lilla gomorronpussen du utväxlade med maken i morse.
Inte mindre än 34 små ansiktsmuskler arbetar, och det räcker inte. Ytterligare 112 andra muskler används i en kyss, det har forskare vid universitetet i Manchester kunnat konstatera.
Också i Tyskland har vetenskapen studerat kyssandets teknik.
En professor har noggrant bokfört hur 124 par betett sig. Han har spionerat på de älskande på järnvägsstationer, i parker och på stränder i USA, Turkiet och Tyskland. Och si! nu kan det anses bevisat att den stora majoriteten kysslystna människor vrider huvudet åt höger och inte åt vänster när det är dags att utväxla ömhetsbetygelser. Två av tre gör det, nämligen. För dem som råkar tillhöra olika skolor när det kommer till huvudvridning uppstår det problem: krockande näsor. Plötsligt fick begreppen höger- och vänstervridning en ny innebörd!
Men när läpparna väl mötts är det bara att låta feromonerna – lyckohormonerna – strömma.
Och njuta av att en massa muskler är i farten och motionerar, som ren bonus.
Källa: The Daily Telegraph/Science
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, oktober 28, 2006
Uteätare och utepratare
Det har varit en strålande vacker höstdag i dag.
I natt säger klockan att det blir vinter.
Och här sitter jag och längtar efter våren, trots att jag vet att den är väldigt avlägsen.
Framför allt är det en vår- och sommarföreteelse som jag saknar: uteserveringarna.
En uteservering kan ligga vid en flitigt trafikerad gata, på en trång trottoar eller på ett torg smockfullt av folk. Den kan ha medioker service och tämligen usel mat. Men den har en underbar egenskap som alltför många dyra krogar i Sverige (och på många andra ställen) i dag saknar.
För när man tagit plats vid bordet utomhus, hur tät trafiken än må vara: det bordsgrannen säger drunknar inte i ljuden.
Försök gå på restaurang med någon du tycker det ska bli jättekul att träffa. Ni har inte setts på länge, det finns mycket att berätta, massor av saker har hänt men ni har inte hunnit diskutera vare sig sommarsemestern, den nya regeringen eller höstmodet som bara väntar på att bli hemburet. Och ingen av er är lomhörd.
Är ni bara två KAN det lyckas. Ni kanske kan få ett hörn- eller fönsterbord, lite undan allfarvägen för den stressade serveringspersonalen. Ni kanske har väldigt god hörsel, eller åtminstone starka röster.
Då kan ni hojta till varandra över rödvinet. Lagom till kaffet är ni båda med största sannolikhet hesa som korpar, och det är bara att gå hem.
Råkar ni begå misstaget att vara fler än två – välj vem du ska sitta bredvid och vem du vill ha mitt emot. Resten av sällskapet kan du glömma. Så vitt ni inte talar teckenspråk, eller nöjer er med små blinkningar och en och annan handviftning.
Varför har det blivit så tokigt?
Jag skyller den hopplösa ljudnivån på restauranginredarnas paniska rädsla för textilier. I en miljö där så gott som allt består av trä, metall, plast och kakel studsar ljudvågorna hysteriskt.
Visst, det där minimalistiska stuket är jättesnyggt att titta på, i alla fall på bild. Men fungerar inte i miljöer där många människor ska vistas.
Som lök på laxen har matgästerna mage att skramla med besticken, och barpersonalen spelar inte sällan musik.
Nog är det synd på den där pratstunden du såg fram emot. Och nog är det synd på de rara ärter som kökspersonalen faktiskt ofta ansträngt sig med att tillreda.
Visst händer det att maten kallnar lite fort på uteserveringen ibland, både tidigt och sent på säsongen.
Men för den som vill umgås och prata över en bit mat är det inget som slår bordet utomhus.
Till våren kommer de ut igen.
Vi har något att se fram emot, vi som helst av allt är uteätare. Och utepratare.
Copyright Klimakteriehäxan
I natt säger klockan att det blir vinter.
Och här sitter jag och längtar efter våren, trots att jag vet att den är väldigt avlägsen.
Framför allt är det en vår- och sommarföreteelse som jag saknar: uteserveringarna.
En uteservering kan ligga vid en flitigt trafikerad gata, på en trång trottoar eller på ett torg smockfullt av folk. Den kan ha medioker service och tämligen usel mat. Men den har en underbar egenskap som alltför många dyra krogar i Sverige (och på många andra ställen) i dag saknar.
För när man tagit plats vid bordet utomhus, hur tät trafiken än må vara: det bordsgrannen säger drunknar inte i ljuden.
Försök gå på restaurang med någon du tycker det ska bli jättekul att träffa. Ni har inte setts på länge, det finns mycket att berätta, massor av saker har hänt men ni har inte hunnit diskutera vare sig sommarsemestern, den nya regeringen eller höstmodet som bara väntar på att bli hemburet. Och ingen av er är lomhörd.
Är ni bara två KAN det lyckas. Ni kanske kan få ett hörn- eller fönsterbord, lite undan allfarvägen för den stressade serveringspersonalen. Ni kanske har väldigt god hörsel, eller åtminstone starka röster.
Då kan ni hojta till varandra över rödvinet. Lagom till kaffet är ni båda med största sannolikhet hesa som korpar, och det är bara att gå hem.
Råkar ni begå misstaget att vara fler än två – välj vem du ska sitta bredvid och vem du vill ha mitt emot. Resten av sällskapet kan du glömma. Så vitt ni inte talar teckenspråk, eller nöjer er med små blinkningar och en och annan handviftning.
Varför har det blivit så tokigt?
Jag skyller den hopplösa ljudnivån på restauranginredarnas paniska rädsla för textilier. I en miljö där så gott som allt består av trä, metall, plast och kakel studsar ljudvågorna hysteriskt.
Visst, det där minimalistiska stuket är jättesnyggt att titta på, i alla fall på bild. Men fungerar inte i miljöer där många människor ska vistas.
Som lök på laxen har matgästerna mage att skramla med besticken, och barpersonalen spelar inte sällan musik.
Nog är det synd på den där pratstunden du såg fram emot. Och nog är det synd på de rara ärter som kökspersonalen faktiskt ofta ansträngt sig med att tillreda.
Visst händer det att maten kallnar lite fort på uteserveringen ibland, både tidigt och sent på säsongen.
Men för den som vill umgås och prata över en bit mat är det inget som slår bordet utomhus.
Till våren kommer de ut igen.
Vi har något att se fram emot, vi som helst av allt är uteätare. Och utepratare.
