Julie Andrews m/ä

Engelskfödda storstjärnan Julie Andrews är med raska steg på väg mot sin 73:e födelsedag, men sjunger och skådespelar ändå. Dessutom är hon en av dem som valt att stödja AARP, American Association of Retired Persons betydde det från starten, men numera räcker det med att ha fyllt 50 för att hänga på och man behöver inte alls vara pensionär, bara vilja jobba för bättre villkor för den som kommit en bit upp i åren.

På en speciell konsert till förmån för AARP i New Yorks berömda Radio City Hall, i samband med Julie Andrews´ födelsedag för något år sedan, framförde hon en av sina största hits, ur Sound of Music (Rodgers & Hammerstein).

Melodin heter "My favorite things" (på svenska "Det bästa jag vet") och det är familjen Trapps glittrande glada och helpräktiga barnskötare Maria som sjunger bland alptopparna i en av världens mest sedda och älskade filmer.

Men den här gången hade melodin försetts med en nyskriven text. Den har förvisso cirkulerat på nätet ett bra tag, men för mig var den ny när Väninnan i Utlandet mailade.
Så här löd den - och eftersom ni säkert hör melodin inom er redan är det bara att sjunga med!

My favorite things

Botox and nose drops and needles for knitting,
Walkers and handrails and new dental fittings,
Bundles of magazines tied up in string,
These are a few of my favorite things.

Cadillacs and cataracts, hearing aids and glasses,
Polident and Fixodent and false teeth in glasses,
Pacemakers, golf carts and porches with swings,
These are a few of my favorite things.

When the pipes leak, When the bones creak,
When the knees go bad,
I simply remember my favorite things,
And then I don't feel so bad.

Hot tea and crumpets and corn pads for bunions,
No spicy hot food or food cooked with onions,
Bathrobes and heating pads and hot meals they bring,
These are a few of my favorite things.

Back pain, confused brains and no need for sinnin',
Thin bones and fractures and hair that is thinnin',
And we won't mention our short shrunken frames,
When we remember our favorite things.

When the joints ache, When the hips break,
When the eyes grow dim,
Then I remember the great life I've had,
And then I don't feel so bad.

Och vad tror ni hände när låten var slut?
Jo brakande applåder från en publik som stod upp i bänkarna och jublade, förstås.
Men vem som skrivit texten har jag inte lyckats klura ut.
Det måste i alla fall vara någon som med humor och ett visst mått av självironi kikat på den framtid som drabbar oss alla när vi blir m/ä.
Vem gör den svenska versionen?

Stå still, måste ta ett kort!

Rätt som det är händer det, speciellt så här på sommaren.
Man ska bli fotograferad.
-Å, stå still, måste ta ett kort! ropar den där gamle bekantingen du just stött ihop med för första gången på tjugo år.
-Ställ upp er här, beordrar amatörfotografen på bröllop eller när familjens äldste jubilerar.
-Måste ha en bild på oss ihop! säger en annan och sätter kameran i händerna på första bästa förbipasserande människa.
Det är med kamerans hjälp vi ska komma ihåg, kanske också bevisa något.

Bara en enda person känner jag som, trots ett omfattande resande, aldrig brytt sig om att ta med sig en kamera.
Han hävdar, säkerligen med viss rätt, att andra tar bättre bilder.
Och så anser han, att om man överlåter minnena åt tekniken minns man inte lika bra själv. Alltså samlar han sina gyllene ögonblick i hjärnan, där de lagras, om inte för evigt så i alla fall så länge han själv har glädje av dem.

Jag delar inte hans uppfattning, tvärt om tycker jag att det är kul att plåta och har mängder av bilder i olika format, i album, på väggen, i dialådor, i plastpåsar, och i datorn, förstås. Och när det till exempel gäller foton på barnen i olika stadier tycker jag att det är en skatt, varken mer eller mindre, anser att ögonblicksbilderna förstärker det jag ändå minns så väldigt väl och med sådan värme, ibland saknad.

Men när det kommer till bilderna på mig själv blir det lite annorlunda. Dels blir jag utan undantag besvärad när jag hamnar framför kameran, dels ändras fotona under lagringstiden.
Det finns till exempel en bild av mig och Sonen, inte året gammal. När jag fick kopian tyckte jag att jag såg rysligt ålderstigen ut. En riktig tant. Tittar jag på den i dag ser jag absolut yngre ut än jag var. Andra foton skämdes jag grundligt över. Nu omvärderar jag: men titta, jag har ju nästan varit lite snygg! Och så smal jag var, jag som led så över att jag inte lyckades banta!

