Maskrosen är en hatad växt.
Men i min värld en fullständigt ljuvlig blomma. Ett löfte om att sommaren är på väg.
Maskrosen är en liten intensiv sol om man så att säga tittar den i ansiktet på nära håll – och en underbar kaskad av ljus och liv om man ser ut över en äng där den spritt sig alldeles obehärskat.
Visst kan jag förstå att man blir lite irriterad om mödosamt planterade krokus, scilla och tulpaner plötsligt drunknar i maskroshavet i trädgården. Fast vi som håller oss till odling i balkonglåda några våningar över marknivån, vi får ju aldrig det problemet.
Jag gör det jag tror ingen annan gör:
Jag plockar maskrosbuketter och sätter i vas. Det har jag gjort i åratal, min kärlek till maskrosen är gammal.
Minns när min förstfödde satt i barnvagnen och förundrat såg på medan jag plockade en jättebunt. När jag fått ihop tillräckligt många sträckte jag fram buketten mot honom. Han tittade – och sen storskrattade han, ett lyckligt bebisskratt över den färgstarka skönhet som han aldrig tidigare skådat.
Sånt glömmer man inte.
I morse sprang jag ut på lätta fötter och gjorde en ny bukett.
Nu står den i favoritvasen mitt på matbordet. Hela köket skiner upp, det märks inte längre att ingen putsat fönstret, att golvet borde våttorkas (igen).
Det är klart att man inte kan plocka blommor i stället för att städa. Och maskrosbuketten vissnar förvisso fort, ännu fortare än golvet blir nedsmutsat på nytt.
Men jag vet bestämt vad jag tycker är roligast.
Härliga maskros!!!
PS Inser plötsligt att dessa rader sammanfaller i tiden med miljöpartiets kongress – här finns absolut inget samband, vill jag understryka! men visst, De Gröna har valt en väldigt trevlig partiblomma! DS
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
hej,
SvaraRaderapå tal om maskrosfavorit...
Själv gillar jag lila. När jag hyrde ett sommarställe på en skärgårdsö, brukade jag ofta fylla ut mina buketter med lilablommiga tistlar. Lila åt rödton, blåton – ljusa o mörka nyanser blandat. Jättefina, stiliga långt in på hösten.
Det handlar om färg. Minnen. Doft. En blandning tror jag. Igår när jag kände en stunds depp, hittade jag av en slump en presentblomstercheck som legat länge i min plånbok. Väntat på rätt tillfälle. Och plötsligt så var ingivelsen där. Behovet av att bli lite uppiggad, och påmind om annat än det tyngande. Jag gick raka vägen in i blomsteraffären och köpte den största bukett med fresia man kan tänka sig. I alla fall den största jag någonsin haft. Närmare 200:- kostade den. Mest lila, lite gult o lite vitt. Den doftar ljuvligt och fyller luften i mitt arbetsrum hemma nu. Jag mår bra av den.
Checken räckte också till en vacker ros. Stor och röd. Köpte den o ställde åt min man som överraskning, den stod i köket och välkomnade honom efter en långresa. Han blev glad, mjukt glad. Log stort och fint.
Som din lille förstfödde där i vagnen... Fint det där med att ge blommor - till andra men också till sig själv.
Jag har fått många små solrosbuketter i mina da´r - när jag var skolfröken. Olika stora spretade dem. Jag tyckte väl inte att de var så fenomenalt vackra som du kanske, men tog alltid emot dem glad. Gesten - att den som plockat dem upplevt en stund av solgulglädje, och ville dela det med mig, det förstod jag ju - så gesten fick mig att känna mig ärad o uppskattad. Bli leende.
Precis som din blomtext värmde nyss och påminde om blomfyllda tistlar, snart utanför husknuten.
Vårkram,
xx.