Hick hick hurra!

Nu är det fest.
Klockan är 03.24 och det är fredag kväll och fest. Jag är inte bjuden, men befinner mig ändå mitt i kalaset.
Det är allsång som gäller, middagen var slut för många timmar sedan. Sedan blev det dans: lite Frank Sinatra och en skvätt Julio Iglesias, blandat med Robyns senaste som inte är så dum, utom just den här gången. Hasandet över det lätt grusiga golvet har tystnat, men spriten verkar aldrig ta slut.
Inte sångarglädjen heller. Nyss hörde vi fjärde reprisen på ”Trink, trink, Brüderlein trink – lass doch die Sorgen zu Haus” – jo, nog har festdeltagarna lämnat sina sorger hemma alltid.
Nu är glädjen helt på deras sida – och sorgen på min.

Jag bor ovanpå festlokalen, som man får låna för en billig penning. Men klockan 22 ska kalaset vara slut, hur trevligt det än må vara. Detta med tanke på grannarna (dvs mig, bland andra). Dock är det osannolikt gott om folk som inte kan klockan. Och varför skulle någon vilja sova när man kan ha det så himla trevligt i goda vänners lag? Nä nu hurrar vi igen gott folk – hick hick hurra!
Där ligger jag i sängen, kniper med ögonen, försöker tänka på något trevligt, försöker intala mig att så trött som jag är är det väl ingen konst att somna?! Men jo, det är precis vad det är. Ooops, nu börjar den igen: ”Trink, trink…” FEMTE gången! Falskt dessutom.

En kort stund senare bestämmer någon i sällskapet sig för att han (hon?) inte längre ska blygas över sina bristfälliga kunskaper i pianospel. Det blir ju ännu trevligare med lite komp, inte sant? Var fjärde ton blir fel, snart stampar hela sällskapet den obefintliga takten, förmodligen för att dränka det hopplösa pianoklinket.
Jag är klarvaken. Dyngtrött men klarvaken. Och mordlysten. Men trots allt inte påklädd, och att gå ut och slåss utan kläder skulle väl inte se bra ut.
Alltså ligger jag kvar. Tinningarna bultar, jag gnisslar tänder, hela kroppen är spänd som en fjäder.

Så, äntligen, inträffar det efterlängtade: ljudligt kramande, hej då, hej då, skratt, tack-så-mycket-rop, inbromsande taxibilar.
Festen är äntligen slut. Jag ska sova.
Då sätter värdfolket i gång.
Möblerna släpas kors och tvärs över golvet. Alla tunga stolar ska dras fem varv runt rummet, det låter i alla fall så. Hoppsan, var det tomglasen som gick i golvet? Ojdå, skurhinken måste ha landat på pianotangenterna.

Ute är det ljust igen, fåglarna sjunger – fast på det här stadiet tycker jag att t o m koltrasten gallskriker.
Sorlet är nästan slut, jag domnar – eller svimmar, jag vet inte riktigt. Då hörs finalropet:
-Öhh hörru vi måschte väl hurra en gång till!?
Hick, hick. Hurra.
Ett enfaldigt hurra.
Snart är det dags att vakna.
Nu somnar jag.

Copyright Klimakteriehäxan