En god portion fåfänga är förvisso inblandad i den här proceduren. Och samma fåfänga ställer till det för fotograferna. Minns ni (jag har redan skrivit om det här på bloggen) vad Margareta Winberg, s-kvinnan, fick för svar när hon bad att bli plåtad så att dubbelhakan inte skulle synas?
-Vänd på dig, sa fotografen.
Fast en bild tagen bakifrån kan faktiskt också avslöja mer än motivet önskar – se mitt exempel här bredvid! (Nej, det är faktiskt inte jag …)

Nu har jag stött på ett nytt generellt råd som delas ut till unga bildkonstnärer.
-Djur och kärringar ska plåtas uppifrån!
Det tipset hade inte snappats upp av den unga tjej som nyligen fick i uppdrag att ta ett porträtt av mig.
Hon använde vidvinkel (vilket ofelbart lägger till ett antal kilon på den fotograferade) och beskar motivet så att jag sitter nere i vänstra hörnet med näsan in i bildkanten, medan min fula balkonglåda av plåt är i centrum och huskroppar och himmel tar 90 procent av fotots yta.

Men en sak har jag i alla fall lärt mig: det lönar sig inte att klaga. För fotografen själv säger utan undantag:
-Nej men inte då, du är ju jättefin!
Man inser plötsligt fördelarna med forntidens porträttmålare: då gick det att ställa krav på hur slutresultatet skulle se ut. Annars blev det inte betalt.

Fast å andra sidan tog det betydligt längre tid när porträttören röt:
-Sitt still så där!
I dag tar det i alla fall bara bråkdelen av en digitaliserad sekund.
Oavsett resultatet.

Copyright Klimakteriehäxan

Flickdrömmen som sprack

Klart att man ville bli flygvärdinna.
Flickböcker, bland annat, berättade om det där härliga livet.
Om att resa kors och tvärs i världen, och få betalt under tiden. Träffa intressanta människor i allmänhet och tjusiga piloter i synnerhet. Gå omkring och se bra ut i jättesnygg uniform designad av ett Stort Namn. Bo på fina hotell och titta på sevärdheter och fantastiska miljöer mellan flygturerna. Servera en eller annan drink till en eller annan passagerare, i förbifarten så där.

Allt det där fungerade som en sporre, fick en att dra de tyska glosorna ett extra varv, lägga ner lite mer energi på den franska grammatiken. För språkkunskaper, det krävdes, det stod alldeles klart.
Dessutom skulle man vara ung och smärt och minst 170 cm lång. Inga problem. Men sen kom det: flygvärdinnor fick inte ha glasögon. Det påstods att det var för säkerhetens skull, men vi som definitivt föll på det där kravet, vi tvivlade på den upplysningen.
Alltså blev jag aldrig flygvärdinna, det förblev en dröm.

Fast det har hänt ett och annat med det där dröm-jobbet sedan mina flick-böcker hamnade på hyllan. Undan för undan har guldglansen flagnat. Visst händer det att kabinpersona-len fortfarande är en lisa att vila ögonen på, visst är många av dem ytterst vänliga och tillmötesgående. Men faktum är att det där yrket handlar mer och mer om ett mekaniskt rabblande av meddelanden, följt av att, under stor stress och ibland på ostadigt golv, servera mat och dryck till folk, som gärna klagar på det som ska ätas och sedan dricker mer än vad som nyttigt av det som bjuds i flytande form.
Ja, bjuds förresten, ombord på SAS har jag nu mig veterligen för första gången fått betala 25 kronor när jag bad om vatten … bara en sådan sak!

Och sedan är det de där andra kraven. Man har prutat på dem, alldeles tydligt. I dag är det inte sällan bastanta damer – klimakteriehäxor! – som, tillsammans med många manliga kollegor, styr och ställer i kabinen. De har glasögon, de har inget lågt BMI, de är inte välfriserade, kanske inte heller snyggt sminkade. När kaos hotar att bryta ut med störiga charterturister eller andra akuta kriser ombord kan man se att de längtar ur uniformen, ner på marken, hem till ett köksgolv som definitivt ligger still.

