En ren fröjd

Det är svårt att förstå varför jag inte gjort det förut. Jag har ju trots allt varit i Turkiet flera gånger tidigare. Och visst har vi pratat om att uppsöka ett hamam, ett turkiskt bad, men det har aldrig blivit av. Men i dag gjorde jag slag i saken.

Om ni inte vet hur det går till på ett sådant ställe så kan jag nu bättra på era insikter i hur man uppnår renlighet och välmående på 90 minuter, till det facila priset av 250 kronor.
Först in i den heta bastun. Sedan dusch. Så långt känns det välbekant.
Men sedan kommer en kort, muskulös man fram och vevar in mig i en handduk, och jag förflyttas in i badets huvudrum. Den turkiske mannen är från detta ögonblick min enväldige härskare, i ungefär en halvtimme.

På en stor kvadratisk och uppvärmd marmorbänk i ett rum klätt i sten från golv till tak får jag lägga mig ner. Jag ska tvagas. Min badare tar på sig en skrubbvante och går loss på min kropp. Han börjar vid tårna och jobbar sig uppåt, handen gnider energiskt, också in under bikinibyxan på kroppens utsida (ja, bara där, fy på dig som tänkte något annat!).

När hela framsidan befriats från döda hudceller, intorkad solkräm och lite alldeles vanlig smuts vänder han på mig och gör om proceduren på ryggen. Och när jag sedan beordras att sätta mig upp häller han hinkar med vatten över mig, jag hickar till men det är rätt skönt.

Sedan kommer det bästa. Jag ligger ner på den heta stenen igen och han öser skum över mig, tvålskum antar jag att det är. Hans händer dyker ner i skummet och börjar massera. Hans fingrar hittar ömmande muskler jag inte visste fanns, inte vet jag varför de ömmar heller - har de rent av använts nyligen, utan min vetskap?

Proceduren upprepas på ryggsidan också. Jag förundras över vilka starka nypor karlen besitter, vet stundtals inte om jag ska skratta eller gråta eftersom det både gör ont och kittlar samtidigt. Det är helt enkelt skönt, men tar förstås slut. Då tvättar han mitt hår, häller mera vatten över mig, slår till sist in mig i nya handdukar, bugar vänligt och skickar ut mig till en väntande vilstol.

Ett glas vatten serveras på direkten, några minuters vila och sedan: ny massage. Nu är det en kvinna som bearbetar det köttstycke eller möjligen degklump som är jag. Vi har inget språk gemensamt, lika lite som hennes manlige kollega och jag, men det går ju att göra sig förstådd med kroppsspråk - för min del räcker det att slappna av och verkligen försöka vara som den där degklumpen hon ska knåda.

Sist i raden kommer en kvinna in med en stor bytta och en rejäl pensel. Hon målar mig i ansiktet med en svart lervälling, som när den torkar blir grå. Då sköljer jag av den i ljummet vatten, och se! kinderna känns lena som på ett barn, håret är mjukt och befriat från havssalt och pooltillsatser, och mina lemmar glänser av olja. Antagligen är min känsla att jämföra med den som får en katt att spinna.

Visserligen kan jag inte sitta med benen i kors på hela kvällen, eftersom de glider isär på grund oljeskimret på knäna, men slutresultatet är en ren och säkert hälsobefrämjande fröjd. Värd varenda satsad krona!
Frågan är bara varför jag väntade så länge?

Copyright Klimakteriehäxan