Copyright Klimakteriehäxan
Utsikt över Silicon Valley
Det är att betrakta som en smärre olyckshändelse, men nu råkade det i alla fall bli så att maken gick med in i Lindex-affären där jag snabbt skulle inhandla något, när vi nu ändå råkade vara i närheten – ja ni vet hur det kan bli ibland.
Jag gjorde det jag skulle, medan maken mer eller mindre motvilligt kontemplerade utbudet på underklädesavdelningen som låg alldeles innanför entrén.
När vi just lämnat affären gjorde maken en stillsam reflektion som jag tycker är tänkvärd i all sin enkelhet.
-Cleavage Enhancer?, sa han.
-Hur kan det heta Push Up på svenska?
Ja se där blev man svaret skyldig.
Men den som tittar ner i den upp-pushade urringningen har i alla fall bra utsikt över Silicon Valley. Och den har i alla fall fått en svensk beteckning också. Den kallas stundom för Suckarnas Dal, har jag förstått.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag gjorde det jag skulle, medan maken mer eller mindre motvilligt kontemplerade utbudet på underklädesavdelningen som låg alldeles innanför entrén.
När vi just lämnat affären gjorde maken en stillsam reflektion som jag tycker är tänkvärd i all sin enkelhet.
-Cleavage Enhancer?, sa han.
-Hur kan det heta Push Up på svenska?
Ja se där blev man svaret skyldig.
Men den som tittar ner i den upp-pushade urringningen har i alla fall bra utsikt över Silicon Valley. Och den har i alla fall fått en svensk beteckning också. Den kallas stundom för Suckarnas Dal, har jag förstått.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, oktober 26, 2006
I damers handväskor
Ni vet hur det känns: efter en tämligen lång dag på jobbet med en hel del att stå i, regnet smattrande mot rutan och ingen uppsjö av positiva överraskningar som väntar blir det i alla fall äntligen dags.
Man städar lite på skrivbordet, sopar ihop papper till en halvprydlig hög, kastar den där äppelskrutten som hamnat fel, släcker lampan och stänger av datorn.
Dags att gå hem.
Skönt.
Men i morse tog jag ju bilen! Passar extra bra eftersom jag glömt paraply. Så praktiskt!
Halvvägs ute på parkeringsplatsen trevar jag i jackfickan.
Den ska ligga där.
Den brukar alltid ligga där.
Fast nu gör den inte det.
Bilnyckeln, alltså.
Va? Vad har jag gjort med den? Var har jag lagt den?
Febril jakt i alla fickor. Tillbaka in. Ett nytt varv på det numera halvtomma skrivbordet: ligger den och skräpar under någon av mina pappershögar? Under tangenbordet till datorn? På golvet?
Nej, nej och åter nej.
Ja men då måste den ju ligga i handväskan, fast jag aldrig lägger den där.
Famlar i handväskans inre. Nycklarna hem, ja. Lilla extra sminkväskan, visst. Almanackan, självklart. Hårborste och en hopfällbar väskspegel, jo då. Sex pennor i olika stadium av skrivfähighet. Plånbok, självklart. Mobil. Minttabletter.
Det ena efter det andra kommer fram, men inte bilnyckeln.
Till slut vänder jag upp och ner på hela väskan, och ännu fler små livsnödvändiga tillhörigheter ramlar ut: skohorn, USB-minne, myntbörs, fodralet med alla kundkorten, ett gammalt ICA-kvitto, alvedon, en föråldrad inköpslista, solglasögon (så idiotiskt) och minsann om inte det hopfällbara paraplyet ligger där trots allt, tillsammans med min odiskade lunchlåda och en påse med en liten särk som ska lämnas tillbaka på Indiska. Plus några saker till.
Men ingen bilnyckel.
Nu har vi kommit till det ögonblick i livet när det är dags att tänka bakåt. Var har jag varit, vad har jag gjort, kan jag ha haft nyckeln med mig in på toaletten? Jag rusar tillbaka i mina egna spår, högst irriterad över hur minuterna tickar iväg medan jag inte kommer någonstans.
Men ingen bilnyckel.
På väg att ge upp och gå ut till busshållplatsen – nu hade jag ju i alla fall paraply – gör jag en sista insats, i vredesmod. Jag tar handväskan och skakar den, hårt. Ack nej, inget mer ramlar ut, den är tom.
Så, när jag börjar stuva ner alla mina nyss utslängda tillhörigheter, känner jag plötsligt något. Något hårt. Något som sitter lite fast i väskans foder.
Min bilnyckel.
Och all denna min förlorade tid, all denna min irritation hade aldrig behövt drabba mig – eller er, kära bloggläsare – om det inte varit för att damers handväskor nu för tiden är så hejdlöst stora. Ett halvt liv får plats, och det man ska ha ligger utan undantag underst, om man nu över huvud taget hittar det. Alla de finurliga innerfacken som vid första påseendet verkar vara kanonbra visar sig efter kort tids användning vara omöjliga att skilja på. Det som var tänkt att hysa mobilen är plötsligt fullt av pappersnäsdukar, pennorna far omkring och tuggummibitarna, som rymt ur sin påse, ligger precis överallt.
Men en sak är säker: den eviga frågan om vad damer egentligen har i sina handväskor, den frågan får nu för tiden ett väldigt långt svar.
Som slutar med en ytterst motsträvig bilnyckel som lekt kurragömma i den alldeles för rymliga väskan.
Copyright Klimakteriehäxan
Man städar lite på skrivbordet, sopar ihop papper till en halvprydlig hög, kastar den där äppelskrutten som hamnat fel, släcker lampan och stänger av datorn.
Dags att gå hem.
Skönt.
Men i morse tog jag ju bilen! Passar extra bra eftersom jag glömt paraply. Så praktiskt!
Halvvägs ute på parkeringsplatsen trevar jag i jackfickan.
Den ska ligga där.
Den brukar alltid ligga där.
Fast nu gör den inte det.
Bilnyckeln, alltså.
Va? Vad har jag gjort med den? Var har jag lagt den?
Febril jakt i alla fickor. Tillbaka in. Ett nytt varv på det numera halvtomma skrivbordet: ligger den och skräpar under någon av mina pappershögar? Under tangenbordet till datorn? På golvet?
Nej, nej och åter nej.
Ja men då måste den ju ligga i handväskan, fast jag aldrig lägger den där.
Famlar i handväskans inre. Nycklarna hem, ja. Lilla extra sminkväskan, visst. Almanackan, självklart. Hårborste och en hopfällbar väskspegel, jo då. Sex pennor i olika stadium av skrivfähighet. Plånbok, självklart. Mobil. Minttabletter.
Det ena efter det andra kommer fram, men inte bilnyckeln.