Verkligheten har helt enkelt kommit ikapp drömmen.
Att det skulle finnas någon som helst risk för sådana problem och att man skulle kunna tröttna andades ingen om i de där flickböckerna (fast de skrevs förmodligen innan begreppet "feminism" var särskilt spritt).
Men sanningen är naturligtvis att alla unga och smala flygvärdinnor så småningom blir äldre och inte sällan lite bredare över rumpan.
De fungerar naturligtvis lika bra i jobbet ändå.

Fast det är klart, fjärran är den tid då kabinpersonalens yttre var ett sätt att locka passagerare. Det var visst Lennie Norman (ingen äkta feminist) som i något sammanhang konstaterade, att dagens flygvärdinnor ofta är så ålderstigna att man tror att de kommer med rollatorn när de rullar ut matvagnen.
Vid närmare eftertanke var det kanske väldigt bra att man hamnade i en annan bransch. Åtminstone den dag man kan behöva ta med sig rollatorn till jobbet.

Copyright Klimakteriehäxan

Ord behövs inte – No Words Needed

Mer Ordlösa Onsdagsbilder här.
Mycket nöje!

More Wordless Wednesday photos here.
Enjoy your WW!

Copyright Klimakteriehäxan

När pizzan äts ljummen

Pizzan kommer rykande het direkt ur stenugnen och landar på min tallrik. En svensk paradrätt, numera, perfekt året om.
Det är gott med pizza, både i dess nya hemland Sverige och i dess ursprungliga, italienska, hemtrakter.

Men den smakar absolut bäst just som nu, inom räckhåll för den galanta pizzabagaren som då och då underhåller gästerna med sin jongleringskonst. Varje gång en degrundel flyger upp i luften jublar närvarande barn: det är ju nu man ser att matlagning kan vara kul!

Jag drar mig till minnes hur jag och Maken någon av våra första somrar tillsammans satt på en uteservering med en flaska Chianti och väntade, medan en Capricciosa och en Calzone gräddades där inne.

Då kommer en man i 30-årsåldern med slipsen flaxande runt öronen. Han ser svårartad jäktad ut, rusar fram till disken och beställer något. Servitören föreslår med en vänlig handrörelse att gästen ska slå sig ner en stund, det tar ju trots allt några minuter att fixa en pizza även om kocken är rask.

Mannen sätter sig längst ut på en stolskant, kastar en blick på sitt armbandsur, trummar med fingrarna mot bordsskivan, tittar med härjad blick ut över de andra hungriga som redan fått sin mat, reser sig, går ett varv bortåt ugnen, tittar på klockan en gång till, suckar, sätter sig igen, kollar klockan, reser sig och hämtar ett glas vatten, ställer sig vid kassan tills han – äntligen! – kan ta tag i ett par platta kartonger och rusa ut på gatan igen.

Vi ser hela skådespelet och förundras.
Kan inte begripa varför den där tokstollen inte ska äta sin pizza i lugn och ro, varför han måste bära iväg den, alla vet väl ändå att den är godast alldeles nygräddad, innan den hunnit svalna? Att efterhandsvärma den, i micro eller vanlig ugn, blir inte alls lika gott!

Men en dag förstod vi.
För då hade vi också blivit föräldrar.
Att skaffa barn förändrar ju ens liv dramatiskt.
En effekt är faktiskt, att man med små barn hemma går över till hämtpizza. Att den inte smakar riktigt lika bra ljummen är en av alla de smällar man får ta, som tur är en rätt hanterlig motgång, trots allt.

Till dig som just gått över från nybakt pizza till hämtpizza av nyss nämnd anledning har jag dock ett tröstens ord: en vacker dag, inte alls så avlägsen som det kan tyckas just nu, är det helt OK att äta på pizzerian igen.
Ibland, men långt ifrån alltid, kan det till och med hända att ungarna hänger med, alldeles frivilligt.
Och rätt som det är kräver de rent av att få smaka på den där Chiantin.

Copyright Klimakteriehäxan

Ingen badkruka

Det är långt gånget in i juni månad, strax juli faktiskt.
Och jag har inte badat, inte i havet, inte i sjön.
Skandal. Eller åtminstone väldigt ovanligt och väldigt tråkigt. För jag är ingen badkruka.

Men nu står jag här, på Badberget i Barndomslandet. Det är vackert men inte särskilt varmt, lite blåsigt.
Ett osvikligt sätt att komma i fort är att bada naken, för då kan man inte bara stå där, då måste man agera.
Känner med stortån. Tror inte på snabbvarianten, baddräkt på.
Tvekar.

