I sista minuten

Vi har blivit med restresa.
Inga planer hade vi egentligen för sommaren, och det kändes bra att kunna gå dit näsan pekade. Fast efter ett par veckor har den pekat lite väl mycket ner i en bok eller mot datorns tangentbord. Klädkammaren är rensad, pappershögen halverad, tvätten tvättad, kvarterskrogen besökt, rea-räden gav ingen utdelning men har i alla fall ägt rum. Och sedan?
Vi behövde helt enkelt komma hemifrån.

Charterplatser fanns, inte många men ändå.
Dock har jag sedan ett antal år tillbaka en princip som jag heligt lovat (mig själv) att inte tumma på: att inte åka till Medelhavet efter midsommar, förrän möjligen i september.
Ett år for vi till södra Turkiet de två sista veckorna i juni.
Solen gassade, temperaturen låg stadigt kring 40-strecket, vi låg lika stadigt i skuggan vid poolkanten och pustade. Ingen, varken stor eller liten, orkade just företa sig något, mer än att med jämna mellanrum drälla ner i vattnet, som var för varmt, det med.

Strandens sand brände fotsulorna, det var ont om skydd mot hettan, vi drog oss snart tillbaka till hotellskuggan igen. Glassen måste slukas snabbt, den smälte direkt. Kylda drycker var bara kylda i någon minut.
Framåt kvällskvisten kunde man släpa sig till närmsta restaurang. Natten ångade, bara ena rummet hade luftkonditionering.
Det var då jag bestämde mig: inte till Medelhavet när det är som varmast..

Men i rådande väderläge har vi sista-minuten-optimister behärskad framgång. Ostadiga semesterveckor har sålt resor i mängd.
Nu har vi i alla fall bokat, till Kanarieöarna, som jag gillar så här på sommaren: pålitlig sol, aldrig riktigt stekhett. Man får motionera sin spanska och maten brukar vara god.
Priset: som om vi hade bokat för ett halvår sedan, eller så. Bara att hacka i sig. För numera är det de som beställer platser i riktigt god tid som får betala minst. Vi yrvakna får punga ut med en ordentlig slant.

Annat var det förr i världen. Då kunde man ta sig kors och tvärs för en mycket liten summa. En vecka på Mallorca, med halvpension, betalade vi 500 kronor för. Ett nyår åkte jag och en kompis ut till Arlanda i ottan. Vi hade kollat avgångarna: Gran Canaria, London och Alperna. Vi packade därefter. Hade vantar för snölandet, paraply för regnstaden och bikini för solön.

Man gick sedan helt enkelt fram till en disk och anmälde sin närvaro och sitt intresse för att hoppa på ett plan som inte var fullt.
Vi kom med det som lyfte först, till Las Palmas. Behövde vare sig vantar eller paraply, men fick sola och bada och fira Año Nuevo bland tutande bilar och tjoande turister i lagom mix med festklädda spanjorer. Välsignade charter, tänk så lite jag skulle ha sett om inte charter fanns!

Vad vi betalade? Några hundralappar.
Visst. Det har hänt saker med penningvärdet sedan dess.
Men tro mig: förr i världen var en restresa billig, hur man än räknade. Den gjorde skäl för sitt namn.
På onsdag far vi. För fullt pris. I sista minuten, men ändå.

Copyright Klimakteriehäxan