Till slut vänder jag upp och ner på hela väskan, och ännu fler små livsnödvändiga tillhörigheter ramlar ut: skohorn, USB-minne, myntbörs, fodralet med alla kundkorten, ett gammalt ICA-kvitto, alvedon, en föråldrad inköpslista, solglasögon (så idiotiskt) och minsann om inte det hopfällbara paraplyet ligger där trots allt, tillsammans med min odiskade lunchlåda och en påse med en liten särk som ska lämnas tillbaka på Indiska. Plus några saker till.
Men ingen bilnyckel.
Nu har vi kommit till det ögonblick i livet när det är dags att tänka bakåt. Var har jag varit, vad har jag gjort, kan jag ha haft nyckeln med mig in på toaletten? Jag rusar tillbaka i mina egna spår, högst irriterad över hur minuterna tickar iväg medan jag inte kommer någonstans.
Men ingen bilnyckel.
På väg att ge upp och gå ut till busshållplatsen – nu hade jag ju i alla fall paraply – gör jag en sista insats, i vredesmod. Jag tar handväskan och skakar den, hårt. Ack nej, inget mer ramlar ut, den är tom.
Så, när jag börjar stuva ner alla mina nyss utslängda tillhörigheter, känner jag plötsligt något. Något hårt. Något som sitter lite fast i väskans foder.
Min bilnyckel.
Och all denna min förlorade tid, all denna min irritation hade aldrig behövt drabba mig – eller er, kära bloggläsare – om det inte varit för att damers handväskor nu för tiden är så hejdlöst stora. Ett halvt liv får plats, och det man ska ha ligger utan undantag underst, om man nu över huvud taget hittar det. Alla de finurliga innerfacken som vid första påseendet verkar vara kanonbra visar sig efter kort tids användning vara omöjliga att skilja på. Det som var tänkt att hysa mobilen är plötsligt fullt av pappersnäsdukar, pennorna far omkring och tuggummibitarna, som rymt ur sin påse, ligger precis överallt.
Men en sak är säker: den eviga frågan om vad damer egentligen har i sina handväskor, den frågan får nu för tiden ett väldigt långt svar.
Som slutar med en ytterst motsträvig bilnyckel som lekt kurragömma i den alldeles för rymliga väskan.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, oktober 25, 2006
Ett personligt A till Ö
A står för Aktiviteter jag gärna ägnar mig åt: läsning, sudoku, bloggande.
B står för Boken jag just nu läser: "Numret till Calicut" av Calle Hård.
C står för Cykelturen jag helst tar: en sväng runt Visby - gärna på tandem, det vore kul att testa!
D står för Dryck jag helst dricker: vatten, rödvin.
E står för Enastående människa jag beundrar: Dolly Parton (det ska jag kanske utveckla vad det lider…)
F står för Festens viktigaste ingrediens: gott humör (och god mat).
G står för Godis jag helst äter: choklad.
H står för min Hemstad: Stockholm.
I står för Instrumentet jag spelar: inget, tyvärr. Men jag äger en concertina som jag TRODDE jag skulle lära mig hantera.
J står för Jumboplatsen jag hade velat slippa: den i skolgymnastiken.
K står för Karriären jag drömde om: att bli artisten som trollband massorna med sång och dans.
L står för Livserfarenhet som betytt mest: att bli mamma.
M står för Maträtten jag helst bjuder på för närvarande: fläskfilégryta med trattkantareller.
N står för Något jag aldrig klarat (alltså Negativt för mig): att stå på händer.
O står för vad jag tycker om Ormar: hu!
P står för Pausfågeln jag helst lyssnar till: koltrasten.
Q står för det Quinnligaste jag vet: snygga naglar i färg som matchar högklackade röda skor.
R står för Resan jag aldrig gjort men gärna vill göra: Seychellerna.
S står för Sommarens bästa beståndsdel: bad i hav och sjö.
T står för Tiden när väckarklockan ringer: 07.10.
U står för det Underklädesplagg jag tycker bäst om: minimizer, behåfabrikanternas gåva till den som är lite framtung.
V står för Vikten jag drömmer om: 72 kg.
W står för det jag vill göra kommande Weekend: sova länge.
X står för en okänd faktor jag skulle vilja förstå: det svarta hålet.
Y står för Yttre egenskap jag ser hos det motsatta könet: händerna.
Z står för mitt stjärntecken (i Zodiacen): skorpion.
Å står för något jag Ångrar: att jag inte försökte lära mig fler språk.
Ä står för Ärlighet, som varar längst, även om den gör ont ibland.
Ö står för Övrigt – som exempelvis Önskan om en strålande framtid för mina barn.
Copyright Klimakteriehäxan
B står för Boken jag just nu läser: "Numret till Calicut" av Calle Hård.
C står för Cykelturen jag helst tar: en sväng runt Visby - gärna på tandem, det vore kul att testa!
D står för Dryck jag helst dricker: vatten, rödvin.
E står för Enastående människa jag beundrar: Dolly Parton (det ska jag kanske utveckla vad det lider…)
F står för Festens viktigaste ingrediens: gott humör (och god mat).
G står för Godis jag helst äter: choklad.
H står för min Hemstad: Stockholm.
I står för Instrumentet jag spelar: inget, tyvärr. Men jag äger en concertina som jag TRODDE jag skulle lära mig hantera.
J står för Jumboplatsen jag hade velat slippa: den i skolgymnastiken.
K står för Karriären jag drömde om: att bli artisten som trollband massorna med sång och dans.
L står för Livserfarenhet som betytt mest: att bli mamma.
M står för Maträtten jag helst bjuder på för närvarande: fläskfilégryta med trattkantareller.
N står för Något jag aldrig klarat (alltså Negativt för mig): att stå på händer.
O står för vad jag tycker om Ormar: hu!
P står för Pausfågeln jag helst lyssnar till: koltrasten.
Q står för det Quinnligaste jag vet: snygga naglar i färg som matchar högklackade röda skor.
R står för Resan jag aldrig gjort men gärna vill göra: Seychellerna.
S står för Sommarens bästa beståndsdel: bad i hav och sjö.
T står för Tiden när väckarklockan ringer: 07.10.
U står för det Underklädesplagg jag tycker bäst om: minimizer, behåfabrikanternas gåva till den som är lite framtung.
V står för Vikten jag drömmer om: 72 kg.
W står för det jag vill göra kommande Weekend: sova länge.
X står för en okänd faktor jag skulle vilja förstå: det svarta hålet.
Y står för Yttre egenskap jag ser hos det motsatta könet: händerna.
Z står för mitt stjärntecken (i Zodiacen): skorpion.
Å står för något jag Ångrar: att jag inte försökte lära mig fler språk.
Ä står för Ärlighet, som varar längst, även om den gör ont ibland.
