Mitt liv som musiker

Gitarren var i största laget och mina fingrar i kortaste. Men min syster lyckades ändå lära mig några grundackord, även om det mest såg ut som om jag tog strupgrepp runt instrumenthalsen. Snart hade jag inte mindre än två nummer på min repertoar: ”Lördag hela veckan” och ”What you´ve done to me”. Det blev aldrig några fler.

Som elev i musikskolan fick vi nybörjare välja mellan blockflöjt och mandolin. Vi hade en gammal mandolin hemma, det avgjorde saken. Men den var formad som en skopa, helt olik de modernare instrument kompisarna hade, det var inte kul. Enda trösten fanns att hämta i att mitt plektrum var osedvanligt färgglatt. Med det skulle man tremolera. ”Guter Mond Du gehst so-o sti-i-ih-i-ih-i-le” kämpade vi med, med varierande framgång.

Så småningom blev det piano. Några årtionden efter att jag hade tröttnat fick jag höra att läraren hade ansett mig riktigt begåvad. När det hade behövts antyddes det aldrig, jag kämpade med allt från ”Lunka på” till ”Aftonklockor” och ”Tomtarnas vaktparad”, lite Händel, lite Mozart, lite Grieg. Men det var utan saknad jag flyttade från valnötspianot som mor och far köpt för min skull.

Där ansåg jag nog egentligen att min karriär i musikens värld tog slut. Men det skulle visa sig att så var inte fallet.
Att det alls blev en fortsättning skulle jag vilja skylla på Marie Selander. Hennes och Finn Zetterholms LP ”Lillfar och Lillmor” har en hedersplats i min skivsamling, folkvisor har (åtminstone i deras tolkning) en charm och en äkthet som jag gillar.

Så hände det sig en kväll för länge sedan att Marie, redan då i det närmaste bortglömd, skulle sjunga på en klubb i Gamla Stan. Jag gick dit. Det var inte bara hon som uppträdde. Där fanns också en irländsk tjej. Irländskan sjöng och ackompanjerade sig själv på ett litet bälgaspel som hon fick att låta jättemycket och väldigt bra. Såg hur kul ut som helst! Och av perfekt storlek, bara att ta med!

Min tändning på concertinan var total. Följande dag hade jag koncentrationssvårigheter på jobbet. Gled undan och ringde varenda musikaffär i hela Stockholm. Napp till sist! Spände ögonen i en kollega. Hade han bil? Jo. Bra, kunde han då i ilfart ta mig till Drottninggatan och tillbaka, det fanns en sak där jag prompt måste hämta!? Att det var angeläget gick inte att ta fel på. Vi for, jag köpte mina drömmars instrument. Det var ganska dyrt, men om nu lycka faktiskt en gång kan köpas för pengar så var ju det inget att bråka om.

Återstod bara en detalj: hur spelade man på en concertina? Den hade små knappar, det lät förskräckligt när jag klämde på dem och drog i bälgen, ett ilsket väsande som alls inte påminde om musik, inte hade någon som helst likhet med de lekfulla toner irländskan hade lockat fram kvällen innan, till synes hur enkelt som helst och med ett leende på läpparna.

Under de följande veckorna talade jag med varenda svensk dragspelskung värd namnet. Alla var vänliga och förstående, höll med om att jag valt ett väldigt trevligt instrument – men ingen hade tid, lust eller ens kunskaper nog att ge mig lektioner. Till sist fick jag tips: Frälsningsarméns musikkårer brukar ha medlemmar som spelar concertina! Pröva där!

Sagt och gjort: Med concertinan på pakethållaren cyklade jag till Frälsis på Östermalm där jag hade fått tid hos en av deras musikaliska ledare. Äntligen skulle jag få hjälp! Men min glädje förbyttes snart i besvikelse. För min concertina var av den anglochromatiska sorten. Det betyder att en och samma intryckta knapp levererar olika ton på in- och utblås. Den sort som Frälsningsarméns soldater spelar på producerar samma ljud oavsett åt vilket håll bälgen dras.

Till sist lyckades jag få veta att det fanns spelböcker att köpa i ämnet – i England. En bekant tubbades att ge sig ut på jakt i London. Han lyckades, boken kom, jag satte mig vid köksbordet och körde igång.
Om det var svårt?
Nej, det är fel ord. Det var i princip omöjligt. Tog jag mig hjälpligt igenom en fras misslyckades jag garanterat upprepa bedriften. Grannarna sa inget, men de måste ha lidit. Det enda jag verkligen fixade var att härma ett utryckningsfordons tutande.

Naturligtvis lade jag av. Concertinan blev en hyllvärmare, nödtorftigt avdammad emellanåt. För jag gillade den ju fortfarande, hade sett mig på ålderns höst plocka fram den ur väskan och pigga upp mina medpensionärer på hemmet med en medryckande liten låt. Och dit var det ju väldigt långt, kanske skulle jag ändå en dag …

Dödsstöten kom när Maken mötte min concertina.
-Oj, har du en sån? Spelar du ofta? undrade han förvånat.
Svaret på fråga ett hade han uppenbarligen redan. På fråga två kunde jag bara bekänna färg: nej, vi hade aldrig kommit överens, mitt lilla spel och jag. Mannen lyfte ner den lilla dyrgripen, fingrade lite trevande på knapparna, satte fart på bälgen.

Det lät som musik. Min man är en av de där människorna som kan stöta på ett helt nytt instrument och lyckas få det att låta helt uthärdligt, på första försöket. Jag stirrade som förhäxad. Hur bar han sig åt? Kunde han visa? Nej, teorin hade han ju inte, bara den inbyggda känslan i fingrarna, den som jag så tydligt saknar.

Sedan den dagen har jag knappt ens dammat mina drömmars instrument. Idag har några knappar ramlat bort, bälgen verkar ha torkat, kanske är min lilla fina concertina död. Men mitt liv som musiker tog slut långt tidigare. Den där visionen av att trollbinda en publik, få dånande applåder, locka fram de härligaste låtar som ordnar spontant taktstampande fötter, den har hamnat i glömskans gömmor. Tillsammans med min anglochromatiska concertina.

Copyright Klimakteriehäxan