Fult, fulare, fulast!

Det är högsommar i ordets mest påtagliga bemärkelse. Vi pustar och stönar lite till mans medan meteorologerna rabblar temperaturer av Medelhavs-klass, men njuter ändå mest av sol och bad och varma kvällar när man kan sitta ute till långt efter midnatt utan att huttra.
Och trots att jag hör till de semesterlediga, njutarna, kommer jag på mig med att längta efter kyla, höst, vinter.
Helt galet, eller hur? Otacksamt, rent av!

Men jag ser fram emot nästa årstid därför att då sätter folk på sig kläder igen.
Å nej, jag är ingen pryd liten tant som rodnar generat när en topplös flicka slår sig ned på stranden. Har inga problem med svällande muskler eller minsta storleken badbrallor (annat än att jag MÖJLIGEN kan finna dem skrattretande). Tolererar också fläskberg i bikini (inte kasta sten i glashus …) och hängbuk vilande på gravt ansträngd shortslinning.

Det är tatueringarna jag inte står ut med. De har blivit fler och fler under senare år, och nu tycks det handla om rena explosionen.
Hur har det gått till? Varför har plötsligt var och varannan människa stora blåsvarta mönster på alla möjliga och omöjliga kroppsdelar? När blev den där sortens ”prydnad” som förr utmärkte brottslingar och sjöbusar något som varenda unge drömmer om, som småbarnsmammor glatt visar upp, som mogna män stoltserar med?

Uppenbarligen har tatuerarna gyllene tider. Och alla verkar inte ens vara stadiga på handen när de sätter igång sin elektriska nål och börjar rita de mest bisarra mönster på hud – mönster som, förvisso, folk själva väljer och sedan betalar dyrt för att få dit.
De där symbolerna som folk vill bära resten av livet gör mig helt häpen. Att Karl-Alfred, om någon minns den tecknade figuren, hade ett hjärta med sin älskades namn i på en svällande biceps framstår i dag som en diskret kärleksförklaring. Då var den vulgär.

Nu har folk döskallar, djävlar, liemannen, vargar, kors och gravstenar på kroppen. Tjejer väljer möjligen en aning försiktigare: en blomma, ett tassavtryck, en stjärna. Bägge könen gillar det som kallas tribal-mönster, geometriska figurer som kanske skulle vara snygga som textil applikation på en kudde eller i häftiga akrylfärger på en tavla. Men på kroppen? Fult, fulare, fulast!

Inom loppet av ett par dagar har jag konfronterat en rad tatuerade människor.
-Hur tänker du? frågar jag 20-åringen som planerar fler döskallar på sin redan förstörda arm.
Han tänker inte, det framgår.
En i övrigt klok och snygg kollega har sedan flera år tillbaka Lilla My i rött och blått på sin skuldra. Vad tog det åt henne?

Tjejen som har ett helt lår vanställt av mörkblåa slingor förklarar att ”det är coolt”. Undrar om hon kommer att tycka det när celluliterna tagit över (det kan gå fort, hon har det i släkten!) och förvandlat den släta huden till en yta som mest liknar en kullerstensgata.

Fyrabarnsmamman på badhandduken vid min sida tycks inte ha något problem med att hennes minste får in svansen av en svart orm i munnen när han ska ammas och tar i av all den kraft hungern förser hans små käkar med. I ryggslutet har hon ett annat mönster.
Den f d hårdrockaren bär sin tvååring på en arm som är blåmönstrad från handled till axel. I present på sin 35-årsdag önskade han sig ännu en tatuering. Jodå. En hängiven älgjägare fick en tatuering av en älg, vad annars, till 50-årsdagen. Och blev glad!

Folk måste ha blivit galna.
Betalar stora pengar för något som väldigt många – det vet man – ångrar djupt så småningom.
Klantiga tatuerare klarar inte heller alltid av att göra de bilder de utlovar. Dessutom får de inte utan föräldrars tillstånd sätta nålen i folk som inte är myndiga. Det sker ändå, av mindre nogräknade utövare.
Och att bli av med en tatuering är både svårt och kostsamt, utan att resultatet kan garanteras.

Jag tycker man borde förbjuda all tatuering fram till 45-årsdagen eller så.
Den som vid det laget tycker sig bli snyggare av en drake på bröstet eller en hund på armen eller mammas namn på halsen kan då få sin vilja fram, för då har han/hon ändå haft chansen att fundera igenom saken.
Likväl gläds jag åt att det gör riktigt sjusärdeles ont när de väljer att oåterkalleligen förfula sin kropp.
Och ont, det gör det. Det försäkrar mina tatuerade bekantingar mig enhälligt om.
Rätt åt dem.

Copyright Klimakteriehäxan