Ö står för Övrigt – som exempelvis Önskan om en strålande framtid för mina barn.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, oktober 23, 2006
Parmesan, tack - och därmed pasta!
Att jobba på krog har säkert sina avigsidor.
Och det går naturligtvis att hitta mängder av ursäkter för trist bemötande över matsedeln: alla kan som bekant ha en dålig dag, inte bara servitören utan också gästen.
I helgen hamnade jag på en rekommenderad italiensk restaurang på Södermalm här i Stockholm. Jag har känt till den länge, men det har bara inte blivit av att jag gått dit. Förrän nu.
Hosteria Tre Santi ligger på Blekingegatan, på bekvämt gångavstånd från Skanstulls T-banestation.
Menyn är övervägande italiensk. Personalen är övervägande svensk. Priserna är inte skyhöga, men att kalla dem låga vore inte heller rätt.
Vi var några stycken som beställde Pasta al arragosta – pasta i hummersås, för 145 kronor. En riklig portion kom in, mycket sås. Men pastan var inte al dente, som italienarna lärt oss att den ska vara. Hummerbitarna var pyttesmå. Rätten tålde helt enkelt inte en jämförelse med semesterns Spaghetti allo Scoglio (pasta med skaldjur), som blev en ständigt återkommande favorit i somras – och som kostade mindre.
Men innan vi kom så långt bad en av oss att få parmesanost. Det fick hon inte. I stället fick hon svaret:
-Det passar inte till den här maten.
Häpen över smällen på fingrarna ägnade sig min väninna skamset åt sin pasta, utan ost.
Då härsknade jag till och tillkallade servitrisens uppmärksamhet en gång till. Sa:
-Jag hörde att du upplyste oss om att man inte ska ha parmesan till den här maten. Men nu är det så att jag anser mig vara tillräckligt vuxen för att själv bestämma över vad jag äter. Jag ska be att få parmesanost!
Varje klok restaurangmänniska skulle i det läget pinna iväg efter osten och strunta i att gästen inte förstod bättre, om inte för annat så åtminstone med tanke på dricksen.
Men inte den här.
-Ska du ha ketchup också? sa hon och flinade.
-Har du nån? fräste jag.
-Nä, tror inte det.
-Då så. Då nöjer jag mig med osten.
Parmesanosten kom.
Jag blev mätt.
Men inte nöjd.
Hur gick det då med dricksen, undrar kanske någon?
Si det blev ingen.
Fast vi åt inte upp all parmesanosten i serveringsskålen.
Den fick hon göra vad hon ville med.
Vi kommer knappast att ses igen, med eller utan ost och ketchup.
Och du som går på de tre helgonens krog ändå, du vet vad du har att vänta dig.
Copyright Klimakteriehäxan
Och det går naturligtvis att hitta mängder av ursäkter för trist bemötande över matsedeln: alla kan som bekant ha en dålig dag, inte bara servitören utan också gästen.
I helgen hamnade jag på en rekommenderad italiensk restaurang på Södermalm här i Stockholm. Jag har känt till den länge, men det har bara inte blivit av att jag gått dit. Förrän nu.
Hosteria Tre Santi ligger på Blekingegatan, på bekvämt gångavstånd från Skanstulls T-banestation.
Menyn är övervägande italiensk. Personalen är övervägande svensk. Priserna är inte skyhöga, men att kalla dem låga vore inte heller rätt.
Vi var några stycken som beställde Pasta al arragosta – pasta i hummersås, för 145 kronor. En riklig portion kom in, mycket sås. Men pastan var inte al dente, som italienarna lärt oss att den ska vara. Hummerbitarna var pyttesmå. Rätten tålde helt enkelt inte en jämförelse med semesterns Spaghetti allo Scoglio (pasta med skaldjur), som blev en ständigt återkommande favorit i somras – och som kostade mindre.
Men innan vi kom så långt bad en av oss att få parmesanost. Det fick hon inte. I stället fick hon svaret:
-Det passar inte till den här maten.
Häpen över smällen på fingrarna ägnade sig min väninna skamset åt sin pasta, utan ost.
Då härsknade jag till och tillkallade servitrisens uppmärksamhet en gång till. Sa:
-Jag hörde att du upplyste oss om att man inte ska ha parmesan till den här maten. Men nu är det så att jag anser mig vara tillräckligt vuxen för att själv bestämma över vad jag äter. Jag ska be att få parmesanost!
Varje klok restaurangmänniska skulle i det läget pinna iväg efter osten och strunta i att gästen inte förstod bättre, om inte för annat så åtminstone med tanke på dricksen.
Men inte den här.
-Ska du ha ketchup också? sa hon och flinade.
-Har du nån? fräste jag.
-Nä, tror inte det.
-Då så. Då nöjer jag mig med osten.
Parmesanosten kom.
Jag blev mätt.
Men inte nöjd.
Hur gick det då med dricksen, undrar kanske någon?
Si det blev ingen.
Fast vi åt inte upp all parmesanosten i serveringsskålen.
Den fick hon göra vad hon ville med.
Vi kommer knappast att ses igen, med eller utan ost och ketchup.
Och du som går på de tre helgonens krog ändå, du vet vad du har att vänta dig.
Copyright Klimakteriehäxan
En heter Humle...
Såg ni möjligen SVT-galan i tv i lördags?
Lena Philipsson gjorde ett riktigt skojigt nummer med blinkningar till barnprogram genom tiderna.
Detta placerade henne också på en av kvällstidningarnas löpsedlar igår, jag orkar inte minnas vilken av dem.
Där stod i alla fall att Lena Ph ”smekte sig på brösten”.
Jojo.
Man häpnar.
Skulle vilja påstå att den kvällstidningsredaktör som försöker sig på att smeka en kvinnas bröst enligt Humle och Dumle-metoden inte har särskilt stor framgång hos det s k täcka könet.
Copyright Klimakteriehäxan
Lena Philipsson gjorde ett riktigt skojigt nummer med blinkningar till barnprogram genom tiderna.
Detta placerade henne också på en av kvällstidningarnas löpsedlar igår, jag orkar inte minnas vilken av dem.
Där stod i alla fall att Lena Ph ”smekte sig på brösten”.
Jojo.
Man häpnar.
Skulle vilja påstå att den kvällstidningsredaktör som försöker sig på att smeka en kvinnas bröst enligt Humle och Dumle-metoden inte har särskilt stor framgång hos det s k täcka könet.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, oktober 22, 2006
Idrott på läktarplats
Alla bör röra på sig.
Det gör livet bättre på så många vis: man blir friskare, man orkar mer, man får sociala kontakter, man har kul.
Ibland blir det extra trevligt, i alla fall om man begåvats med en så kallad vinnarskalle, och det är när ansträngningarna, kanske efter en eller annan motgång, kröns med seger.