Inleder övertalningskampanjen: det är skönt bara man kommer i.
Sätter i fötterna. Brrr.
Står kvar.
Se där, nu har tårna vant sig.
Tar försiktigt ett kliv framåt-neråt, stenarna är hala av alger som inga fötter skrubbat bort.
Kommer i över anklarna.
Dags för knäna. Ohyggligt kallt.

Ett svanpar passerar på två meters håll, tittar förstrött på min knottriga kropp, återgår till att snappa upp ätbart från sjöbotten.
Knäna har återvänt till livet, det finns känsel i dem igen.
Kanske ska jag skjuta upp badpremiären ytterligare någon dag, det måste ju bli varmare snart?
Nej. Jag avancerar ytterligare ett par myrsteg, låren stelnar.
Hela jag stelnar, står lika stilla som en gång Lots hustru, fast hon var ju inte gjord av is utan av salt.

Till sist fattar jag det enda möjliga beslutet: plums i.
Det gör ont, blixtrar till i skallen, nacken styvnar och klagar, jag tappar andan, hör i andanom ett klirr som av iskrossning.
Jag är i sjön.
Snart blir det skönt, det blir snart skönt, snart blir det skönt, vänta bara, frustar jag i försök att övertyga mig själv.
De som säger att underhudsfett skyddar, de har inte badat i Sverige i år, tror jag.
Tvingar mig till några simtag, återfår andan, det pirrar i huden, huvudvärksblixtarna mattas, nacken går att röra igen.

Kan inte säga att det blev skönt. Men nästan.
I alla fall efteråt.
Och nu har jag ändå gjort det.
Tagit årets första dopp.
Man är väl ingen badkruka!

Copyright Klimakteriehäxan

Midsommaren och maten

Midsommarfirandet måste anses vara över för den här gången, i princip i alla fall.
Vad är slutomdömet?
Låt mig gissa: ganska regnigt. Med lite solglimtar. Rätt så OK.
Och så är vi mätta, väldigt mätta, allihop.

Att jul och påsk är stora mathelger, det är på något vis så självklart. Mitt i vintern faller det sig naturligt att tillbringa en massa tid i köket, tidiga våren funkar det likadant.
Men när sommaren är som finast borde vi väl ha annat att tänka på, skogspromenader, bad, fiske, bär- och blomplockning, trädgårdsarbete, båtnavigering?

Nej, åtminstone inte om man ska döma av min tur till Ica dagen före midsommarafton. Jag norpade åt mig den näst sista kundvagnen – det brukar finnas mängder. Nummerlappen i charken visade att jag hade mer än trettio personer före mig innan jag skulle få min varmrökta lax, dagen till ära honungsmarinerad. Sill fanns till extrapris, gräddfil i stora helgförpackningar. Färskpotatisen var av spelkulestorlek och skorvig, de svenska jordgubbarna kostade FYRTIOFEM kronor litern. Inga hinder, folk lastade av allt.

En optimist la en flaska solkräm ovanpå baguetterna, en mer pragmatisk människa plockade åt sig två reaböcker och en jättepåse chips. En redan väldigt rund människa valde mellan havrebollar och dammsugare, det slutade med att hon tog en förpackjning av vardera.
Ja, ska man svälta någon gång, så inte ska det vara till midsommar!

Framför kassorna, alla bemannade, ringlade kön utan slut. Streckkoderna flimrade, vågarna pep, kassalådorna gnisslade diskret, växelmynten skramlade, papperskassar sprack, blomkrukor föll i golvet, plastkassar prasslade i dubbla lager.

Sedan var det bara att lyfta över allt i bilen och puttra hem, hem till köket, jobba med kokgrytor och stekkärl, uppläggningsfat och salladsskålar.
För att så småningom slå sig ner och ägna sig åt det som verkar vara den gemensamma nämnaren: att äta.

Nog var det betydligt hälsosammare förr, när vi faktiskt dansade kring stången och sedan tvingades ut på en nattlig promenad för att samla ihop de där drömblommorna att ha under kudden.
Men mätt, det är jag.
Fast det finns rester så det räcker till lunch.

Copyright Klimakteriehäxan

Flyg försiktigt, lilla fågel!

Midsommaraftons kväll i Barndomslandet.
Visserligen uppehållsväder, men inte särskilt varmt och ganska blåsigt. Vi väljer att äta middag inomhus.
Mitt i laxen hörs en distinkt duns från köket. Jag känner igen ljudet.
-Oj, en fågel flög in i fönstret igen!

