Livet efter tsunamin

Två röster i radio i morse.
Två människor som bytt liv.
-Det måste gå, sa hon.
-En dag i taget, sa han.
De menade samma sak. Att allt hade varit nattsvart, för djävligt, bortom det fattbara.
Men att människan ändå är skapt så att hon går vidare.
Kvinnan sa:
-Förut var jag mamma. Nu är jag bara Maria. Och änka. Barnlös.
Hon hade två små pojkar.
Mannen förlorade sin fru, sin lilla dotter och sin son.

Vi som inte direkt drabbades av tsunamin har drabbats ändå. I bästa fall.
Vi har drabbats av en insikt – insikten om hur fort allt kan förändras.
Då är frågan hur man förvaltar den insikten: stoppar huvudet i sanden som en struts?
I så fall sitter man ju fast.
Drar täcket över huvudet?
Då ligger man ju kvar.
Öppnar ögonen och ser sig om?
Det kan faktiskt betyda att man ser nya saker. Saker som funnits där länge, och därför betraktats som självklara – ja nästan eviga. Och får man väl upp ögonen för dom är det dags för handling.

Dags att berätta för vännerna att dom är uppskattade. Dags att gå hem och klappa på man och barn. Dags att skicka en blomma. Dags att hälsa på grannen som aldrig kommer utanför dörren. Dags att rensa bort en massa personligt skräp. Dags att be om ursäkt för förflugna ord. Dags att ringa mamma.
För man vet ju aldrig när det är dags för nån att dö.
Det borde tsunamin ha lärt oss, vi som så att säga inte drabbades.

Copyright Klimakteriehäxan