Seger sporrar, till mera träning, till nya segrar.
Kanske kommer ni förresten ihåg när Ingemar Stenmark surnade till på en intervjufråga han fick? Frågeställaren antydde att Ingemars framgångar i skidbacken till stor del berodde på tur.
-Det kan hända, kontrade Ingemar, men det märkliga det är att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.
Säg sen inte att den grabben inte har talets gåva!
(Det där var en parentes, men en tänkvärd sådan, tycker jag.)
Själv har jag också idrottat, men det tillhör numera historien.
Däremot har jag i sisådär femton år tillhört en annan stor kategori inom sportsektorn: idrottsföräldrarna.
Båda våra barn har testat olika grenar, som hockey, bandy, gymnastik. Men det blev handboll.
I handbollsskolans inledningsskede liknade det mest leken Halli-hallå, bollen rullade mer på golvet än den kastades mellan de små barnahänderna, men det blev bättre.
Ungarna avancerade till riktiga lag, till seriespel, till cupspel. Och precis som alla andra idrottsföräldrar skjutsade vi till och från både träningar och matcher, vi hejade frenetiskt trots att vårt lag låg under med 10-0, vi berömde varenda hyfsad passning och blev det mål visste vi inte till oss av stolthet och lycka.
Men det är inte alldeles enkelt, det där livet på läkarplats. I dag var jag där igen.
När motståndarlaget är överlägset lider jag helvetets alla kval. Det hjälper inte att jag tydligt kan se att ”de andra” är bättre. Plötsligt hör jag mig själv ifrågasätta domsluten – jag är verkligen inte rätt person att göra det, min kunskap om handbollens spelregler är ytterst bristfällig för att inte säga rudimentär. Så, rätt som det är, blir det ett mål för ”vårt” lag! Jag applåderar förtjust, bara för att bli nedhyssjad av bänkgrannen, som sett att bollen faktiskt inte var inne.
Det där med lojaliteten kan bli ett riktigt problem. Jag tycker nämligen (i största hemlighet, förstås, men ändå) att även spelare i motståndarlag kan göra saker som vore väl värda en applåd.
Glöm det.
Idrottsföräldrar blundar undantagslöst för tjusigheter som det andra laget gör.
Jag tycker också hjärtligt illa om seden att klappa händer när motståndarlaget ligger i anfallsläge. Det påstås störa deras koncentration, och det är hela anledningen till att folk klappar, hårt och taktfast. Osportsligt, tycker jag, som naturligtvis gjort bort mig och fallit in i takten när fiendelägret klappat under vårt anfall. Det handlade alltså inte om att stödja utan om att störa, och jag blev snabbt tillrättavisad och har inte gjort om misstaget. (Men jag vägrar också klappa när motståndarna går till attack.)
Under matchens gång kommer en störtskur av goda råd från mammorna och papporna på åskådarplats. Råd som vem som helst kan ta åt sig av, eftersom de ofta inte är särskilt tydligt
riktade till endera laget och sällan är originella.
-Samarbeta!
-Ni måste snacka med varandra!
-Heeem!
-Bara säkra pass nu!
Och så diverse ilskna muttranden och ibland illvrål när domaren dömer ”fel”.
Fast det är inte det där med reglerna, domsluten, förlusterna och vinsterna som tar mig hårdast.
Handboll är en sport som, ju större och äldre spelarna är, undan för undan blir allt tuffare.
Nu för tiden blir det varningar, utvisningar, gula och röda kort, straffar – och skador. Näsblod, stukningar, vrickningar hör liksom till. Knän, armbågar och näsor är ständigt i riskzonen.
Ibland ser det otäckt ut. Alldeles för ofta, om sanningen ska fram.
Och då spelar det för mig absolut ingen roll vilket lag som drabbas.
Medan spelaren ligger där på golvet och vrider sig, med sprutande tårar, kvidande eller rent av skrikande av smärta sitter jag där på min bänk alldeles stel.
Hur gick det? Är det allvarligt? Hur allvarligt? Finns det ingen läkare här? Ska de inte ringa efter ambulans? Ska inte ungens mamma komma nu?
Jag får kämpa mot tårarna. Halsen tjocknar, jag ser för min inre syn hur mitt eget barn ska manglas av flåbusarna i motståndarlaget, jag undrar hur jag ska stå ut en endaste spelminut till, jag vill rädda henne, skydda henne, tackla tillbaka i hennes ställe. Magen knyter sig, det gör ont, riktigt ont.
Jag sväljer och försöker tvinga bort klumpen, få halsen att återgå till normaltillståndet igen. Hoppas att ingen av de andra märkt något, de som kan alla reglerna och vet att en smäll kan vara juste fast den ser hemsk ut.
Tack och lov har det hittills inte hänt något riktigt förskräckligt. Oftast är spelaren tillbaka på plan inom loppet av några minuter.
När slutsignalen går är jag utan undantag lättad.
Det gick bra den här gången också.
Och då menar jag inte matchresultatet, även om en vinst förstås är ett plus.
Så kan det vara för en mamma att idrotta på läktarplats.
Att sedan ungarna skulle må ännu bättre av att inte bli skjutsade i bil till och från alla sina sportsliga aktiviteter, det är en helt annan historia.
Copyright Klimakteriehäxan
Det gör livet bättre på så många vis: man blir friskare, man orkar mer, man får sociala kontakter, man har kul.
Ibland blir det extra trevligt, i alla fall om man begåvats med en så kallad vinnarskalle, och det är när ansträngningarna, kanske efter en eller annan motgång, kröns med seger.
Seger sporrar, till mera träning, till nya segrar.
Kanske kommer ni förresten ihåg när Ingemar Stenmark surnade till på en intervjufråga han fick? Frågeställaren antydde att Ingemars framgångar i skidbacken till stor del berodde på tur.
-Det kan hända, kontrade Ingemar, men det märkliga det är att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.
Säg sen inte att den grabben inte har talets gåva!
(Det där var en parentes, men en tänkvärd sådan, tycker jag.)
Själv har jag också idrottat, men det tillhör numera historien.
Däremot har jag i sisådär femton år tillhört en annan stor kategori inom sportsektorn: idrottsföräldrarna.
Båda våra barn har testat olika grenar, som hockey, bandy, gymnastik. Men det blev handboll.
I handbollsskolans inledningsskede liknade det mest leken Halli-hallå, bollen rullade mer på golvet än den kastades mellan de små barnahänderna, men det blev bättre.
Ungarna avancerade till riktiga lag, till seriespel, till cupspel. Och precis som alla andra idrottsföräldrar skjutsade vi till och från både träningar och matcher, vi hejade frenetiskt trots att vårt lag låg under med 10-0, vi berömde varenda hyfsad passning och blev det mål visste vi inte till oss av stolthet och lycka.