Dottern reser sig och går och tittar efter. Jo då, jag har hört rätt. En talgoxe har kraschlandat.
-Han flaxar lite, säger Dottern hoppfullt.
Men, nästan direkt:
-Nej nu ligger han alldeles stilla.
Den lilla fågeln är absolut död. En liten tragedi i en stor värld fylld av grymheter.

Då påminner jag Dottern om en liknande incident. En annan liten fågel, kanske en gråsparv, har mött döden i en av min mammas välputsade fönsterrutor.
Den lilla flickan, kanske fyra år, tycker att det är ganska otäckt. Och jag tar till en Ritual – det vet vi ju, att Ritualer fungerar i krislägen.
Alltså föreslår jag begravning.

Vi fixar en liten låda, gräver en grop, täcker över med gräs, pinnar och mossa. Stundens allvar råder.
Då säger Dottern:
-Mamma, ska vi inte sjunga något?
Hur hon vet att sång ingår i begravningsritualerna har jag inte en aning om. Men visst! Vad ska vi sjunga då, undrar jag.
-Vi kan väl ta den där ”Ja må han leva”, föreslår det rara barnet.

När jag berättat klart vill nu samma barn, många år senare, veta hur vi gjorde, vad vi sjöng – sjöng vi?
Jag är inte riktigt säker. Klarade jag balansgången mellan högtidlighet och tokfniss?
Samtidigt kan jag känna att Dotterns förslag inte var helt fel. För visst är det rätt vanligt att den där känslan finns med när någon dött: du borde ha levt i hundrade år.

Men när det gäller småfåglar är riskerna förstås många.
Får trösta mig – och Dottern – med att fåglar bara flyger in i rena fönster.
Alltså utgör våra rutor där hemma inget hot.
Fast maningen ”Flyg försiktigt” kan väl ändå vara på sin plats.

Copyright Klimakteriehäxan

När skor och fötter inte går ihop

Ett av livets absoluta glädjeämnen heter skor. Jovisst finns det mycket mer att glädjas åt än något så världsligt, men vi som gillar skor (vi är många!) tycker att kärleken ofta är besvarad och relationen dessutom hyggligt okomplicerad.
Alltså har jag gott om skor.

Jag köper skor av ren och skär lust, jag köper skor som tröst, som belöning, som souvenir. Det kan till och med hända att jag köper skor för att jag anser mig behöva dem. Röda är roligast, men man samlar dessutom självklart på sig en hel del andra färger: svarta förstås, men också vita, blå, lila ... En del är till och med riktigt skojiga i många kulörer, ett par pumps har Marilyn Monroe på tån, andra är sanslöst vackra fast hopplösa att gå mer än tio meter i, det märks redan i affären – men en välklädd kvinna har ju något på fötterna även när hon sitter, eller hur?

Högst ogärna skiljs jag från skor. Det har förstås hänt att de gått sönder och lagningen blivit för dyr eller rent av ogenomförbar, men de flesta blir kvar, mot bättre vetande. Alltså kan jag visa upp alla möjliga olika skomodeller i otaliga årgångar: vassa tår, runda tår, trubbiga tår, smala klackar, fyrkantiga klackar, klackar som är smala från sidan fast fyrkantiga om man ser dem bakifrån … För att inte tala om läckra sandaler, snygga loafers, knytskor av herrtyp (åh! Jag köpte ett par i guldfärgat skinn en gång, de stals!!!)

Nu när ni känner till läget måste ni ursäkta mig när jag ska klaga min nöd.
Jag kan inte ha de där skorna. I princip inte ett enda par. Som trogna läsare här på bloggen vet, så blev jag opererad i en fot för ett halvår sedan. Och när min hallux valgus-knöl väl var borta såg jag fram emot att botanisera i min skohylla, återknyta bekantskaper, vädra gamla trotjänare. Men foten vill inte. Den är helt OK att gå med, men den vill inte ha skor. Alltså framlever jag nu mina dagar i ett par Ecco-sandaler av vandringstyp. Sköna, visst, men …

Ska jag till jobbet kliver jag i mina Ecco-sandaler. Behöver jag sticka iväg och handla har jag Ecco-sandaler på fötterna. Ner i tvättstugan? Ecco-sandal på. Blir jag bortbjuden kommer jag i Ecco-sandaler, till krogen går jag i, ja ni har redan gissat det, Ecco-sandaler. På rätt så fint mingelparty härförleden var jag garanterat ensam om att ha Ecco-sandaler. I den mån jag tråder dansen kring midsommarstången (ytterst tveksamt) så gör jag det i Ecco-sandaler.

