En vecka senare...

Vad jag haft för mig den senaste veckan?
Jag har varit lat, jättelat. Och det har känts väldigt bra.
Sola, simma, promenera, äta goda middagar, sova länge, läsa bok efter bok, möjligen med avbrott för en sudoku eller en och annan (vecko)tidning – det kallar jag semester!
Har inte haft en endaste liten dator inom räckhåll, och abstinensen har varit helt hanterlig.

Lyckligt ovetande har jag varit om det mesta: som att bussarna rullat igen, att Karadzic äntligen gripits, att Christian Olsson har ont i låret, att Nicaragua firat nationaldag, att rättegången mot Anders Eklund inletts, att boken "Klimakteriehäxan" blivit recenserad av Bibliotekstjänst, att fruntimmersveckan startat, att mina törstiga balkongblommors rop på vatten klingat ohörda.

Men trots att det på min beskrivning kan tyckas att jag inte alls uppfyllt Per Albin Hanssons rekommendation om hur undersåtar i Sverige lämpligen bör utnyttja sin ledighet, så har jag faktiskt också agerat i hans anda. För jag har genomfört en vetenskaplig studie, som härmed kommer resten av mänskligheten till del.
Nästan ett år har gått sedan jag här på bloggen ställde frågan som nu fått sitt svar.
”Finns det mygg som inte inar?” undrade jag då.

Svaret är ett obetingat ja. Det har jag nu kunnat konstatera.
De ljudlösa myggorna finns på Kanarieöarna. Hur de nu bär sig åt för att deras vingar inte åstadkommer något läte alls när de rör sig, det övergår förvisso min fattningsförmåga, men faktum kvarstår: man hör dem inte. Och då vill jag gärna understryka att det inte är minsta fel på min hörsel, tvärtom hör jag i vissa sammanhang alldeles för bra.

Biter gör de likväl, de elaka insekterna, och i enstaka fall kan man se dem i en snabb förbiflygning, när den tilltänkta landningsplatsen plötsligt inte är ledig eller något annat stör deras framfart. Men oftast ser man dem inte heller, de agerar helst i mörker, man ser bara bulan där blodet lämnat människokroppen och gett den flygande blodsugaren förnyad livskraft.

Dryftade problemet med hotellstäderskan, som var av den gladlynta och kommunikativa sorten. Hon hade ett förslag: om man häller ut vinäger på ett par små fat i sovrummet landar myggen där i stället och drunknar.
Sagt och gjort. För 75 euro-cent inhandlade jag en flaska vinäger, röd som blod, och hällde upp.
Tror ni det fungerade?
Icke. Inte en enda mygga mötte döden i vinägerfällan.

Möjligen är detta ett knep som funkar för spanjorer. Men när myggorna kunde välja mellan min kropp och vinägern tvekade de inte. De gick till attack mot mig utan dröjsmål.
Slutsatsen av denna erfarenhet är att jag trots allt föredrar mygg som inar framför de tystgående. Hör man dem är det lättare att ta upp jakten.

Vinägern lämnade jag kvar på hotellrummet.
Kanske kan städerskan använda den, om nu hennes mygg är mer intresserade av vinäger än mina var.
Själv får jag klia mina bett några dagar till. Också en sorts semesterminne.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Inser att jag kan tyckas vara lite lätt myggfixerad. "En liten bit om bett" fanns att läsa här på bloggen i juni...