Tidningsläsning hör morgonen till. Men det är långt ifrån alltid de största nyheterna som etsar sig fast i minnet. Ibland kan en liten notis långt ner på en insida stanna kvar, länge.
I dag är en sådan dag.
Jag läser fjorton enspaltiga rader i Svenska Dagbladet om förskolan Vinbäret i Sollentuna.
Den har förvandlats till ett ormbo, i ordets sanna bemärkelse (det finns förvisso dagis som åtminstone i vissa stunder kan likna ett, men det här är på riktigt!).
Ett tjugotal ormar, minst femton snokar och en huggorm, har tagit sin tillflykt till Vinbäret, bott i leksaksförrådet, i väggarna, på gården. I förskolans källare har de hittat sin föda: paddor.
Hela jag ryser. Visst, det handlar om fridlysta djur, och visst, snokar är ju inte farliga, även om de kan vara smittospridare. Men små barn och huggorm, om så en endaste en – vilken urusel kombination! Livsfarlig, rent av!
Kommer ihåg en badutflykt, vi hade nog fem barn med oss. Ungarna rusade i förväg mot vattnet medan vi mammor släpade picknickkorgar och badrockar.
Plötsligt ser vi hur de små i samlad tropp tvärstannar, skrattar, pekar, lutar sig framåt.
-Vad är det? gallskriker jag.
-En ORM, mamma! ropar Sonen till svar, med en röst som avslöjar stor entusiasm och ett så gott som ohejdbart intresse.
Hela jag blev iskall där i sommarsolen. Har aldrig blivit ormbiten, men är faktiskt jätterädd för huggorm – och för snok också, eftersom det kan vara väldigt svårt att se skillnad på dem, hur vetenskapligt man än går till väga (ja ni vet väl att den ena sorten har pupillen vertikalt och den andra horisontalt? tacka inte mig för tipset!!!)
Som tur var skildes barnen och den där ormen åt utan att mötas på riktigt.
-Den låg liksom hoprullad, upplystes jag om.
Hur jag skulle reagerat om en orm visat sig på dagisgården törs jag inte ens tänka på. Hysterisk är väl bara förnamnet.
Barnen från förskolan Vinbäret går nu tillfälligt på en annan förskola.
Förhoppningsvis en reptilfri.
Copyright Klimakteriehäxan
I DN:s nätupplaga finns en lite längre nyhetstext om detta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Jag fick också rejäla rysningar när jag läste det där om ormarna dagiset. Min ormskräck är också stor. Ändå var jag mullemamma en tid och stötte på ormar då och då i skogen med barnen. Då var det svårt att vara pedagogisk och berätta för barnen i en lugn och samlad ton när man helst ville skrika och springa därifrån.
SvaraRaderaJag läste om det i tidningen.Med tanke på att de hade grodor i källaren som ormarna har levt av så verkar det som att det behöver dränera huset också.Ha en skön kväll
SvaraRaderaSåg du min fina bild på ormgrop... på en båt.
SvaraRadera