fredag, juli 25, 2008

Hur bra är han, den där Brunetti?

Ett antal somrar, ett antal semestrar har jag tillbringat tillsammans med en italienare som charmat inte bara mig utan mängder av människor världen över. Så också i år.
Han heter Guido Brunetti, men tilltalas i allmänhet bara med sin titel, Commissario, och omnämns oftast bara med sitt efternamn.
Brunetti är skapad av Donna Leon, amerikanska med lång erfarenhet av att leva och bo i Venedig, där Brunetti verkar och där alla hennes hittills tolv romaner om honom utspelar sig.

När jag först mötte Il Commissario blev jag förälskad direkt. Här fanns en modern variant av Simenons Maigret, en människa i polisuniform som hade ett privatliv, som tyckte om god mat och dryck och musik, som till och med läste böcker. Och eftersom Brunetti är en man i tiden har han dessutom upptäckt miljöfarorna vi ständigt lever med, hoten mot demokratin och bristen på jämställdhet mellan såväl kön som etniska grupper.

Årets semester-Brunetti är min åttonde, om jag räknat rätt, och heter ”Blood From A Stone” (hittar ingen svensk titel) och som vanligt bläddrar jag raskt mig framåt i historien, den här gången om mordet på en afrikansk gatuförsäljare.
Men plötsligt börjar jag fundera lite mer på min hjälte. Är han verkligen värd all vår kärlek och beundran? Det tål faktiskt att tänka på.

Guido Brunetti dricker alkohol vid alla möjliga och omöjliga tider på dagen, varje dag. Han tar långa luncher när han ofta går hem till dukat bord – hustru Paola står för all matlagning och verkar vara en kock i mästarklass, trots att hon också undervisar på universitetet och alls inte är någon hemmafru. Likväl hinner hon inte sällan servera efterrätt även till lunch.
Det råder ingen som helst tvekan om att Brunetti konsumerar för många kalorier. Den enda motion han ägnar sig åt är att promenera en bit ibland, och då hoppar han ofta in på en bar på vägen.

Punktlighet är inte en dygd som Brunetti besitter. Han kommer och går lite som han vill, talar sällan om var man kan få tag på honom. Sin chef obstruerar han öppet mot.
Vår hjälte är it-analfabet. Som tur är har han tillgång till Italiens egen Lisbeth Salander i form av chefens sekreterare Signorina Elettra som kan ta fram allt, precis allt, på sin dataskärm. Brunetti själv försöker inte ens fatta hur man loggar in på nätet och verkar inte heller ha något emot illegalt hackande när han har glädje av det.

Det är inte bara den smarta (och snygga!) Elettra som hjälper Brunetti framåt. När det blir riktigt knivigt slår han en signal till sin svärfar, en stenrik och mäktig man som känner alla som är värda att känna i Italiens allra högsta kretsar.
Det där samtalet ger alltid resultat, av ett eller annat slag, enligt principen bra karl reder sällan sig själv men vet vem man ska be om ett handtag.

Men nu kommer vi till det som är allra viktigast.
För innerst inne vill vi väl tro och hoppas, att polisen ska klara upp begångna brott och bura in de skyldiga tills det blir rättegång och dom – åtminstone i kriminalromanerna.

I Brunettis värld blir det alltmer sällan resultatet. Med en resignerad suck accepterar han att brottslingarna är omöjliga att komma åt, att korruptionen kommer att fortsätta i oförminskad styrka, att miljöhoten kvarstår så länge någon tjänar på nedsmutsningen, att diskrimineringen är en del av den venetianska luft han andas. Och Il Commissario vänder hemåt igen.

Där väntar med största säkerhet ett gott vin, en perfekt risotto, lite peccorino och någon riktigt smarrig liten efterrätt medan cd-spelaren bjuder på ljuv musik och man och hustru för ett intellektuellt och lågmält samtal tvärs över bordet. Tonårsbarnen har redan rusat iväg.
Kanske har jag läst min sista roman om Commissario Brunetti.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Hehe... dina funderingar påminner mig om ett av mina första kåseriförsök när jag surade över alla "giriga bloss" och över poliser som varken åt eller drack men i stället jobbade dygnet runt utan privatliv... och jagade och blev jagade fast de hade stukade fötter...
    Fast här var det ju tvärtom då...

    Jag börjde på en bok i den serien, men jag har ingen anknytning alls till nåt italienskt och fick inget grepp om boken, så det blev inte många sidor.

    Leif GW P-son sa på en föreläsning att deckarförfattarna så gärna vill ha poetiska, operaälskande deckare, och gärna mjukiskvinnor med småbarn... men i verkligheten är mördarjägarna hårdkokta typer... i stort sett sågade han det mesta i alla deckare (utom i sina egna då förstås)

    Just nu snabbläser jag Jens O-backs bok om sin mor. Hörde honom häromveckan och tänkte skriva boktips om dem som varit här i staden (har bara varit på två i år) på "Bondens bokhylla"... och deadline närmar sig för förs.bladet. (Tycker att det går snabbt mellan dödslinjerna...)

    SvaraRadera
  2. Oh, vad roligt att läsa dina tankar om Brunetti som jag stiftat bekanstskap med vid flera tillfällen! En del av det du skriver har jag själv tänkt på, men en del var nytt! Har just nu två böcker om honom liggande som väntar på att bli lästa. Tror jag ska ta och dyka ner i en av dem genast. Kommer att ha dina funderingar med mig! =0)

    SvaraRadera
  3. Jag har bara läst en Donna Leon och jag gillade den i och för sig, men jag blev ju så HUNGRIG av den! De äter ju en massa god mat hela tiden! Och inget blaskigt automatkaffe här inte utan krämiga espresso hittan och dittan. Läste inga fler. Skulle ha gått upp flera kilo per bok om jag hade gjort det.

    SvaraRadera
  4. Här finns ännu en Leon fan, även om jag inte hunnit till den senaste ännu. Och Dina tankar passar bra in på boken. Och på Italien. Och Italienare. Framförallt på venezianer. Mycket vin, mycket mat och mycket traditionell rollfördelning - precis som i verkliga italienska livet :-)

    SvaraRadera
  5. Själv kom jag på att man borde testa någon av DOnna Leons böcker som inte har Brunetti som huvudperson. Kanske är det riktiga höjdare, vem vet? Någon som prövat?

    SvaraRadera