Men det är inte alldeles enkelt, det där livet på läkarplats. I dag var jag där igen.
När motståndarlaget är överlägset lider jag helvetets alla kval. Det hjälper inte att jag tydligt kan se att ”de andra” är bättre. Plötsligt hör jag mig själv ifrågasätta domsluten – jag är verkligen inte rätt person att göra det, min kunskap om handbollens spelregler är ytterst bristfällig för att inte säga rudimentär. Så, rätt som det är, blir det ett mål för ”vårt” lag! Jag applåderar förtjust, bara för att bli nedhyssjad av bänkgrannen, som sett att bollen faktiskt inte var inne.
Det där med lojaliteten kan bli ett riktigt problem. Jag tycker nämligen (i största hemlighet, förstås, men ändå) att även spelare i motståndarlag kan göra saker som vore väl värda en applåd.
Glöm det.
Idrottsföräldrar blundar undantagslöst för tjusigheter som det andra laget gör.
Jag tycker också hjärtligt illa om seden att klappa händer när motståndarlaget ligger i anfallsläge. Det påstås störa deras koncentration, och det är hela anledningen till att folk klappar, hårt och taktfast. Osportsligt, tycker jag, som naturligtvis gjort bort mig och fallit in i takten när fiendelägret klappat under vårt anfall. Det handlade alltså inte om att stödja utan om att störa, och jag blev snabbt tillrättavisad och har inte gjort om misstaget. (Men jag vägrar också klappa när motståndarna går till attack.)
Under matchens gång kommer en störtskur av goda råd från mammorna och papporna på åskådarplats. Råd som vem som helst kan ta åt sig av, eftersom de ofta inte är särskilt tydligt
riktade till endera laget och sällan är originella.
-Samarbeta!
-Ni måste snacka med varandra!
-Heeem!
-Bara säkra pass nu!
Och så diverse ilskna muttranden och ibland illvrål när domaren dömer ”fel”.
Fast det är inte det där med reglerna, domsluten, förlusterna och vinsterna som tar mig hårdast.
Handboll är en sport som, ju större och äldre spelarna är, undan för undan blir allt tuffare.
Nu för tiden blir det varningar, utvisningar, gula och röda kort, straffar – och skador. Näsblod, stukningar, vrickningar hör liksom till. Knän, armbågar och näsor är ständigt i riskzonen.
Ibland ser det otäckt ut. Alldeles för ofta, om sanningen ska fram.
Och då spelar det för mig absolut ingen roll vilket lag som drabbas.
Medan spelaren ligger där på golvet och vrider sig, med sprutande tårar, kvidande eller rent av skrikande av smärta sitter jag där på min bänk alldeles stel.
Hur gick det? Är det allvarligt? Hur allvarligt? Finns det ingen läkare här? Ska de inte ringa efter ambulans? Ska inte ungens mamma komma nu?
Jag får kämpa mot tårarna. Halsen tjocknar, jag ser för min inre syn hur mitt eget barn ska manglas av flåbusarna i motståndarlaget, jag undrar hur jag ska stå ut en endaste spelminut till, jag vill rädda henne, skydda henne, tackla tillbaka i hennes ställe. Magen knyter sig, det gör ont, riktigt ont.
Jag sväljer och försöker tvinga bort klumpen, få halsen att återgå till normaltillståndet igen. Hoppas att ingen av de andra märkt något, de som kan alla reglerna och vet att en smäll kan vara juste fast den ser hemsk ut.
Tack och lov har det hittills inte hänt något riktigt förskräckligt. Oftast är spelaren tillbaka på plan inom loppet av några minuter.
När slutsignalen går är jag utan undantag lättad.
Det gick bra den här gången också.
Och då menar jag inte matchresultatet, även om en vinst förstås är ett plus.
Så kan det vara för en mamma att idrotta på läktarplats.
Att sedan ungarna skulle må ännu bättre av att inte bli skjutsade i bil till och från alla sina sportsliga aktiviteter, det är en helt annan historia.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, oktober 21, 2006
Rätten till eget rum
”100 000 barn saknar eget rum” står det i en rubrik dagens SvD – det gäller svenska barn, förstås, i åldrarna mellan 10 och 18.
För även om många bor på fler kvadratmeter än de har tid att dammsuga, så består den svenska trångboddheten, enligt en ny rapport från Boverket. En miljon vuxna och en halv miljon barn borde ha större yta att svänga sig på i hemmet. Och det är alltså barnfamiljerna som har minst armbågsrum.
Vad kan då detta betyda?
Jo, att trångbodda barn inte får läxro och som en följd av det sämre skolbetyg. Vilket, föga förvånande, leder till sämre konkurrenskraft om man kikar lite längre in i framtiden.
Men det betyder förstås också flitigt förekommande skärmytslingar, irritationsmoment som en familj mår bättre utan.
Det betyder rimligen också att den där 18-åringen, just på väg ut ur just den här statistiken, känner en ännu större längtan efter att flytta hemifrån, få något eget, rå sig själv.
Och det är då det blir riktigt besvärligt.
För det finns faktiskt praktiskt taget ingenstans för dem att ta vägen – om inte någon i familjen råkar ha resurser och köper en liten rar innerstadsetta som present, förstås. Den lyckan drabbar inte så många.
Mina två små gullungar ingår inte i barnkolumnen i Boverkets statistik den här gången, eftersom de numera har fyllt 20 respektive 18 år.
Men på sätt och vis saknar de eget rum.
Fast det är självförvållat.
För golvet i sonens rum är ständigt täckt av ett lager av – ja, saker. Ren tvätt, smutstvätt, böcker, tidningar, prylar. Han erkänner att det inte går att vara där om man är vaken.
Vad hjälper det då att ha eget rum?
Dottern har det ofta lika illa, men inte lika ofta, tack och lov. Glömmer aldrig pojkvännens reaktion när det en gång, faktiskt, var riktigt städat.
-Åh, har du ett skrivbord?
Jag försöker trösta mig med att det faktiskt lär gå över, det där stadiet av ständigt kaos.
Andra föräldrar med vuxna barn påstår att det händer saker när de väl får något som verkligen är deras eget.
Måtte det ske inom en rimlig framtid.
Måtte rätten till ett eget boende kunna bli ett krav som kan förverkligas.
Innan man måste dra sig till minnes folkpartiets gamla slogan om rätten till eget rum på hemmet.
Då är det för sent.
Men statistiken över vår trångboddhet är illavarslande, håll med om det.