Förstå mig nu när jag säger, att jag är utsatt för ett lidande. Inte jämförbart med en massa äkta elände, nej då, det vet jag – men jag lider likväl, och tänker längtansfullt på min skohylla med alla älsklingarna som bara står där och väntar, till synes helt utan existensberättigande.
Å andra sidan lönar det sig föga att klaga.
Jag får vara glad att det finns Ecco-sandaler.
Och att jag kan gå.
Suck.
Trevlig midsommar, förresten!

Copyright Klimakteriehäxan

Om cancerhotet - i Aftonbladet

En redaktör på Aftonbladet har läst boken "Klimakteriehäxan" och kom att tänka på mig när beskedet om att min vän och kollega Ingela Agardh dött av sin cancer.
Tidningen hade beslutat göra en cancersatsning, och ringde mig för att be om en text.
Det var lätt att säga ja, för jag hade redan funderat på att ta upp ämnet, utan att komma till skott.
Idag finns texten i Aftonbladet, både i papperstidningen och på nätet. Och här, förstås.

"JAG TÖRS INTE RÄKNA EFTER HUR MÅNGA SOM DRABBATS"
Aina Bergvall: ”Det handlar inte om OM man ska få cancer – utan NÄR”

Skulle ha hört av mig, men tiden gick för fort.
Det är bara en vecka sedan jag läste Ingela Agardhs bok, ”Den största nyheten”. Tänkte att jag måste ringa, säga att jag tyckte att hon ställde väsentliga frågor. Men mest för att gratulera henne ändå – till boken, för all del, men mest till att hon så uppenbart släppt rädslan för döden.
Vi människor borde lära oss att säga, inte OM jag dör, utan NÄR. Och leva därefter.
Väldigt få gör det. Antagligen för att det är svårt. Och läskigt.

Varje dag får nitton kvinnor i Sverige den där fruktade diagnosen. Många av dem är fortfarande så unga att de inte hunnit flytta hemifrån. Barn!
Och när mamma får cancer drabbas hela familjen. Var dag har ett ständigt inslag av oro, mängder av frågor: biter strålningen? krymper cellgifterna tumören? finns det metastaser?

Just nu går en kompis, bara 40, på sina första cellgiftsbehandlingar. Ett bröst är redan borta. Hon är tvåbarnsmamma som tappade håret genast, gick med sjal på skolavslutningen. Hon säger det inte, men jag vet att hon undrar om hon är med nästa gång de sjunger ”Den blomstertid...”

En kvinna som aldrig rökt skulle just gå i pension och såg fram emot den nya friheten. Med bara veckor kvar till sista arbetsdagen konstaterades hennes lungcancer, och i stället för skogspromenader och skärgårdsutflykter gör hon nu regelbundna turer till Radiumhemmet.

En annan vän och kollega dukade inte under förrän bröstcancern gjorde sin tredje framstöt och då inte gick att hejda. Vitsippsbuketten jag plockat blev hennes sista blommor, fast jag tror kanske att hon aldrig såg dem.

Visst har läkarna blivit duktigare, visst har metoderna blivit bättre, visst har medicinerna blivit fler. Ändå är det få besked vi fruktar mera, cancerdomen som leder till det alltid oförtjänta straffet.

I dag törs jag nästan inte räkna efter hur många vänner, kollegor, släktingar och bekanta som drabbats, i olika hög grad och med olika sjukdomsförlopp. Jag bävar för varje nytt dödsbud, för varje ny begravning. Men gläds också reservationslöst när en nyss förkrossad patient lyckostrålande berättar att doktorn just ringt: allt är borta!
Just det hände härom veckan. Det är sådana ögonblick som får trösta oss, ett tag till. För innerst inne känns det faktiskt som om det inte handlar om OM man ska få cancer – utan NÄR.

Få människor orkar kämpa den kampen lika länge och lika tålmodigt som Ingela Agardh (och andra vänner). Men deras exempel är värda inte bara respekt och beundran, de kan också bli vårt stöd den dag vi behöver det.
När Ingelas blick slocknade igår var det en levnadsglad människa som försvann, trygg i sin tro, trygg i sin vetskap om att hon gjort vad hon kunnat.