Copyright Klimakteriehäxan
För även om många bor på fler kvadratmeter än de har tid att dammsuga, så består den svenska trångboddheten, enligt en ny rapport från Boverket. En miljon vuxna och en halv miljon barn borde ha större yta att svänga sig på i hemmet. Och det är alltså barnfamiljerna som har minst armbågsrum.
Vad kan då detta betyda?
Jo, att trångbodda barn inte får läxro och som en följd av det sämre skolbetyg. Vilket, föga förvånande, leder till sämre konkurrenskraft om man kikar lite längre in i framtiden.
Men det betyder förstås också flitigt förekommande skärmytslingar, irritationsmoment som en familj mår bättre utan.
Det betyder rimligen också att den där 18-åringen, just på väg ut ur just den här statistiken, känner en ännu större längtan efter att flytta hemifrån, få något eget, rå sig själv.
Och det är då det blir riktigt besvärligt.
För det finns faktiskt praktiskt taget ingenstans för dem att ta vägen – om inte någon i familjen råkar ha resurser och köper en liten rar innerstadsetta som present, förstås. Den lyckan drabbar inte så många.
Mina två små gullungar ingår inte i barnkolumnen i Boverkets statistik den här gången, eftersom de numera har fyllt 20 respektive 18 år.
Men på sätt och vis saknar de eget rum.
Fast det är självförvållat.
För golvet i sonens rum är ständigt täckt av ett lager av – ja, saker. Ren tvätt, smutstvätt, böcker, tidningar, prylar. Han erkänner att det inte går att vara där om man är vaken.
Vad hjälper det då att ha eget rum?
Dottern har det ofta lika illa, men inte lika ofta, tack och lov. Glömmer aldrig pojkvännens reaktion när det en gång, faktiskt, var riktigt städat.
-Åh, har du ett skrivbord?
Jag försöker trösta mig med att det faktiskt lär gå över, det där stadiet av ständigt kaos.
Andra föräldrar med vuxna barn påstår att det händer saker när de väl får något som verkligen är deras eget.
Måtte det ske inom en rimlig framtid.
Måtte rätten till ett eget boende kunna bli ett krav som kan förverkligas.
Innan man måste dra sig till minnes folkpartiets gamla slogan om rätten till eget rum på hemmet.
Då är det för sent.
Men statistiken över vår trångboddhet är illavarslande, håll med om det.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, oktober 20, 2006
En 3-årsdag mot alla odds
I morgon är det lördagen den 21 oktober. En liten flicka vi alla hört talas om fyller tre år.
Hon heter Charlotte Wyatt, men kallas mest för Baby Charlotte*, och hon blev världsberömd för att hennes föräldrar kämpade för hennes rätt att leva medan läkarexpertisen hävdade att hon borde få dö.
Baby Charlotte vägde bara ett drygt halvkilo när hon föddes, mycket för tidigt. Hon hade en svår hjärnskada och risken att hon skulle sluta andas var stor. Doktorerna på St Mary-sjukhuset i Portsmouth, England, ville att naturen skulle få ta ut sin rätt, att ingenting skulle göras för att förlänga hennes liv. Man sa till hennes mamma och pappa att allt deras barn kunde uppleva var smärta, att de aldrig skulle kunna få kontakt med sin lilla flicka, att hon faktiskt var ett hopplöst fall – och att det enda barmhärtiga var att låta henne dö. En domstol gav läkarna rätt.
Men Darren och Debbie Wyatt ville annorlunda. Med hjälp av jurister gick de mot läkarna och domen, och deras dotter fortsatte att leva medan en lång och besvärlig rättsprocess framskred.
Till sist vann föräldrarna över läkarna. Baby Charlotte skulle få all hjälp medicinsk expertis kunde bjuda, och hon skulle ges chansen att leva vidare.
Darren och Debbie besökte sin lilla flicka på sjukhuset varje dag. Sjukhuspersonalen ansåg att babyn varken kunde se eller höra. Men föräldrarna sjöng för henne, de pratade med henne – och de hävdade bestämt att hon kände igen dem, att hon kände deras kärlek.
Hemma fanns Charlottes syskon – ett äldre barn, och två småsyskon födda efter Charlotte.
Och Baby Charlotte trotsade sina dåliga odds. Hon fortsatte att vara ett svårt handikappat barn, men tidigare i år var sjukhuset ändå redo att låta henne åka hem. Visserligen behövde hon fortfarande få syretillförsel, och visserligen skulle hon fortfarande sondmatas, men till och med läkarna medgav att hon verkade bättre, och hennes förväntade livslängd blev plötsligt år eller månader i stället för som tidigare veckor eller månader.
Det var bara det att vid det laget hade Darren och Debbie Wyatts äktenskap fallit sönder. De hade inga krafter kvar. Baby Charlotte hade inget hem att komma till, familjen var splittrad.
Därför firar Charlotte sin 3-årsdag, som få hade trott hon skulle få uppleva, på sjukhuset i Portsmouth.
Och det som kunde ha varit en riktig solskenshistoria och ett vittnesmål om hur mycket föräldrars starka kärlek till sina barn kan åstadkomma, det fick i stället en final i moll.
-Kritisera inte föräldrarna, säger en psykolog i brittiska Daily Telegraph.
-Beundra dem i stället för att de höll ut så länge och respektera dem för att de verkligen försökte. Och känn sympati för dem, i en situation som måste vara oerhört jobbig.
Sympatin måste förstås också omfatta Baby Charlotte, som efter allt hon fått utstå trots allt uppnått sin tredje födelsedag.
Nu söker man ett lämpligt fosterhem åt henne, medan debatten om hur mycket det är rimligt att satsa på barn i situationer liknande Charlottes går vidare, inte bara i England.
Föräldrakärlek och pengar ligger i olika vågskålar, tillsammans med hopp och förtvivlan – och samhällsekonomiska hänsyn.
Under tiden kämpar Baby Charlotte vidare mot ännu en födelsedag, mot alla odds.
Och alla vi föräldrar till alldeles "vanliga" ungar har anledning att än en gång reflektera över vår tur - vi som vunnit högsta vinsten i lotteriet om livet.
Källor: Daily Telegraph och Times
*Ej att förväxla med den Baby Charlotte från Australien som TV 4 lär ha visat en dokumentär om nyligen.
Copyright Klimakteriehäxan
Hon heter Charlotte Wyatt, men kallas mest för Baby Charlotte*, och hon blev världsberömd för att hennes föräldrar kämpade för hennes rätt att leva medan läkarexpertisen hävdade att hon borde få dö.
Baby Charlotte vägde bara ett drygt halvkilo när hon föddes, mycket för tidigt. Hon hade en svår hjärnskada och risken att hon skulle sluta andas var stor. Doktorerna på St Mary-sjukhuset i Portsmouth, England, ville att naturen skulle få ta ut sin rätt, att ingenting skulle göras för att förlänga hennes liv. Man sa till hennes mamma och pappa att allt deras barn kunde uppleva var smärta, att de aldrig skulle kunna få kontakt med sin lilla flicka, att hon faktiskt var ett hopplöst fall – och att det enda barmhärtiga var att låta henne dö. En domstol gav läkarna rätt.
Men Darren och Debbie Wyatt ville annorlunda. Med hjälp av jurister gick de mot läkarna och domen, och deras dotter fortsatte att leva medan en lång och besvärlig rättsprocess framskred.
Till sist vann föräldrarna över läkarna. Baby Charlotte skulle få all hjälp medicinsk expertis kunde bjuda, och hon skulle ges chansen att leva vidare.
Darren och Debbie besökte sin lilla flicka på sjukhuset varje dag. Sjukhuspersonalen ansåg att babyn varken kunde se eller höra. Men föräldrarna sjöng för henne, de pratade med henne – och de hävdade bestämt att hon kände igen dem, att hon kände deras kärlek.
Hemma fanns Charlottes syskon – ett äldre barn, och två småsyskon födda efter Charlotte.
Och Baby Charlotte trotsade sina dåliga odds. Hon fortsatte att vara ett svårt handikappat barn, men tidigare i år var sjukhuset ändå redo att låta henne åka hem. Visserligen behövde hon fortfarande få syretillförsel, och visserligen skulle hon fortfarande sondmatas, men till och med läkarna medgav att hon verkade bättre, och hennes förväntade livslängd blev plötsligt år eller månader i stället för som tidigare veckor eller månader.
Det var bara det att vid det laget hade Darren och Debbie Wyatts äktenskap fallit sönder. De hade inga krafter kvar. Baby Charlotte hade inget hem att komma till, familjen var splittrad.
Därför firar Charlotte sin 3-årsdag, som få hade trott hon skulle få uppleva, på sjukhuset i Portsmouth.
Och det som kunde ha varit en riktig solskenshistoria och ett vittnesmål om hur mycket föräldrars starka kärlek till sina barn kan åstadkomma, det fick i stället en final i moll.
-Kritisera inte föräldrarna, säger en psykolog i brittiska Daily Telegraph.
-Beundra dem i stället för att de höll ut så länge och respektera dem för att de verkligen försökte. Och känn sympati för dem, i en situation som måste vara oerhört jobbig.
Sympatin måste förstås också omfatta Baby Charlotte, som efter allt hon fått utstå trots allt uppnått sin tredje födelsedag.
Nu söker man ett lämpligt fosterhem åt henne, medan debatten om hur mycket det är rimligt att satsa på barn i situationer liknande Charlottes går vidare, inte bara i England.
Föräldrakärlek och pengar ligger i olika vågskålar, tillsammans med hopp och förtvivlan – och samhällsekonomiska hänsyn.
Under tiden kämpar Baby Charlotte vidare mot ännu en födelsedag, mot alla odds.
Och alla vi föräldrar till alldeles "vanliga" ungar har anledning att än en gång reflektera över vår tur - vi som vunnit högsta vinsten i lotteriet om livet.
Källor: Daily Telegraph och Times
*Ej att förväxla med den Baby Charlotte från Australien som TV 4 lär ha visat en dokumentär om nyligen.
Copyright Klimakteriehäxan
Gratis reklam, var så god!
Godis är visserligen gott, men det är inte bra att smälla i sig. Har ni hört det förut någonstans, någon gång? Varningen gäller även sådant godis som man äter under förevändningen att det ger bättre andedräkt – som Mentos, till exempel.
Läsk är inte jättegott, men ibland passar det. Fast då ska man passa sig, det har vi också fått lära oss.
Och inte ens om man går över till de ”smala” varianterna, som Diet Coke (Cola Light), duger det.
Men vad händer då om man kombinerar Mentos och Diet Coke?
Jo man får en fenomenal gratisreklam för de två varumärkena, reklam till ett uppskattat värde av cirka 75 miljoner kronor. Fast inte bara det. Det blir underhållning också.
Titta på den här länken, så får du (det något överraskande) svaret.
Copyright Klimakterihäxan
Läsk är inte jättegott, men ibland passar det. Fast då ska man passa sig, det har vi också fått lära oss.
Och inte ens om man går över till de ”smala” varianterna, som Diet Coke (Cola Light), duger det.
Men vad händer då om man kombinerar Mentos och Diet Coke?
Jo man får en fenomenal gratisreklam för de två varumärkena, reklam till ett uppskattat värde av cirka 75 miljoner kronor. Fast inte bara det. Det blir underhållning också.
Titta på den här länken, så får du (det något överraskande) svaret.
Copyright Klimakterihäxan
onsdag, oktober 18, 2006
Time out - i skamvrån?
Det har droppat in några mail från surfare som noterat att det inte hänt särskilt mycket på min blogg på några dagar.
Förklaringen är enkel.
Har bara en ofrivillig time out på grund av jobbet, som snor åt sig en massa timmar både här och där, mer än vanligt. Då krymper tiden man kan ägna åt att knacka och klicka på sin dator.
Men i någon tidning råkade jag se att ”time out” numera egentligen betyder att man står i skamvrån, eftersom folk – exempelvis politiker – säger sig ta ”time out” när de gjort något som allmänt uppfattas som fel eller dumt, eller åtminstone något som deras väljare inte uppskattar. Sedan försvinner syndaren ut ur allmänhetens synfält åtminstone tills stormen bedarrat eller felsteget glömts bort.
Så kan det gå med en hederlig idrottsterm. Om man inte passar sig hamnar man i skamvrån när man faktiskt bara hade tänkt sig en liten paus för att lägga om taktiken och hämta lite nya krafter.
Copyright Klimakteriehäxan
Förklaringen är enkel.
Har bara en ofrivillig time out på grund av jobbet, som snor åt sig en massa timmar både här och där, mer än vanligt. Då krymper tiden man kan ägna åt att knacka och klicka på sin dator.
Men i någon tidning råkade jag se att ”time out” numera egentligen betyder att man står i skamvrån, eftersom folk – exempelvis politiker – säger sig ta ”time out” när de gjort något som allmänt uppfattas som fel eller dumt, eller åtminstone något som deras väljare inte uppskattar. Sedan försvinner syndaren ut ur allmänhetens synfält åtminstone tills stormen bedarrat eller felsteget glömts bort.
Så kan det gå med en hederlig idrottsterm. Om man inte passar sig hamnar man i skamvrån när man faktiskt bara hade tänkt sig en liten paus för att lägga om taktiken och hämta lite nya krafter.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