Hon visste också att hon vunnit mängder av tv-tittares hjärtan, ända sedan hon började som reporter fram till de senaste årens inhopp i Gomorron Sverige.
Ingela tordes ta plats, var modig inte bara inför döden utan också i livet, i stort likväl som i smått. Minns med ett leende konflikten när det var dags för en maratonsändning med Ingela som programledare och mig som redaktör. Kungen fyllde 50 och SVT sände direkt från morgonen.

Ingela kom i hatt.
-Men du ska väl inte ha den där? sa jag förskräckt, mån om att inte brättet skulle skymma hennes blick in i kameran, en så viktig kontaktväg mellan oss och våra tittare.
-Klart jag ska ha hatt, sa Ingela, det har man så här dags på såna här kalas! Och jag som är så stor ska ha stor hatt, det fattar du väl? Jag vill visa att man kan vara stor OCH snygg!

Naturligtvis hade hon hatten på.
Och stor, och snygg, det var hon, ända in i det sista.

Aina Bergvall är journalist på SVT och berör ämnet bröstcancer i sin nyutkomna bok "Klimakteriehäxan".

Copyright Klimakteriehäxan/Aftonbladet

Här hittar du mer om bröstcancer i AB, här om Ingela i DN och här i SvD.
Och om du vill veta mer om boken klickar du bara på bilden av omslaget, här uppe i bloggens vänstra hörn. Vill du köpa den? Fråga i bokhandeln eller beställ den på nätet!

En riktigt grön bil

Plötsligt fanns den bara i mitt synfält. Den sant gröna bilen! Så snygg! Alla "vill-ha"-reflexer utlöstes.
Klart jag fattar att det är reklam för något. Vill inte veta för vad. Vill bara glädjas åt att någon gjort sig mödan att lackera en bil med ett härligt bladmönster, så att man åtminstone kan låtsas att den är lite mera miljövänlig.
Det förbättrar förvisso miljön att göra människor gladare också.
Dagens skörd av (nästan) ordlösa onsdagsbilder här.

Saw it, wanted it. The car for a greener world. Of course I realize it´s all about PR for something, but I don´t want to know for what. I´m just happy someone bothered to paint a car this way.
More (almost) Wordless Wednesday photos here.

Copyright Klimakteriehäxan

Du kan förstås klicka på bilden för att se den i fullformat.
Click on the photo for full screen.

Ett oväntat möte

Satt vid köksbordet försjunken i dagens sudoku när det fladdrade till framför min näsa. Jag for upp från stolen – och stod öga mot öga med en vilt främmande talgoxe, som liksom hovrade mellan lampan och skålen med säsongens första persikor.
Han hade förstås flugit in genom den vidöppna balkongdörren, flaxat genom vardagsrummet och kanske gjort en sväng ut i hallen innan han hittade mig.
Det blev inget långvarigt möte.
Talgoxen återvände raskt samma väg han kommit, for ut i solen, utan att lämna minsta spår efter sig.
Undrar fortfarande vem som blev mest förvånad, han eller jag?

Eftersom jag absolut inte hann fotografera talgoxen fick det bli en bild av persikoskålen i stället!

Copyright Klimakteriehäxan

Ögon - inte bara att se med

Ögon kan berätta mer än ord, sägs det. Kanske är det sant.
Sant är förvisso att en dartspelare blir glad över en träff i "tjurens öga". Och lika sant är att ett par plastknappar föreställande ögon kan bygga upp en relation mellan ett barn och ett gosedjur, hur märkligt det där "djuret" än ser ut.
Tänka sig dessutom att jag i någon sorts anfall av synskhet redan i går la ut en bild här på bloggen och skrev om (glas)ögon!
Men i dag är det tisdag och tisdagstema ÖGON - fler att kika på här.


Copyright Klimakteriehäxan

En glasögonorm bör sverka

Min första reservdel och min kropp har nu bestämt sig för att de gillar varandra.
Vilket betyder att det är fritt fram att skaffa nya glasögon, med styrkor anpassade till dagsläget.
Besöket hos optikern gjorde mig smått förbluffad: efter operationen ser jag nu riktigt bra med det öga som i hela mitt liv varit på gränsen till att bli ”bortkopplat av hjärnan”, eftersom jag varit så väldigt närsynt – men alls inte lika närsynt på andra ögat.

Bara att välja bågar och beställa, alltså.
Bara?
Å nej.
En sak har jag i alla fall lärt mig efter alla år som glasögonorm. Man kan få väldigt olika saker för väldigt olika mycket pengar. Så jag satte igång och sverkade runt (ja ni vet väl att Sverker Olofsson fått ett eget verb efter lång och trogen tjänst som konsumentjournalist?).

Hos den trevlige optiker som gjorde min synundersökning fanns ett stort utbud av märkesbågar, fast det var besvärligt att prova några, eftersom alla var inlåsta i glasskåp på grund av stöldrisken. Tittade runt lite, men var tvungen att hasta hem till tvättstugan. Blev i alla fall lovad rejäl rabatt på solglasögon, ifall jag tänkte beställa sådana också (det tänkte jag).

Gick så till en ny centralt belägen optikerbutik. Där fanns alla: Dolce & Gabana, Ray Ban, Gucci och Pilgrim, en liten överraskning, som dessutom hade snygga modeller. På stora skyltar i butiken stod det att man fick ett andra par, värt 1200 kronor, på köpet. Enkelslipade. Jaha, hur blir det då med priset om man ska ha progressiva? Killen lade pannan i djupa veck. Jag gick därifrån med hans visitkort i handen, på vilket det stod att jag fick 50 procent på den designerbåge jag tittat på (2500 kr) bara jag beställde två par.

Efva Attling är ju lite inne. Snabbkollade hennes, men de passade mig inte, så där gick jag aldrig in i några diskussioner.
Så tipsades jag om en annan firma som har kampanj just nu: tre glasögon får man, men man betalar bara för ett. Ringde. Jo, man fick nog räkna med att ett par progressiva går på minst 6000 och ofta mer, beroende på hur dyr båge man väljer. Och det tredje paret? Enkelslipat, inte något annat.

Nu har jag i alla fall beställt. Ett par för dagligt bruk, ett par med mörka glas, båda progressiva. Enhetspris i nyöppnad butik: enkelslipade 995, progressiva 1995 kronor, valfri båge ur hela deras sortiment (utan ”namn”, förstås). Fick lägga till 300 kronor för mörka glas på ena paret, det var allt. Smakdomaren följde med och har gett sitt godkännande.

Om två veckor är de redo för avhämtning.
Det är alltid oerhört spännande att hämta ut det där som ska bli en betydelsefull beståndsdel av ens ansikte under lång tid framöver. Man väntar lika otåligt varje gång, det går aldrig över.
Fast nog undrar jag varför det är så ordnat i Sverige, att man SKA vänta. På Kanarieöarna t ex köper man glasögon i specialistbutik och de levereras efter en dryg timme, med alla möjliga olika slipningar och ytbehandlingar, perfekt.

När jag så kommer hem, lättad över att ha fattat detta Stora Beslut, som den här gången trots allt inte tog rekordlång tid, ligger en reklambroschyr på hallgolvet.
”Glasögon från 395 kronor, progressiva 895” – på nätet.
Kanske ett par till, då, att variera med efter humör, väder och kläder? För ännu är jag ju inte uppe i priset för vad ett par skulle kosta hos Fina Optikern!
Glasögonormar bör sverka (om de inte kräver Märken på bågarna, förstås).

Copyright Klimakteriehäxan

Första bloggmöbeln

Den första bloggmöbeln har sett dagens ljus, inspirerad av klotterplank och anslagstavlor - och det utbredda bloggandet.

Det är bordet ”Du och Jag”, ett sekretärliknande bord för två, avsett att stå på någon offentlig plats. Bordet är försett med en skrivbok och pennor, och i boken ska vem som helst som har lust kunna skriva något – en fundering, en hälsning, en dagboksanteckning.

Formgivaren heter Katarina Häll och ”Du och Jag” gjorde hon som examensarbete på Beckmans. Hon har haft sitt bord ute på prov på två ställen i Stockholm, på Södersjukhuset och i Kulturhuset, och det visar sig att folk verkligen skriver: om hur man just shoppat, om en jobbig relation, en dikt om kärlek, sorgsna rader om hemlängtan. Någon har svarat, kommunikationen är igång och skrivböckerna har blivit fulla.

Första möbeln inspirerad av bloggosfären? Något att tänka på när möblemanget där hemma behöver förnyas? Det går säkert att sätta en laptop på det där bordet, också. Eller två, rent av.

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Södermalmsnytt - och här är länken till formgivarens egen hemsida.